Ibland hör man att en fungerande demokrati sägs kräva en form av supermedborgare som har tillgång till en stor grad av politisk information och kunskap. Dessvärre är verkligheten ofta en annan där medborgarnas politiska medvetenheten faktiskt inte är speciellt stor. Det är inte utan att man kan instämma i Daniel Oppenheimer och Mike Edwards frågeställning om hur demokrati verkligen kan vara en succé med tanke på att demokrati bygger på väljarnas val när väljarna de facto vet så lite?

Detta är en tankegång som går att sätt i relation till dagens politiska situation, både i USA och här i Sverige. I den amerikanska valrörelsen slås ständigt nya demokratiska bottennoteringar genom att presidentkandidaternas valkampanjer obekymrat bedrivs med lögner och grov svartmålning av motståndaren. Samma gäller här i Sverige där Sverigedemokraterna når stora opinionsframgångar genom liknande metoder. Förenklingar och överdrifter med inslag av rena lögner har blivit del av den politiska kampanjboken. Bland de som känner stark partitillhörighet till Sverigedemokraterna (och i USA till Donald Trump) verkar partibandet vara starkare än all tillgänglig fakta. Överbevisas de med uppgifter som påtalar det felaktiga så är det fel på den oberoende mediekällan och istället förlitar de sig blint till den partitrogna megafonen.

Dessa metoder är dock en framgång för både Trump och för Sverigedemokraterna då båda har vunnit starkt i opinionsstöd. Men hur bra är det för demokratin att den osofistikerade medborgaren får så stort inflytande som grupp? Hur får vi ett politiskt beteende som faktiskt gynnar den demokratiska utveckling istället för att undergräva den?

Russel J. Dalton är filosofie doktor i statsvetenskap vid University of Michigan. I sina studier lyfter Dalton bland annat upp just den mindre smickrande bilden av den osofistikerade medborgaren. Dalton intar dock en positiv attityd inför framtid och pratar om att vi behöver ompröva vår syn på politisk sofistikation. Han menar att vi, genom det ökade informationsflöde som numera sköljer över oss, genomgår en process i kognitiv mobilisering av vårt politiska medvetande. Massmedias utveckling och Internet har gjort att tillgången till politisk information är enormt mycket större idag än den var förr. Dagens medborgare är genom detta betydligt mer politiskt medvetna än gårdagens.

Dock är det så att skillnaderna i mottagandet av dagens stora informationsflöde är stort mellan de med stort intresse för politik och de ointresserade. De många nya nyhetskanalerna som har uppstått i denna Internetålder har även ett mycket varierat faktainnehåll. Internet är nämligen fullt med information som är felaktig och missvisande. Ibland handlar det till och med om ren desinformation med politisk uppsåt. Denna bristande kvalité i information riskerar att bli ett problem när många av de partibundna medborgarna ratar de traditionella medierna för att enbart ta emot politisk information från sina egna kanaler inom de sociala medierna och tar denna onyanserade information för ”sin” sanning.

Så frågan är om det verkligen stämmer att processen med kognitiv mobilisering har höjt det politiska medvetandet hos alla medborgare såsom Dalton hävdar? Snarare är det så att den kognitiva mobiliseringen har inneburit att de tidigare politisk ointresserade numera är politiskt felinformerade. Felinformation har blivit det nya samhällsproblemet. Frågan är hur vi når dessa felinformerade medborgare och får dem vilja lära sig om fakta och på riktigt bli politiskt medvetna? Detta är vår största demokratiska framtidsutmaningen!

Källor:
Dalton, Russel J. (2013). Citizen Politics: Public Opinion and Political Parties in Advanced Industrial Democracies. Washington, DC: CQ Press

Oppenheimer, D. and Edwards, M. (2012). Democracy despite itself. Cambridge, Mass.: MIT Press.