Att haveriet inom Transportstyrelsen resulterade i tidernas försök till mörkläggning av en svensk regering är uppenbart. Ur demokratisk hänsyn är detta egentligen det mest allvarliga i denna historia, dvs att vi har en regering som ljuger för att skydda sig själva och sina egna maktpositioner.

Haveriet inom Transportstyrelsen uppstod genom tillsättandet av en generaldirektör som uppenbarligen inte hade kunskapen för sitt uppdrag och som visade sig vara direkt olämplig som myndighetschef genom att hon medvetet valde att bryta mot svensk lag. Detta agerande borde lett till omedelbart entledigande av generaldirektören och dess styrelse som uppenbarligen inte hade några invändningar om dessa lagbrott. Nu valde istället regeringen att lägga locket på i förhoppningen att det hela skulle glömmas bort. Man chansade helt enkelt på att den SÄPO-utredning som påbörjades inte skulle leda till några rättsliga påföljder.

Detta var dock en missräkning från regeringens sida. SÄPO:s utredning ledde till strafföreläggande för generaldirektören. Detta straffbeläggande innebar nämligen också att historien inte längre helt skulle kunna undgå viss granskning av media. Ändå la regeringen inte alla korten på bordet utan fullföljde sin ambition till mörkläggning. Denna mörkläggning resulterade i att statsråd tvingades till offentliga lögner och bortförklaringar. Skulle sanningen om Stefan Löfvens inblandning i detta läge komma fram skulle nämligen risken vara överhängande att regeringen Löfven skulle tvingas avgå.

För varje dag som går avslöjas dock mer och mer besvärande uppgifter för regeringen Löfven. Antalet statsråd som har haft kännedom om haveriet på Transportstyrelsen och generaldirektörens lagöverträdelse i ett tidigt skede uppgår nu till minst fyra, Det är Anders Ygeman, Mikael Damberg, Ann Linde, och Peter Hultqvist. Att informationen inte skulle gått vidare till statsminister Stefan Löfven faller på sin orimlighet.

Att historien inte skulle ha diskuterats i säkerhetsrådet är också orimligt, vilket egentligen även Peter Hultqvist ovilja att dementera huruvida frågan varit uppe i säkerhetsrådet bekräftar. Peter Hultqvist har nämligen inte svarat nej på denna fråga utan hänvisar enbart till Stefan Löfven i sina svar. Anders Ygeman fick i sin tur bra betalt för sin ”lögn” med toppjobbet som gruppledare för Socialdemokraternas riksdagsgrupp, samt med löfte om en kommande ministerpost i en ev. ny framtida S-regering.

Att Stefan Löfven ljuger om sin inblandning i denna härva är övertydligt. Frågan är dock hur länge lojaliteten hos övriga statsråd kommer att hålla i sig? Kommer Löfvens löften om ersättningar och trygghet till dem att räcka för deras tystnad? KU-granskningen blir ett eldprov för denna lojalitet. Att Stefan Löfven kommer att vittna sanningsenligt i dessa KU-förhör är knappast troligt med tanke på hans agerande hittills. Den stora fråga är huruvida övriga är beredda till att fortsätta med lögnerna och tystnande när de ställs inför KU:s förhör?

Jag är dock pessimistiskt till att sanningen kommer att komma fram i detta regeringshaveri. Maktfullkomligheten inom sossemaskineriet är förmodligen alltför stark liksom dess förakt gentemot medborgarnas rätt till sanning. Vårt hopp om att få fram sanningen lär förmodligen stå till huruvida den grävande journalistiken lyckas få fram sanningen. Hade jag varit journalist som grävt i denna historia skulle jag definitivt söka upp tidigare statssekreterare Erik Bromander. Erik Bromander verkar nämligen sitta på en del sanningar som åtminstone skulle ge bevis för att statsråden ljuger i sin mörkläggning. Erik Bromander har dock blivit rikligt belönad i sitt avsked men samtidigt måste det väl ändå gå att få honom att ställa upp på någon intervju och locka honom att berätta vad han vet.

Alliansens misstag i sitt agerande sedan regeringens mörkläggningsförfarande blev känt, är inte att de valde misstroendeförklaringar som verktyg för ansvarsutkrävande då det är uppenbart att ansvar måste avkrävs för detta regeringshaveri. Nej misstaget var att de inte valde att lägga misstroendeförklaringen direkt mot statsminister Stefan Löfven. Att lägga misstroendeförklaring mot tre statsråd, varav två är Stefan Löfvens mest betydande statsråd är nämligen egentligen samma sak som ett misstroende mot statsministern. Självklart protesterar nu socialdemokratin mot detta förfarande för att rädda regering Löfven. Men inte med ett ord försöker samma socialdemokrati förklara varför vi nu har upplevt tidernas mörkläggning av en svensk statsminister.

Hade det funnits någon ansvarskänsla inom socialdemokratin och hos Statsminister Stefan Löfven hade redan regering Löfven självmant avgått. För egentligen borde väl till och med socialdemokratin inse att Sverige inte kan ha en regering som leds av en statsminister som uppenbarligen inte drar sig för att tala osanning!