303 dagar av kaos skriver K-G Bergström i Expressen och nog har det varit tio månader som har har dominerats och präglats av den socialdemokratiska krisen och Håkan Juholts roll i denna.
Socialdemokraterna har totalt dominerat nyhetssverige. Detta har även speglat av sig på mig i mitt bloggande. Den stora uppmärksamheten på Håkan Juholts alla klavertramp har sporrat mig till att skriva vilket gjort innehållet väl enkelspårigt men de separata händelserna under dessa 303 dagarna har trots allt varit oerhört anmärkningsvärda. Det har rent av varit märkligt att ett etablerat parti som Socialdemokraterna har kunnat tillåta sig till detta moraliska förfall. De senaste dagarna har inte varit något undantag på detta. Den socialdemokratiska krisen kulminerade till slut efter ryktesspridningar och spekulationer som lyft de interna stridigheterna till offentligheten. Krisen är dock inte över, falangstridgheterna finns kvar och partiet står utan ledare.
De nuvarande turbulensen hos Socialdemokraterna är en så stor sensationell händelse inom svensk politik att åtminstone jag inte kan minnas något liknande (jag vägrar att dra liknelser till mordet på Olof Palme såsom tex Carin Jämtin gjorde, då jag anser att detta inte alls går att jämför med denna situation som helt och hållet är självförvållat av Socialdemokraterna själva). Därför känns det självklart att ägna bloggpostningarna till detta ämne, även att det blir enkelspårigt. Socialdemokraterna är trots allt fortfarande Sveriges största parti även att de snart har halverat sitt förtroende sedan valet.
Den stora frågan är om de interna stridigheterna kommer att dö ut nu efter att Carin Jämtin uppmanat om att det är dags att bli sams. Lyssnar man till Carin Jämtin förstår man att det är ordentlig ovänskap mellan de olika falangerna inom partiet och då är det säkerligen dags att någon med pondus sätter ned foten, frågan är dock om Carin Jämtin har denna pondus och ställning i partiet?
Socialdemokraterna har nu en unik möjlighet till nystart. Med katastrofalt låga opinionssiffror (efter socialdemokratiskt mått) bör man säkerligen se till att rumstera om ordentligt i partitoppen. Det är ju inte enbart Håkan Juholts fel att läget är som det är! Frågan är dock om det verkligen är några andra som är beredda att ta sitt ansvar inom Socialdemokraterna?
Media: Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, Exp5, Exp6, Exp7, Exp8, Exp9, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, Svd1, Svd2, Svd3, Svd4, Svd5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, GP1, GP2, GP3, GP4, SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6, SR1, SR2, SR3
Bloggar: Johan Westerholm, Anybodys place, Lasse Strömberg, Zac, Peter Högberg, Den Hälsosamme ekonomisten
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Socialdemokraterna, Carin Jämtin, Håkan Juholt, verkställande utskott, partiledare, Kris,
Vid valet av ny ordförande får vi hoppas att (s) lärt sig av historien. Mina råd är att tänka efter vad folk i allmänhet värderar och titta utanför vad eliten tycker. Eftersom den politiska och kulturella eliten har färre röster än vanligt folk!
Alla ansvarskännande politiker måste inse att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen egentligen erbjuder en fantastisk möjlighet för de partier som fanns där tidigare. Om dessa ger upp blockpolitiken, som egentligen är skadlig för Sverige, och börjar samarbeta mot breda lösningar, då kommer Sverige på sikt att bli ett bättre land att leva i och vår konkurrenskraft kommer att stärkas. Ansvariga politiker måste se denna möjlighet istället för att käbbla om detaljer. Det är ju trots allt 349 ledamöter i riksdagen och då är det bättre att 325 enas om ett långsiktigt beslut än om 175 vinner en kortsiktig seger! Tror egentligen (s) att svenska folket är så dumt att de inte inser att blockpolitiken gör att ett regeringsskifte blir mycket dyrt för landet. Därför är en socialdemokratisk ”mittenkandidat” den enda som kan göra (s) till ett trovärdigt regeringsalternativ.
Det första rådet jag vill ge (s) är att titta på folkpartiet. När de valde Maria Leissner som partiordförande jublade alla sanna liberaler och taket höll på att lyfta. Tyvärr tyckte inte väljarna lika mycket om Maria som landsmötet gjort. Samma sak hade tidigare inträffat när republikanerna i USA valde Barry Goldwater till presidentkandidat, han förlorade presedentvalet. Varför lärde folkpartiet sig inte av detta? Mitt första råd är således att välja en ordförande som väljarna gillar, för väljarna är många fler än de som röstar på partikongressen.
Nästa råd är att inte göra partiledarvalet till en idoltävling i våra media. Om media involveras i valet av partiledare kanske det är troligare att vi får en ny slagpåse eller super-PK som kandidat. Sådana ledare kommer aldrig att kunna vinna val, men de kommer att skapa rubriker fram till sin avgång. Om den som har den sötaste kattungen blir partiledare, vad sker då när katten blivit ett år?
Många vill ha Margot som partiordförande. Jag har aldrig haft förtroende för henne och detta grundar jag på att jag redan tidigt i hennes karriär fått uppfattningen att hon är bra på att skaffa sig själv bra positioner och goda villkor. Gång på gång lyckas har hon lyckats dra sig tillbaka innan vi fått se resultatet av hennes arbete. Kan någon egentligen beskriva vad hon åstadkommit och hur detta skulle kunna locka väljare? Skulle en manlig politiker ha överlevt som politiker om han agerat på samma sätt?
Sedan tycker jag att (s) bör göra lite valartimetik. Om de väljer en vänsterkandidat som partiledare kommer partiet att förlora mittenväljare och då kommer aldrig vänsterblocket att kunna vinna och (s) blir troligen inte så stort att de kan regera ensamt. Därför skall vänsterkandidater i senare skeden tas in som stöd åt en partiledning som är mittenorienterad. För det är i mitten som valet avgörs, till vänster sker sedan lite finjusteringar.
Förtroendet för partiledaren är mycket viktigt. Om de inte kan hitta en kandidat som är trovärdig kanske man bör satsa på en tidigare partiledare tills de hittar “rätt” partiledare. Göran, Ingvar eller Mona kanske skulle kunna leda partiet fram till nästa kongress. Det är kanske bättre att ha en beprövad partiledare än att chansa en gång till.
En annan lösning skulle vara att välja en riksdagsman med regeringserfarenhet som biträdande partiledare fram till nästa kongress.
Slutligen vill jag nämna ett intresant alternativ som skulle vara att de kongressvalda VU-ledamöterna med plats i riksdagen alternerar som “vakthavande partiordförande” fram till nästa kongress. Detta skulle vara nytt grepp som inspirerats av mp språkrörsmodell och som troligen skulle gå hem i stugorna samtidigt skulle partiet få tid på sig att rekrytera en ny partiledare.
Hur vet du att inte Palmemordet var självförvållat? Det har ju inte klarats upp.
Tycker lite väl mycket spekulationer angående Socialdemokraterna ifrån en Centerpartistisk bloggare.
Socialdemokraterna, liksom också Moderaterna är ju rätt ointressanta, medans Centerpartiet är betydligt mycket intressantare 🙂
/Centerpartisympatisör