I takt med att böndernas villkor blir allt mer ansträngda har antalet svenska bönder minskat betydligt. Detta innebär också att den svenska självförsörjningsgraden är i en ständig nedåtgående kurva. Enligt Lantbrukarnas riksförbund, LRF importerar vi 45–50 procent av vår livsmedelskonsumtion.
Till detta har även det moderna sättet att leva gjort att man mer och mer förlitar sig på samhällets alla system fungerar. Sammantaget innebär detta att den svenska livsmedelsförsörjningen är den sämsta sedan 30-talet. Framför allt saknar vi i princip krisberedskap inom livsmedelsförsörjningen. Vid en krissituation skulle våra matvaror snabbt ta slut både i hemmen och i affärerna.
Förr såg de flesta hushåll till att vara rustade med fyllda frysar och förråd medan man idag ofta enbart köper det man ska använda inom det närmaste. Lagerhållningen i de moderna livsmedelsbutikerna är slimmad varför hyllorna snabbt skulle tömmas om inte de dagliga varubilarna skulle komma.
Att det idag saknas nationell plan för hur Sveriges livsmedelförsning ska säkras är ett bekymmer. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) har gjort mycket för att lyfta problematiken för den svenska bondens möjlighet till lönsamhet. Men det räcker inte på långa vägar när det inte råder lika villor för svenskproducerade livsmedel som för importerade. Konsumenterna går ofta strikt på priset och då ratas ofta det svenska köttet eller det svenska mjölken.
Med tanke på Sveriges sårbarhet gällande självförsörjning av livsmedel måste dessa frågor lyftas. Att det numera finns hundratusentals hektar åkermark obrukade bara för att det inte går att få lönsamhet för de svenska bönderna att bruka dessa jordar är inte långsiktigt hållbart.
De svenska bönderna måste först och främst få ett regelverk som gör att de kan konkurrera med omvärlden på lika villkor. Den svenska krisberedskapen måste höjas och medvetandet av betydelsen i att köpa svenskt behöver stärkas hos oss alla.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Centerpartiet, Eskil Erlandsson, självförsörjning, livsmedel, svenskt, LRF, livsmedelsförsörjning, självförsörjningsgrad, krisberedskap, bönder, mjölkbönder, sårbarhet, svenskt kött, livsmedelkonsumtion
Finns det en motsats mellan politikernas krav och ambitioner å ena sidan och den verklighet som de skapar å andra sidan?
Giftfritt, miljöskattat, hårdreglerat och kontrollerat. Med alla tillbehöriga avgifter i alla led. Och dyra priser, industrialiserad hantering och allt större anläggningar som följd.
Ju längre bort i tiden vi backar ju mer sällan gick väl folk för att skaffa mat. Ett slaktat djur och maten var fixad för veckovis eller månadsvis behov. Och de alltmer modernare hushållen som handlar flera gånger om dagen, kanske rentav på 7-eleven i färgglada portionsförpackningar fem meter från porten. Ingen planering eller framförhållning för fem öre. Vilket också verkar gälla hela samhället.
Utvecklingen gör hursomhelst att utländska stora koncerner får det lättare att hantera den lokala livsmedelsförsörjningen. Den saken är klar. Dessutom får de också lättare att hantera detaljhandeln då de kan äga galleriorna osv. Sätta hyror och priser etc. Långsiktigt manövrera ut den lokala påverkan.
Och lite mer kortsiktigt tänkt kan man bli ilsk på att manuella diskar i butikerna försvinner, åtminstone på mindre orter. De enda förpackningar som finns med svenskt kött innebär ca 100kr per förpackning. Tror självklart att alla mindre konsumenter ryggar tillbaka inför detta faktum.
Hur var det med hästköttet?
Är det nu bara den utländska livsmedelskedjan Lidl som klarat sig utan anmärkningar här? Trots grundliga tester av myndigheterna. Skall vi sålunda rekommendera alla konsumenter att slopa de svenska kedjorna till förmån för den tyska kanske? Så de får kvalitet.