Liksom de flesta andra demokratiska länder är Sverige en representativ demokrati. D.v.s. medborgarna i Sverige väljer i fria allmänna val de politiker som ska representera dem och styra landet. Den svenska demokratin utgår från regeringsformen som i sin första paragraf slår fast att: All offentlig makt i Sverige utgår från folket, och att: Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. (SFS 2011:109).

Denna folksuveränitetsprincip är helt grundläggande i en demokrati. I en representativ demokrati lämnar dock folket frivilligt bort denna suveränitet till de som de väljer som sina representanter i de allmänna valen. Tiden mellan valen förlitar sig sedan folket på att deras representanter uppfyller deras vilja. (Alonso, Keane, Merkel, 2011:3). Det är så representativ demokrati är tänkt att fungera, men fungerar egentligen den representativa demokratin i Sverige? Känner medborgarna som väljer sina representanter att de därigenom har demokratiskt inflytande på styrelsen av Sverige, att de blir representerade av sina valda representanter?

Det finns dessvärre mycket som idag tyder på att det finns ett gryende missnöje från de representerade gentemot deras representanter, eller snarare, det finns en gryende misstro till det representativa demokratiska systemet. Då den representativa demokratin innebär att folket (de representerade) blir överflödiga mellan valen, kan det ifrågasättas om folksuveräniteten verkligen upprätthålls mellan valdagarna. Det är ju endast de valda representanterna som ges makt att förhandla och fatta beslut medan de representerades åsikter inte garanteras någon påverkanskraft mellan valen. Att ”degradera” folket till att endast behöva samtycka eller rösta riskerar att göra valen till verktyg för att skapa två sorts folk, en klass av folket som stiftar lagar för alla och en klass av folket som ska lyda lagarna. (Urbani, 2011:25).

Men om vi bryter ned det hela, vad är egentligen kärnan i en representativ demokrati? Alonso, Keane och Merkelframhåller att det handlar om tre kärnelement; möjligheten till ett öppet offentligt uttryck för sociala behov och intresse, utnämning av företrädare genom fria och rättvisa val, samt tillfälligt beviljande av befogenheter av den representerade för representanter som gör lagar inom ramen för den skriftliga konstitutionen. (Alonso, Keane, Merkel, 2011:6). Så långt lever Sverige upp till den representativa demokratins grundkrav. Vi har fria och rättvisa val, i vilka de representanter som utses också ges befogenheter att stifta lagar. Men till den exekutiva makten att styra Sverige är de representerades inflytande betydligt sämre. Vanligtvis har förvisso ett valresultat utsett en tydlig representant som genom valet också givets befogenhet att bilda regering. Men när det som i det senaste svenska valet inte blir något tydligt utslag så handlar det om förhandlingar och kompromisser mellan representanterna där de representerades intresse kanske inte är det som väger tyngst.

Frågan är också om de som utses i dessa allmänna val egentligen kan anses vara representanter? De flesta representanter driver en egen politiska agenda utifrån den ideologiska hållning som råder inom det parti som ger dem plattformen att ställa upp i de allmänna valen. I dagens demokratiska politik är det dock snarast just detta som utgör kärnan, representation ska inte ses som att agera i någons ställe utan handlar mer om en politisk relation av ideologisk samhörighet mellan väljarna och de som ställer upp i valen och utses som representanter. Väljarna förutsätter att deras representanter vidhåller detta ideologiska samförstånd i sitt maktutövande som lagstiftare. Därav är det nödvändigt med transparens i maktutövandet så att de representerade kan följa hur deras representanter agerar. (Urbani, 2011:44).

Kritiken mot den representativa demokratin är på intet sätt ny. T.ex. ansåg Montesquieu på sin tid att representation inte var förenligt med demokrati. Han ansåg att en stat med representativ demokrati snarast bör ses som en vald aristokrati. Även Jean-Jacques Rousseau var kritisk till representativ demokrati och såg detta stå i konflikt till folksuveräniteten. Rousseau argumenterade för att en stat där folket givit bort sin suveränitet till representanter utgör en illegitim stat då folket förlorat sin politiska frihet genom sin förlorade makt att inte direkt kunna rösta om t.ex. lagstiftning. (Urbani, 2011:33). Andra såsom t.ex. Carl Schmitt såg (liberal) representativ demokrati som ett verktyg som förvandlar politik i en permanent process av medling och kompromiss med försvagad beslutsprocess präglad av oenighet och mindre kraftfull politik. (Urbani, 2011:37).

