2004 inledde jag ett nytt kapitel i mitt liv genom att jag fick en anställning inom Statens institutionsstyrelse som behandlingsassistent. Jag hade visserligen jobbat med människor tidigare som arbetsledare inom industrin men att behandla utsatta ungdomar som blivit tvångsomhändertagna av staten var något helt nytt för mig. Jag kom tämligen snabbt in i min nya yrkesroll och de första åren i denna roll kom att bli de bästa yrkesåren jag haft i mitt liv (hittills). Känslan att göra skillnad för en enskild individ samtidigt som man gjorde nytta för samhället i stort var stark.
Behandlingsjobbet var förvisso utsatt med många tuffa situationer där man både har blivit slagen och utsatt för tämligen extrema hot. Ändå var det ett jobb jag till fullo brann för och ville utvecklas i. Mitt engagemang var stort, med ett extrem högt antal övertidstimmar. Men att jobba inom en statlig myndighet är inte som att jobba inom det privata. Den interna hierarkin är brutal och har man i en statlig myndighet nått en chefstjänst kan man missköta sig hur mycket som helst utan att bli ifrågasatt av ledningen.
Jag engagerade mig som huvudskyddsombud och la ned mycket energi på att få till en säkrare arbetsmiljö. Detta var inte populärt hos mina chefer som uppenbarligen inte förstod att det var de som satt på arbetsmiljöansvaret.
Jag har således jobbat i statlig tjänst i 12 år. Under dessa 12 år har jag sett en dysfunktionell myndighet och egentligen helt tappat förtroendet till det statliga. SiS är satt till att ta hand om utsatta ungdomar och har uppdrag att rehabilitera dem tillbaka in i samhället som goda medborgare. Då borde det vara en självklarhet att de pengar som staten finansierar SiS verksamhet med också går till klientnära arbete. Så är dock inte fallet. Under mina 12 år inom SiS har jag sett hur det har skurits ned med resurser i det klientnära arbetet samtidigt som cheftjänsterna har utökats i en stor omfattning trots att det egentligen saknas arbetsuppgifter till dessa chefstjänster.
2004, när jag började inom SiS bestod klientelet övervägande av ungdomar med svensk bakgrund. Idag är det näst intill uteslutande ett klientel med utländsk bakgrund. Under det senaste året har dessutom andelen ensamkommande ”barn” ökat betänkligt. Min stilla undran i detta är – Var har de utsatta svenska ungdomarna har tagit vägen? Jag har nämligen svårt att tro att tryggheten i uppväxten hos dessa svenska ungdomar har blivit bättre på dessa 12 år. Det borde även idag finnas svenska ungdomar som är utsatta och som helt riskerar att hamna utanför samhället. Struntar samhället idag för dessas behov? Är det så att socialtjänsterna inte har resurser längre att upptäcka dessa svenska ungdomar som faller utanför samhället? Är det så är det en skrämmande skandal!
Från att ha varit en verklig eldsjäl inom SiS med arbetet med dessa utsatta ungdomar har jag blivit högst tveksam till nyttan av det arbete som SiS bedriver. Att tvinga ihop ett stort antal klienter med helt olik problematik på en och samma avdelningen med en bristfällig personaltäthet är som gjort för misslyckande. Detta är dock SiS filosofi. D.v.s. att ha så många klienter på en så liten yta som möjligt med ett fåtal vuxna som arbetar direkt med dem. Jag har sedan länge konstaterat att en allt för stor del av de statliga anslagen till SiS går till administration och ett stort antal chefstjänster istället för att ge bra verksamhet för klienterna.
När man inte blir lyssnad på utan ständigt blir motarbetad för man har åsikter om förbättringspotential når man slutligen en punkt där engagemanget upphör. Där var jag förra året. Detta gjorde att jag valde att ta tjänstledigt för att studera statsvetenskap på Linnéuniversitetet. Jag ska fortsätta dessa studier i september men nu i sommar är jag tillbaka på mitt jobb och förfasas över den utveckling som skett på detta år jag varit borta. Trots ett extremt dåligt utgångsläge har inget förbättrats. Språket som pratas mellan klienterna på behandlingsavdelningen är numera arabiska. Personal har ingen chans att förstå vad klienterna gör upp för planer sinsemellan. Detta helt enligt de riktlinjer som numera finns inom SiS!
Att klientelet numera till övervägande del består av ensamkommande ”barn” innebär dessutom att i praktiken handlar det inte längre om tonåringar som vi är tänkta att ta hand om. Uppskattningsvis är nämligen en stor majoritet av de klienter som faller inom kategorin ensamkommande ca 5 år äldre än vad deras ”papper” säger. Hur rättssäkert är det för den stakars klienten som verkligen är under 15 år och tvingas bo tillsammans med 20-åringar (som på pappret bara är 15)?
Jag har en positiv syn på den fria rörligheten och vill att Sverige egentligen ska öppna sina gränser. Men jag har ingen förståelse till motståndet till ålderstester. Vi kan inte fortsätta blanda vuxna våldsverkare med barn. Med min erfarenhet av SiS kan jag konstatera att Janne Josefsson och Uppdrag granskning skulle ha en tacksam uppgift om de ville syna verksamheten inom SiS. Hade SiS varit en privat verksamhet hade den förbjudits för länge sedan!
Get Social