Idoldyrkan av Olof Palme inom socialdemokratin är osund och något som i högsta grad begränsar detta partis möjlighet till nytänkandet. Olof Palme bar maktfullkomlighetens signum och var uppslukad av sitt egna maktbegär. Att helga denna ikons värden är inget framåtskridande utan innebär enbart ett helgande av överhetens påverkan.
Olof Palme stod för allt som jag finner osmakligt. Han såg ned på människorna och ville inordna dessa i den socialistiska partiapparatens slaveri. Olof Palme ville begränsa människors frihet genom att skatta dem till döds. Viktigt för honom var enbart partitoppens bästa.
När Olof Palme agerade som mest var jag enbart en ungdom som med intresse följde debatterna som visades på tv. Redan då slogs jag av den arrogans och otrevlighet som denne man spridde kring de som inte höll med honom. Personangrepp var Olof Palmes signum och märkligt nog det som han fick kredd för i sin debattretorik.
Frågan är hur dessa ibland ganska grova personangrepp hade setts inom dagens politik? Min övertygelse är att de knappast hade accepterats men tiderna var annorlunda då, socialdemokraterna var allena rådande och kunde dominera agendan. De som ifrågasatte denna överhet var ”landsförädare” och inte värda vatten.
Tiderna är dock nya och demokratin i Sverige har tagit stora steg framåt sedan Olof Palmes tid. Att socialdemokrater ändå hyllar Olof Palme tyder enbart på ett verklighetsfrånvänt synsätt och rädsla för människors vilja att själva vilja styra över sina egna liv.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB, Exp1, Exp2,
Bloggar: Johan Westerholm, Norah 4 you
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Olof Palme, idoldyrkan, Socialdemokraterna, osund, maktbegär, nytänkande, socialism, partiapparat, skattetryck, landsförädare, demokrati
Jag som kommunist begriper ju inte vad en CIA-kollaboratör är att dyrka. Men nog låter du avundsjuk alltid.
Ja du Mikael Andersson det var då fler som trodde på Olof Palme
mot det finns folk som tror på Centerpartiet vilken än ledare dom tillsätter.. Så jag förstår att det här har du skrivit i ren avundsjuka
Men Palme satsade ju inte bara på väljarna på Stureplan..Det kan ju förklara en del att inte folk tror på Centern
Och åtminstone den ene av kommentatorerna representerar ju den andra vidriga, men naturliga egenskapen, skadeglädje.
Vet inte riktigt vilket som är allra värst. Avundsjuka eller skadeglädje. Åtminstone en av egenskaperna fungerar ju rutinmässigt rätt effektivt i politiska sammanhang.
En hint till alla sosse- och Palmehatare:
http://www.youtube.com/watch?v=7V7IqUjFcoQ
Bevare mig väl ifrån Socialdemokrater, Sverigedemokrater och Palme-kramare 🙂
Jag tror att Palme betraktas som en historisk person av helt välförtjänta orsaker. Oavsett om man gillar bilden av honom eller inte. Han symboliserar en tidsanda och ett förhållningssätt. Och är det tydligaste exemplet på betydelsen av ideologi, som då genomsyrade så mycket av debatten. Men som nu nästan är helt bortblåst.
Däremot tror jag inte att den arrogans och nedlåtande attityden till sina motståndare egentligen var typisk för tiden. Just den är det nog bara Palme som representerar så tydligt. (Bildt är väl lite av samma typ, men mindre ideologisk och mer resonerande kanske).
Det klipp som länken ovan leder till på tuben är riktigt bra som illustration till vad jag menar med ideologi. Palme får sitta och högläsa flera sidor ur ett slags ideologiskt manifest, mitt under partiledardebatten. Det hela går ut på att socialdemokrati är ett normal läge, och allt annat är urspårade dumheter. En slags övergripande betygsättning av sina medmänniskors moral. Innan debatten ens har börjat är motståndarna misstänkliggjorda. Oavsett sakfrågorna.
Många ryska politiker som insåg att planekomomin var omöjlig började ju snegla på svensk socialdemokrati som en utväg har jag för mig. Den ideologiska förträffligheten var liksom självklar.
För många som längtar tillbaka till en tydligare ideologisk debatt så är väl Palme lite av en idol. Undrar om den tiden på något sätt kan komma tillbaka ens en gnutta? Jag är tveksam. Det känns mera som om det kan förnippas med industrialisering, bruks samhällen och inrutade hierarkier. Både i attityder, former och förväntningar. Man kanske rentav kan kalla det för “borgerliga levnadsvillor”. Där alla lever efter förutbestämda normer, och man vet var man har varandra. Nu är läget lite annorlunda. Överklass och underklass kan delas upp i massor av underkategorier osv. (Man kan leva kungligt på rätt marginell inkomst och goda villkor för självförverkligande på andra sätt än just pengar). Det inrutade debattmönstret från förr är nu mer svårgreppbart.
Dessutom är Palme ett bra exempel på hur socialdemokratiska rörelsen har varit måna om att förvalta bilden av sina ledare. Vilket kanske är lite typiskt för starkt ideologiskt styrda rörelser. Branting osv. Även detta tror jag Palme är den sista representanten för.
Men Palme var en duktig representant för sin tid, och förtjänar att bli ihågkommen.
Finner det märkligt att du i detta blogginlägg tar avstånd mot personangrepp samtidigt som du själv skrivit en insändare där du gick till personangrepp mot BUNs ordförande på ett vad jag tycker oerhörd ovärdigt sätt.
Den insändare som du refererar till var förvisso hård i tonläget från min sida men inhöll inga osakliga påståenden. Jag reagerade och reagerar med ilska och obehag att en ordförande för en politisk nämnd ljuger till medborgarna vilket är fallet med den BUN-ordförande du refererar till.