Detta är en problematik som på intet sätt är unik för Sverige, men som genom en alltmer polariserad samhällsdebatt har blivit aktuell. Inte minst genom Sveriges senaste valresultat och den utdragna regeringsbildning som följde, där en stor del av den svenska väljarkåren uppger missnöje med hur demokratin fungerar i Sverige. På ”förlorarsidan” hörs besvikna röster kritisera Sverige som en fallerad demokrati när deras representanter inte ges möjlighet att vara del av den exekutiva makten i Sverige. Många verkar inte heller förstå de demokratiska principer som bygger det representativa demokratiska systemet, utan verkar ha missat att i det svenska valsystemet, när det inte finns en representant som förfogar över en majoritet av riksdagsrösterna, är det den representant som leder den största minoritetskoalitionen och som har färre än 175 av riksdagsledamöterna emot sig i statsministeromröstningen, som får möjlighet att bilda regering. (Riksdagen, 2019a).

I och med att Sverige har kommit att få en allt större mångfald av politiska partier i riksdagen tenderar medborgarnas röster att spridas ut på fler partier. Detta gör det svårare för de representanter som väljs att bilda ett majoritetsstyreutifrån de löften som man avgav innan valet. Lägg där till att inte alla röstberättigade väljer att delta i de val där de har möjlighet att utse sina representanter. Valdeltagen i det senaste riksdagsvalet var t.ex. 87,18%. (Valmyndigheten, 2018). Detta innebär att ca 961 000 personer ur den svenska väljarkåren idag står utan representation i riksdagen genom att de av någon anledning valt att inte utse någon representant. Med tanke på att det svenska valsystemet dessutom innehåller en partispärr på 4% (Riksdagen, 2019b) kan denna grupp som saknar representanter i riksdagen bli än större i framtiden. Desto fler partier som aspirerar på att komma över partispärren innebär att det blir allt troligare att något eller några partier riskerar att missa denna spärr på marginalen och därigenom hamna utanför riksdagen. Ponera att t.ex. två partier skulle missa denna spärr med 0,1 procentenhet vardera. Det skulle betyda att 7,8% av väljarkåren därigenom helt skulle sakna representanter i den kommande mandatperioden. Sammantaget är det idag en majoritet av den svenska valmanskåren som egentligen har anledning att känna sig dåligt representerade i dagens svenska representativa demokrati. Trots att detta är i enlighet med den representativa demokratins ordning utgör situationen med att en stor andel representerande känner sig svikna i sig ett demokratiskt problem. Trovärdigheten i det demokratiska systemet riskerar nämligen att urholkas om en alltför stor del av valmanskåren inte längre känner sig delaktiga. Legitimiteten för det demokratiska systemet riskerar därigenom att upphöra.

Det finns således många indikationer som tyder på att vi står inför ett förestående misslyckande av den representativa demokratin. Många medborgare ser inte längre de allmänna valen som ett tillräckligt robust kontrollinstrument över sina representanter. Medborgarna tenderar också att vara dåligt informerade kring specifika aktiviteter och politik från regeringen och från sina representanter. Vi ser genom detta ett växande politikerförakt och att de politiska partierna har allt svårare att rekrytera medlemmar. (Alonso, Keane, Merkel, 2011:9). Den representativa demokratin når helt enkelt inte längre upp till sina egna mål och värderingar. En sjunkande tilltro från medborgarna till det politiska systemet utgör därigenom en seriös utmaning.

Frågan är dock vilka demokratiska alternativ vi har till vår representativa demokrati? Den gamla grekiska ideala demokratin där hela demos(den röstberättigade delen av en befolkning) aktivt deltog i beslutsfattandet är inte längre möjlig. Dels har gruppen som tillhör demos utökats till att i princip utgöra alla vuxna medborgare, dels har transformationen från stadsstaten till nationsstaten gjort att den politiska enheten idag är oerhört mycket större vilket sammantaget omöjliggör ett fullt aktivt deltagande från alla medborgare. (Dahl, 2011:225, 232). Tänk bara på frustrationen och kaoset som skulle uppstå om man skulle samla samtliga inom den svenska valmanskåren för att dessa skulle kunna samtala och förhandla gemensamt. Att de skulle kunna mötas gemensamt skulle förvisso i vis mån kunna lösas digitalt men det finns helt enkelt inte möjlighet att ge taltid till var och en. För att en demokrati ska fungerar krävs det således rationella lösningar. Lösningen med representativitet är det som hittills har visat sig mest effektivt och demokratiskt.

