Haveriet inom Transportstyrelsen är förmodligen det största haveri som vi har sett från en statlig myndighet och från en svensk regering. Haveriet förstärks genom ett fullkomligt uselt agerande från ett antal statsråd och inte minst av statsminister Stefan Löfven, som nu gör sitt bästa för att undvika att behöva uttala sig.
Med all säkerhet pågår ett febrilt arbete inom den socialdemokratiska partiorganisationen för att skademinimera och för att försöka rädda Stefan Löfven. Frågan är dock om detta haveri inte är för stort och för allvarligt för att regeringen ska kunna överleva?
Att infrastrukturminister Anna Johansson kommer att ”offras” i början av nästa vecka är en lågoddsare. Dels tillhör hon ett av regering Löfvens mest svaga kort och dels är hon ju kvinna (vilket har betydelse i denna patriarkala sk. feministiska regering).
Men genom Stefan Löfvens totala frånvaro av statsmannaskap i denna allvarliga händelse kommer dock inte ett damoffer att rädda regeringen. Fler offer måste till. Ett stort ansvar ligger hos inrikesminister Anders Ygeman som uppenbarligen har känt till dessa IT-läckor sedan början av 2016 utan att ha agerat som sig bör. Självklart måste Anders Ygeman ha informerat statsministern och övriga regeringen vid denna tidpunkt (något annat vore ju grovt tjänstefel). Skulle det dock ändå vara så att Anders Ygeman inte delat med sig av denna information, måste han ju självklart få omedelbart avsked av Stefan Löfven.
Detta är förmodligen också det enda som skulle kunna rädda regeringen Löfven, dvs att Anders Ygeman gjort allvarligt tjänstefel och behållit denna information för sig själv. Är det så att Stefan Löfven har känt till detta lika länge som Anders Ygeman (vilket är det troliga) innebär det nämligen att Sveriges statsminister har agerat i historiens största mörkläggningsaktion.
Dessa IT-läckor drabbar Sveriges rikes säkerhet och det är idag omöjligt att bedöma hur mycket detta kommer att kosta Sverige och hur det kommer att drabba enskilda individer vars personuppgifter nu är röjda. Hela situationen är högst bedrövlig och då duger det inte att Sverige har en statsminister som går under jorden.
Jag antar dock att det kommer att komma en presskonferens med Stefan Löfven under morgondagen eller senast på tisdag, efter att Anders Ygeman varit på ”förhör” i justitieutskott. Beskeden från Stefan Löfven kommer där att bli avgörande för huruvida regeringskrisen är ett faktum, eller om vi har ett antal vakanta ministerposter i syfte att rädda regeringen.
Självklart vore det rätta att som ledare kliva fram och ta ansvar. Stefan Löfven har dock inte uppvisat några sådana ledaregenskaper. Det troliga scenariet lär bli ett antal ministeroffer med en socialdemokratisk förhoppning om att Stefan Löfven ska kunna rida ut detta haveri. Frågan är dock om inte tiden nu har runnit ut för Stefan Löfven och om det kommer att räcka med några ministeroffer för att rädda regeringen Löfven?
Anna Johansson går vidare till andra uppdrag, statsministern betonar allvaret i den uppkomna situationen, lovar ordning och reda och tillsätter en utredning. “Oppositionen” och Vänstern kommer att låta sig nöja med detta “av omsorg för Sverige” och för att undvika “en kris”.
Det visar sig att Stefan Löfven och hans kollegor som vanligt har missbedömt situationen. Väljarnas vrede visar sig i opinionsmätningarna och panik uppstår. Valet 2018 kommer att bli det första val där väljarna tvingas välja det som blir kvar när de valt bort dem de inte litar på.
Det kan alltså bli vad som helst? Och det är väl vad vi förtjänar efter de här fyra åren med bortskänkt regeringsmakt, DÖ, brutet samhällskontrakt och idélösa handlingsförlamade “ledare”.