Regeringsbildningen efter valet har utvecklats till ett politiskt dödläge där röda linjer, ultimativa krav och ministerposter tycks väga tyngre än den politik Sverige faktiskt behöver. Som centerpartist står jag bakom den linje vi gick till val på. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur vi ska komma vidare. För någonstans måste också frågan ställas: Vad är egentligen viktigast – att hålla fast vid varje princip eller att se till att Sverige får en fungerande regering?
En mittenpolitik hade varit det bästa för Sverige
Jag har under hela valrörelsen stått bakom Centerpartiets tydliga besked om att vi inte vill ge vare sig Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet inflytande över regeringspolitiken.
Det är en hållning som grundar sig i en stark ideologisk övertygelse.
Centerpartiet är ett liberalt, grönt och decentralistiskt parti. Vi tror på människors frihet, företagsamhet, öppenhet och på att hela Sverige ska kunna leva och utvecklas. På avgörande områden står vi mycket långt från både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, även om skillnaderna ser helt olika ut.
Jag är fortfarande övertygad om att en regering förankrad i den politiska mitten vore det bästa för Sverige. En regering som förmår samla breda majoriteter kring reformer för tillväxt, företagande, klimat, välfärd och ett samhälle som håller ihop.
Men valresultatet blev vad det blev. Och det parlamentariska läget är nu så komplicerat att den lösning som jag helst skulle vilja se framstår som alltmer avlägsen.
När regeringsbildningen blir en kamp om ministerposter
Sedan valdagen har vi fått följa en regeringsbildning som i allt större utsträckning kommit att handla om vilka partier som ska få sitta i regeringen, snarare än vilken politik regeringen ska föra.
Vänsterpartiet har gjort det till ett absolut krav att få ministerposter för att släppa fram en regering. Partiet har också varit tydligt med att man inte vill inleda egentliga regeringsförhandlingar om sakpolitiken utan en gemensam målsättning om regeringsmedverkan.
Jag har svårt att förstå den prioriteringen.
Borde det inte vara självklart att först diskutera vad man vill åstadkomma för Sverige och därefter vilka som bäst kan ta ansvar för att genomföra politiken?
För mig är politiska uppdrag aldrig ett självändamål. Ministerposter, ordförandeklubbor och andra positioner är verktyg för att kunna genomföra politiska förändringar. De får aldrig bli viktigare än själva innehållet.
Samtidigt måste jag vara rättvis. Vänsterpartiet har varit tydligt med sina krav redan före valet, precis som Centerpartiet har varit tydligt med sina röda linjer. Båda partierna anser sig därmed försvara de besked som väljarna fått.
Men det förändrar inte det faktum att vi nu befinner oss i ett läge där dessa positioner tycks vara oförenliga.
Och medan partierna står fast vid sina krav väntar Sverige fortfarande på en regering.
Varför är det alltid Centerpartiet som förväntas backa?
Det som bekymrar mig är att diskussionen om vem som måste kompromissa så ofta tycks landa hos Centerpartiet.
Vi förväntas överge våra röda linjer för att möjliggöra en regering. Vi förväntas acceptera lösningar som går på tvärs med det vi lovade väljarna.
Men varför är det just Centerpartiets principer som ska vara förhandlingsbara?
Varför skulle inte Vänsterpartiet kunna acceptera att påverka politiken genom förhandlingar och överenskommelser utan att nödvändigtvis sitta i regeringen?
Och varför skulle inte andra partier kunna visa större vilja att söka breda lösningar över de traditionella blockgränserna?
Jag tycker att det finns anledning att rikta kritik åt flera håll.
Det är inte rimligt att ett enda parti ska förväntas bära hela ansvaret för att lösa en parlamentarisk låsning som flera partier gemensamt har bidragit till.
Samtidigt måste vi centerpartister våga ställa samma kritiska frågor till oss själva som vi ställer till andra.
Kan vi hålla fast vid våra principer och samtidigt hitta en väg framåt?
Här kommer jag till den fråga som jag själv brottas med.
Jag vill inte se Vänsterpartiet i regeringen. Jag vill inte heller se en regering vars politiska inriktning avgörs av Sverigedemokraterna.
Men vad gör vi om det till slut visar sig att ingen annan regeringslösning är möjlig?
Ska vi då hålla fast vid våra röda linjer oavsett konsekvenserna? Eller måste vi åtminstone våga pröva om det finns alternativ som, trots betydande nackdelar, kan ge Sverige en fungerande regering och en politik som ligger närmare våra egna värderingar?
Ett alternativ skulle kunna vara att acceptera Vänsterpartiets medverkan i en regering, men endast under förutsättning att regeringspolitiken först förhandlas fram och att Centerpartiet får ett avgörande genomslag i centrala sakfrågor.
Det skulle exempelvis kunna handla om tydliga och långtgående överenskommelser kring företagande, arbetslinjen, äganderätten, landsbygdens utveckling och ekonomiskt ansvarstagande.
Men jag ser också de uppenbara problemen.
