Sverige befinner sig i ett besvärligt parlamentariskt läge. Valresultatet gav inget enkelt svar på hur landet ska regeras och de röda linjer som partierna drog före valet har gjort regeringsbildningen ännu svårare.
Centerpartiet har varit tydligt. Vi vill inte stödja en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. Vi har också sagt nej till en regering där Vänsterpartiet ingår.
Jag har förståelse för båda dessa ställningstaganden. Det finns stora politiska och ideologiska skillnader mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Inte minst gäller det synen på företagande, äganderätt, skatter, arbetsmarknad och människors möjlighet att själva bestämma över sina liv.
Men någonstans måste vi också ställa oss frågan: Vad är egentligen viktigast – vilka partier som har ministerposter eller vilken politik regeringen faktiskt genomför?
För mig är den frågan värd att diskutera på allvar.
Centerpartiets uppgift är ytterst inte att bestämma vilka andra partier som ska få sitta i regeringen. Vår viktigaste uppgift är att få genomslag för den politik som våra väljare har röstat på.
Därför tycker jag att det åtminstone måste gå att pröva en annan utgångspunkt i förhandlingarna.
Anta att Vänsterpartiet får ministerposter men i gengäld accepterar en regeringsplattform där flera av de frågor som Centerpartiet prioriterar får ett tydligt genomslag. Det skulle exempelvis kunna handla om bättre villkor för företagande, fler jobb, stärkt konkurrenskraft, en ambitiös klimatpolitik, bättre förutsättningar för landsbygden, stärkt äganderätt och en ekonomisk politik som uppmuntrar arbete och företagande.
Samtidigt skulle Vänsterpartiet behöva acceptera att flera av de frågor som partiet självt prioriterar inte får genomslag i regeringens gemensamma politik.
Det skulle naturligtvis vara en mycket stor kompromiss – för båda partierna.
Och just därför är frågan intressant.
En regering är trots allt inte en plats där varje parti får genomföra sitt eget partiprogram. En koalitionsregering bygger på en gemensamt framförhandlad regeringsplattform. Det avgörande borde därför vara innehållet i den plattformen och vilket faktiskt politiskt inflytande respektive parti får.
Jag menar därför att Centerpartiet behöver våga diskutera skillnaden mellan ministerposter och politiskt inflytande.
Om Vänsterpartiet sitter i en regering men tvingas acceptera en ekonomisk politik, företagarpolitik, landsbygdspolitik och klimatpolitik med ett betydande centerpartistiskt genomslag – vad är då viktigast för oss?
Att Vänsterpartiet har ministrar?
Eller att Centerpartiets politik faktiskt blir genomförd?
Det är ingen enkel fråga. Det finns naturligtvis också risker med en sådan konstruktion. En regering måste kunna hålla ihop under fyra år. Centerpartiet måste kunna lita på att en framförhandlad överenskommelse respekteras, och väljarna måste kunna förstå varför partiet förändrar en linje som varit mycket tydlig före valet.
Men alternativet måste också vägas in.
Om alla partier håller fast vid samtliga röda linjer kan resultatet bli fortsatt politiskt dödläge. Då finns en risk att diskussionen om vem som får sitta tillsammans med vem blir viktigare än diskussionen om vad Sverige faktiskt behöver göra.
Det vore olyckligt.
Jag vill att Centerpartiet ska vara ett parti som söker maximalt genomslag för centerpolitik. Ett parti som slåss för företagen och jobben, för klimatet, för landsbygden och de gröna näringarna, för decentralisering och för människors frihet.
Därför tycker jag att den politiska diskussionen nu behöver handla mer om innehållet och mindre om ministerposterna.
Det betyder inte att skillnaderna mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet har försvunnit. Tvärtom är de betydande. Men just därför skulle en eventuell överenskommelse behöva vara tydlig, detaljerad och politiskt bindande.
Svensk politik har hamnat i ett läge där de enkla alternativen tycks vara uttömda. Då återstår de svåra.
Och kanske är det just nu Centerpartiet behöver ställa den mest grundläggande frågan:
Är vårt främsta mål att bestämma vilka andra partier som får sitta i regeringen – eller att få största möjliga genomslag för den politik våra väljare har gett oss mandat att driva?
Den frågan tycker jag åtminstone att vi måste våga diskutera.
Lämna en kommentar