I Sverige har vi högt i tak och kan debattera det mesta. Vår yttrandefrihet är det allra mest grundläggande vi har. Men det finns en sak som inte tillåts att ifrågasätta. Det är den sk. ”svenska modellen”. Denna svenska modell är tydligen den yttersta helighet vi har här i Sverige. Nåde den som säger något som skulle utmana den svenska modellens ställning.

Men vad är egentligen den svenska modellen? Jo den uppstod genom Saltsjöbadsavtalet, ett avtal som uppstod under hot om lagstiftning (från dåvarande socialdemokratiske statsministern PerAlbin Hansson) mot samhällsfarliga strejker och som tecknades mellan Landsorganisationen i Sverige (LO) och Svenska Arbetsgivareföreningen den 20 december 1938. Detta avtal cementerade därefter den svenska arbetsmarknadens norm om att arbetsmarknadens parter skall sluta avtal utan inblandning av regeringen. Denna norm är allt sedan detta det allra mest heliga som vi har här i Sverige. En modell som man absolut inte får ifrågasätta.

Det finns många baksidor av den svenska modellen. Tex. har de kvinnodominerade yrkesgrupperna alltid fått stå tillbaka för de mer mansdominerande. Fokus har även legat på att höja ingångslönerna på bekostnad av de som redan är inne i yrkeslivet. Lönespridningen på den svenska arbetsmarknaden är därigenom mycket låg varför utbildning inte lönar sig i den svenska modellen. Den höga ingångslönen har dessutom nu visat sig ytterst problematisk då den innebär att man helt stänger möjligheten för stora grupper av lågutbildade nyanlända i Sverige.

Denna omoderna svenska modell ger dessvärre inget utrymme för människor som inte passar in systemet. Nu när Sverige har tagit emot många flyktingar där en stor andel saknar formell utbildning innebär det att den svenska modellen stänger ute dessa människor från arbetsmarknaden. En lösning på detta problem vore att öppna upp för lågkvalificerade jobb, jobb med en lägre ingångslön så att dessa människor kan ges möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Men när sådana tankar förs på tal slår dock LO helt bakut. Detta skulle nämligen, enligt LO hota den ”heliga” svenska modellen! LO tar dessvärre till med ordentliga brösttoner och letar i sitt allra mörkaste för att hitta anklagelser mot dem som vill ta ansvar för att lösa den integrationsutmaning som Sverige står inför.

LO visar sig i detta ur sin allra sämsta sida och verkar finna kraft i den extremism som man tror att de många SD-företrädare bidrar med och som numera utgör LOs bas. (På något sätt är det ändå högst ironiskt att då LO är den största bidragsgivaren till det socialdemokratiska partiet och då LO till övervägande del består av SD-sympatisörer innebär det att SD-sympatisörer är de främsta bidragsgivarna till Socialdemokraterna! Socialdemokraternas framtida finansiering ligger således helt i händerna hos SD).

LOs kritik mot att lagstiftarna skulle blanda sig i frågor som rör arbetsmarknadernas parters område blir även det smått ironisk med tanke på att det sedan 1938 tillkommit en mängd arbetslagstiftning som så att säga inkräktar på den svenska modellens område. Vi har tex lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL), lagen om anställningsskydd (LAS), semesterlagstiftning, arbetsmiljölagen, arbetstidslagen, förtroendemannalagen, diskrimineringslagarna, uthyrningslagen osv. Med LOs logik skulle dessa lagar inte ha stiftas då de inbegriper på arbetsmarknadens parters område. Självklart måste vi kunna diskutera lagstiftning i detta. Framför allt när det är så tydligt att dagens svenska modell utgör ett hinder för Sveriges framtid.

LO har genom sin retorik och ovilja till att ens diskutera lösningar till de utmaningar vi står inför helt diskvalificerat sig som en seriös part på arbetsmarknaden.

Länkar:
SvD – Ett för samhället skadligt LO behöver tuktas
SvD – LO:s ohederliga megafoner
DN – LO går långt över gränsen
Metro – LO gör flyktingar till en permanent underklass