Visst man kan känna skadeglädje inför vad som nu sker inför öppen ridå inom det Socialdemokratiska partiet och det är svårt att hålla inne med orden ”vad var det jag sa”. Jag har allt sedan Olof Palmes sista hälft av sin tid som statsminister pekat på dubbelmoralen inom socialdemokratin och har förfasat mig över hur ett parti som traditionellt säger sig stå på den lilla människans sida inte följer denna ambition. Istället har man de facto gjort allt för att motverka den lilla människans förutsättningar till ett drägligt liv.
Under mängder av årtionde har Socialdemokraterna byggt upp en partiorganisation som bygger på korruption och maktfullkomligt där pampväldet ses som det ultimata karriärsteget. Samtidigt som denna socialdemokrati försöker angripa högeralternativen inom svensk politik för att bedriva en politik som gynnar höginkomsttagare mörkar man att man inte har några egna alternativ inom politiken. Ej heller har man några egna ambitioner då den enda drivkraften som finns hos den absoluta socialdemokratiska ledningen är att, oavsett vad som sker, klamra sig fast vid den position man personligen har uppnått. Strävan att få behålla sina anmärknings höga arvoden är större än verklig politik.
Just med tanke på de extrema lönerna som toppolitikerna inom socialdemokratin och LO lyfter, ter sig deras kritik mot Alliansen som i högsta graden falsk retorik. När man sedan fastnar i att kritisera Alliansregeringens jobbskatteavdrag, som de facto har varit riktat gentemot de lågavlönade, faller trovärdigheten hos det Socialdemokratiska arbetarpartiet totalt. Framförallt har Socialdemokraterna under den senaste tio-årsperioden definitivt diskvalificerat sig för att just kalla sig ett arbetarparti när de i sina politiska förslag, även om dessa ändras från dag till dag med Juholt vid rodret, har detta gemensamt att de motverkar levnadsvillkoren för människor i arbete.
Man blundar helt för att välfärdens kärna bygger på att så många som möjligt har ett arbete att gå till. Med socialdemokratins politik kommer andelen i arbete att minska. Förvisso vill man öka arbetslöshetsersättningen, eller hur var det med detta? Jo det senaste utspelet från Håkan Juholt var ju att de alls inte vill höja A-kassastödet. Istället återstår Socialdemokratins inslag i politiken till att man enbart vill begränsa antalet människor i arbete och hellre se att deras traditionella bidragslinje åter väcks i liv. En bidragslinje där man kan styra den enskilda människans levnadsvillkor i sann socialistisk anda. Men hur man ska finansiera detta är höljt i dunkel.
Vilket fall som helst så är den socialdemokratiska vägen slutet på svensk välfärdspolitik då utan arbetskraft i arbete kommer Sverige att stanna. Dessbättre ser det svenska folket igenom Socialdemokraternas avsikter och därför kommer Håkan Juholt aldrig att kunna vända nedgången för socialdemokratin. De behöver helt enkelt en ny politisk inriktning och detta är Håkan Juholt inte mannen att driva. Därför står Socialdemokraterna inför två val, antingen att acceptera att man är ett parti i fritt fall, eller så bryter sig de krafter som har en framtidstro ut ur partiet och startar ett nytt Socialdemokratisk parti. För det tredje alternativet – att Håkan Juholt frivilligt kliver av lär vi inte få se. Han biter sig kvar som ”the Fool on The Hill”.
Media: Exp1, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, AB8, SVT1, SVT2, Svd1, Svd2, Svd3, DN1, GP1
Bloggar: Kent Persson, Peter Andersson, Moderata perspektiv, Den hälsosamme ekonomisten, Essbeck, Tokmoderaten, Johan Westerholm, Peter Högberg
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Socialdemokraterna, Håkan Juholt, arbetslinje, jobbskatteavdraget, pampvälde
Man skulle kunna tro att det var en moderat som skrev detta blogginlägg – och på ett sätt kanske det var det. Min fråga är vad vi behöver Centerpartiet till nu när ni har övergett kärnkraften.
Miljöpartiet har tagit er plats som det gröna partiet i Sverige.
För övrigt fyller (S) en större funktion i samhället än vad (C) gör.
…och vilken funktion skulle det vara som (S) fyller i samhället? Bakåt(S)trävandet och avund(S)jukan?
Hejsan Mikael.
Hårda ord när det gäller socialdemokratin, visst finns det ett pampvälde inom socialdemokratin och det är folk som håller sig kvar vid sin position i socialdemokratiska hierarkin som de stått i kö för att få sedan de gick med i SSU.
Sedan Palmes dagar har socialdemokratin backat rejält men det finns ett annat parti som gjort en likadan resa och det är Centern. I mitten av sjuttiotalet lockade Centern vart fjärde röstande Svensk idag ligger det ungefär runt var tjugonde Svensk.
Som centerpartist har du stor anledning att känna igen dig i den resan som socialdemokratin har gjort därför att Centern har gjort en liknande resa.
Varför det har blivit som det blivit med Centern det får andra bedömma men i avdelningen falsk retorik finns ett skinande exempel med Centern som vill vara alliansens gröna röst samtidigt som man säger ja till kärnkraften.
Det är inget säljande argument.
Jag har röstat på Centerpartiet de två senaste riksdagsvalen, men ”en partiorganisation som bygger på korruption”…
Vad menar du med det?
Visst jag kan medge att korruption är ett väl starkt ord. Det jag menar med min mening där jag använder ordet är att Socialdemokraterna under sin storhetstid byggde upp en kultur av maktmissbruk där det var partiboken som styrde utnämningar av höga offentliga chefsposter. Sosseadeln kan man visst benämna det som.