I Sverige har vi en LVU-lag som är tydlig, (Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga). Denna lag reglerar tvångsomhändertagande av unga människor i Sverige. Behov av omhändertagande kan vara bristande hemförhållande eller den unges egna vårdslösa beteende.
Det är kommunernas socialnämnder som beslutar om tvångsomhändertagande och det är kommunerna som står för den största delen av kostnaderna för ett omhändertagande.
Kostnaderna för dessa ärenden är höga och kan bli till stora belastningar för enskilda kommuners ekonomi. Ett enskilt ärende kan tex röra sig om kostnader på upp mot 22 000 kr per dygn i vårdavgift. Detta inser var och en att det kan bli oerhört påfrestande för kommuners ekonomi.
Trots att ekonomiska aspekter aldrig får vara inblandade i beslutsunderlagen inför ev. omhändertagande enligt LVU-lagen påverkar dessa stora kostnader beslutsfattarnas ställningstagande. Ett omhändertagande ska givetvis aldrig ske lättvindigt då det är ett oerhört stort ingrepp av samhället gentemot den enskilde och dess familj. Men samtidigt, finns behovet av omhändertagande, skulle det vara ett oerhört svek från samhället gentemot den unge om man inte tillgodoser detta behov.
I kommuner med redan ansträngd ekonomi kan individärenden leda till förödande konsekvenser och innebära stora besparingar inom övrig samhällsservice. Detta får absolut inte påverka de ungas rättssäkerhet. Dessvärre ser jag att kostnaden ofta påverkar många socialnämnder i deras beslut gällande vårdbehov av utsatta unga. Så kan vi inte ha det i ett rättskaffens land som Sverige.
Därför yrkar jag på
att Centerpartiet verkar för att få till stånd att Staten tar fullt ansvar för kostnaderna som
Lag (1990:50) med särskilda bestämmelser om vård för unga innebär.
Ja, det känns ju märkligt att i en liten kommun behöva spara pengar i äldreomsorgen för att få ihop socialnämndens bokslut, när det är några enstaka institutionsplaceringar av ungdomar så har skapat underskottet.
Min enda invändning är att det kan bli kostnadsdrivande när kommunen inte längre har något ekonomiskt incitament för att leta upp “egna” familjehem, utan lika gärna kan använda avsevärt dyrare konsulentstödda familjehem eller låta barnen vara kvar på institution.Familjehem är ju en naturligare uppväxtmiljö än en aldrig så bra institution.
Samtidigt är det ju så att konsulentstödda familjehem sparar många arbetstimmar på socialkontoren, arbetstid som skulle kunna användas till stödjande och förebyggande arbete, vilket i förlängningen minskar både mänskligt lidande och samhällskostnader.
Men tänker du att det bara skulle handla om LVU? Många placeringar av barn och ungdomar sker ju på frivillig väg.