En grundläggande demokratisk princip är dock att beslut ska tas gemensamt av de som påverkas av beslutet. D.v.s. lagar kan inte rättfärdigt åläggas andra av personer som inte själva är skyldiga att följa dessa lagar. (Dahl, 2011:107-108). Robert Dahl har satt upp fem kriterier för att en sammanslutning ska kunna anses vara demokratisk. För det första ska den erbjuda etteffektivt deltagandedär medborgarna under hela den politiska processen ges tillräcklig och lika möjlighet att uttrycka sina åsikter och föra fram sina argument för att därigenom kunna påverka besluten ifråga. För det andra måste lika rösträtt gälla vid det slutliga avgörandet. Varje medborgares åsikter och argument måste väga lika tungt som någon annans. För det tredje är upplyst förståelse om de frågor som det ska beslutas omen förutsättning. Detta innebär att varje medborgare måste ha lika förutsättningar till att kunna sätta sig in i frågors komplexitet. För det fjärde handlar det om kontroll över dagordningen. Medborgarna måste ha den exklusiva möjligheten att bestämma hur saker kommer upp på agendan i den demokratiska beslutsprocessen. För det femte har vi slutligen kriteriet om att lika förutsättning måste omfatta alla medborgare inom staten. D.v.s. det ska råda politisk jämlikhet där alla har möjlighet till legitim insats inom den politiska processen. (Dahl, 2011:108-113). Som också Dahl kommer fram till är detta kriterier som i det närmaste framstår som utopiska. Det finns egentligen ingen sammanslutning av idag som kan ses uppfylla samtliga kriterier på ett tillfredsställande sätt. Trots detta har demokrati blivit något av en överideologi, som är universellt accepterat och som utgör ett eftersträvansvärt politiskt samhällssystem. De flesta av världens länder säger sig också arbeta för folkviljans bästa, dock är det stor skillnad i hur länder praktiserar denna demokratiska ordning. I vissa fall är det endast vackra ord för att dölja en autokratisk agenda.

Sverige har idag ett annat politiskt landskap än vad som gällde om vi backar ett tjugotal år. Det svenska flerpartisystemet med en mångfald av partier har gett ett ökat inflytande från populistpartier. I dessa populistpartiers natur ligger det att kritisera systemet då de till stor del bygger sin röststyrka på en misstro mot den etablerade makten. Detta undergräver de facto Sveriges representativa demokrati då det ligger i dessa populistiska partiers intressen att kritisera demokratin. (Lodenius, 2019). Det finns dock idag inga realistiska demokratiska alternativ till den representativa demokratin. Det gäller istället att utveckla den representativa demokratin och modernisera den. Ökad transparens i beslutsprocesser och bättre metoder för ökat medborgarengagemang behöver komma till. Detta kan handla om att införa politiskt rådgivande forum för medborgarna, att ge bättre möjlighet för medborgarinitiativ, eller att införa obligatoriska medborgardialoger som genomförs före beslut i viktiga frågor. Problemet ligger i att alla dessa åtgärder för att stärka medborgarinflytandet främst ligger på det lokala planet och inte på nationell nivå. (Beetham, 2011:136-138). Det innebär att det behövs en decentraliserad maktförskjutning av väsentliga samhällsfrågor. Beslut behöver helt enkelt fattas närmare medborgarna.

Trots all kritik mot den svenska demokratin i kölvattnet på den senaste utdragna regeringsbildning så är Sverige en pålitlig demokrati som styrs utifrån den representativa demokratins villkor. Få länder uppvisar en bättre demokrati än Sverige, vilket inte minst visas genom Freedom house:s undersökning av världens länders status gällande frihet. Sverige når toppbetyget 100/100 som ett fullkomligt fritt land i deras granskning för 2018. (Freedom house 2019). Likaså når Sverige topplacering i 2018 års demokratiindex från Economist Intelligence Unit, där Sverige rankas som det tredje mest demokratiska landet i världen med ett resultat på 9,39 på en 10-gradig skala. (EIU, 2019). Så även att vi till viss del kan stämma in i kritiken mot hur den representativa demokratin fungerar är Sverige trots allt ett demokratiskt föregångsland i världen.

Referenser:

Alonso, S., Keane, J., Merkel, W. (red.) (2011). The Future of Representative Democracy.Cambridge: Cambridge University Press.

Dahl, R. (2011). Democracy and its critics. New Haven: Yale University Press.

EIU (2019). Democracy Index 2018. https://www.eiu.com/topic/democracy-index [2019-01-25]

Freedom house (2019). Freedom in the World 2018: Sweden https://freedomhouse.org/report/freedom-world/2018/sweden/ [2019-01-25]

Lodenius, A. (2019). Populism, makt, demokrati.https://al-lodenius.com/rapporter-utredningar-2/populism-makt-demokrati/ [2019-01-25]

Riksdagen (2019a). Så bildas regeringen. http://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/demokrati/sa-bildas-regeringen/ [2019-01-25]

Riksdagen (2019b). Val till riksdagen. http://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/demokrati/val-till-riksdagen/  [2019-01-25]

SFS 2011:109. Regeringsform.

Urbinati, N. (2011). Representative democracy and its critics. I Alonso, S., Keane, J., Merkel, W. (red.) The Future of Representative Democracy. Cambridge: Cambridge University Press, ss 23-49.

Valmyndigheten (2018). Valresultat 2018.https://www.val.se/valresultat/riksdag-landsting-och-kommun/2018/valresultat.html [2019-01-25]

Lodenius, A. (2019). Populism, makt, demokrati.https://al-lodenius.com/rapporter-utredningar-2/populism-makt-demokrati/ [2019-01-25]