Ett parti som sitter i regeringen kommer naturligtvis att ha inflytande. Det går inte att ge Vänsterpartiet ministerposter och samtidigt låtsas som att partiet saknar möjlighet att påverka politiken. En sådan lösning skulle dessutom innebära att Centerpartiet överger ett mycket tydligt vallöfte.
Det är därför långt ifrån någon enkel väg framåt.
Finns det en annan väg?
En annan möjlighet, som kanske är ännu svårare att föreställa sig, vore att undersöka om det finns förutsättningar för en mer högerorienterad minoritetsregering där Centerpartiet kan få betydande sakpolitiskt inflytande.
Men även här uppstår den avgörande frågan om Sverigedemokraternas roll.
Skulle det överhuvudtaget vara möjligt att förhandla fram en sådan lösning utan att ge SD ett inflytande som strider mot Centerpartiets grundläggande värderingar?
Jag är mycket tveksam.
Det finns viktiga principiella skillnader mellan att förhandla med ett parti i enskilda sakfrågor och att göra sig beroende av partiets stöd för en hel regeringspolitik.
Men även den möjligheten förtjänar att diskuteras utifrån vad den faktiskt skulle innebära, snarare än att avfärdas eller accepteras utan närmare eftertanke.
För mig är det helt avgörande att Centerpartiet aldrig medverkar till en politik som urholkar grundläggande liberala värden, människors lika rättigheter eller vårt öppna demokratiska samhälle.
Politikens innehåll måste vara viktigare än taburetterna
Jag tror att vi behöver förändra själva utgångspunkten för regeringsförhandlingarna.
I stället för att börja med frågan om vilka partier som ska få ministerposter borde partierna sätta sig ner och diskutera vilka problem Sverige behöver lösa.
Hur får vi fart på tillväxten? Hur skapar vi bättre förutsättningar för våra företag? Hur stärker vi skolan och välfärden? Hur klarar vi klimatomställningen? Hur ser vi till att människor kan leva och verka i hela landet?
Det är dessa frågor som borde stå i centrum.
Centerpartiet har också försökt föra samtalen i den riktningen. Initiativet till en gemensam lägesgenomgång om Sveriges utmaningar är ett exempel på det.
Jag tycker att det är rätt väg.
För om partierna inte ens kan börja med att diskutera vilken politik Sverige behöver, hur ska de då kunna ta ett gemensamt ansvar för att styra landet?
Det borde inte vara viktigare vem som får sitta runt regeringsbordet än vilka beslut som fattas vid det.
Att kompromissa är inte alltid att svika sina principer
Jag har under mina år i politiken lärt mig att politiskt samarbete förutsätter både tillit, respekt och en vilja att kompromissa.
Men det finns en viktig skillnad mellan att kompromissa om hur man når sina politiska mål och att överge de grundläggande värderingar som målen bygger på.
Den skillnaden måste vi vara mycket noga med.
Jag är inte beredd att utan vidare acceptera att Centerpartiet ska överge sina vallöften för att andra partier vägrar röra sig från sina positioner.
Men jag tycker inte heller att vi ska vara rädda för att föra en öppen diskussion om vilka handlingsalternativ som faktiskt finns.
Politisk trovärdighet handlar om att stå upp för det man tror på. Men politiskt ansvar handlar också om att kunna hantera verkligheten när den inte blev som man hade önskat.
Det är i spänningsfältet mellan dessa båda krav som den verkliga svårigheten ligger.
Sverige behöver en regering – men inte till vilket pris som helst
Efter att Magdalena Andersson nu röstats ned i riksdagens första statsministeromröstning står det klart att låsningen inte bara är teoretisk. Den får konkreta konsekvenser för möjligheterna att bilda en regering.
Jag har ingen färdig lösning på detta.
Jag vet inte om det bästa för Sverige och Centerpartiet är att fortsätta hålla fast vid våra röda linjer, att under mycket tydliga sakpolitiska villkor överväga en annan regeringskonstellation eller att helt enkelt låta processen fortsätta tills något annat parti är berett att ompröva sin position.
Men jag vet vad jag tycker ska vara utgångspunkten.
Centerpartiets uppgift måste vara att få största möjliga genomslag för vår politik och våra värderingar – inte att till varje pris få ministerposter, men inte heller att låta de röda linjerna bli ett självändamål.
Vi måste kunna förklara för väljarna varför vi gör de vägval vi gör, och vilka konsekvenser de får.
Kanske är den svåraste frågan av alla inte vilken princip vi ska hålla fast vid, utan hur vi bäst försvarar våra principer i en verklighet där ingen kan få allt.
Jag står fortfarande bakom Centerpartiets linje. Jag anser fortfarande att en regering förankrad i mitten vore det bästa för Sverige.
Men jag tycker också att vi måste våga diskutera vad som händer om den vägen förblir stängd.
För till slut måste politiken handla om mer än vilka som får regera.
Den måste handla om vad vi faktiskt kan åstadkomma för Sverige.
Lämna en kommentar