Idag var det dags för Stefan Löfvens andra regeringsförklaring. Förväntningarna var dock lågt ställda då Stefan Löfvens första år som statsminister har präglats av fiasko och tafatthet. Sällan har något land styrts av en regering vars handlingsvilja har varit så förlamad och vars ministrar har underpresterat på punkt efter punkt så som denna regerings ministrar har gjort.

Att regeringssamarbetet mellan de båda koalitionspartierna MP och S inte fungerar är tydligt. På Socialdemokraternas senaste kongress gjorde man till och med narr av oförmågan hos Miljöpartiet och dess språkrör. I fråga efter fråga har ministrar kommit med andra besked än vad Stefan Löfven har gjort. Stefan Löfven i sin tur har kommit med nya besked nästan omedelbart när han väl har utryckt en åsikt. Men det som främst har präglat detta första år för Stefan Löfven är oförmågan att just ta ställning. I valrörelsen gjorde Stefan Löfvens sitt bästa för att vara så tyst som möjligt. Tydligen har detta strutsbeteende fortsatt även som statsminister. För sällan har väl en befolkning varit så vilseledd och så egentligt ovetande om vilken väg en regering vill ta ett land som vi är nu i Sverige. Inte heller blev vi klokare efter dagens regeringsförklaring där meningar gick på tvärs och sa mot varandras budskap.

Det allmänna betyget för regering Löfvens första år är underkänt. Till och med de annars så S-lojala propagandamaskinerna inom ledarredaktionen på Aftonbladet underkänner regeringens insats vilket måste ses som högst anmärkningsvärt. Opinionssiffrorna för Socialdemokraterna har med detta också dalat till rekordlåga siffror för S. Förtroendet för Stefan Löfven och hans ministrar är på en sådan låg nivå att det är anmärkningsvärt att inga avgångskrav kommer mot Stefan Löfven. Fiaskot är nämligen totalt!

Vad kunde man då väntat sig av dagens regeringsförklaring? Det naturliga hade självklart varit en omfattande regeringsombildning där man sparkat ut de ministrar som inte har fungerat. Nu väljer man istället att fortsätta med samma förlorande uppställning. Jag är övertygad att detta är ett misstag för regeringspartierna. Socialdemokraterna borde självklart ha insett att de inte kan ha Miljöpartiet som regeringsparti om de ska kunna bedriva någon form av trovärdig politik. Samtidigt borde Miljöpartiet inse att det är en överlevnadsfråga för dem att lämna regeringen. Miljöpartiets politik fungerar de facto inte i en ansvarstagande ställning då de har en utopisk syn på samhället.

I förlängningen kanske det dock är positivt för Sverige att denna misslyckade uppställning får fortsätta då vi kommer att få ett socialdemokratisk parti under 20 % och ett miljöparti som kommer att få svårt att klara 4%-spärren år 2018. Frågan är bara hur mycket Sverige kommer att förlora på vägen?