Med det forna socialdemokratiska partiet som förebild vill den folkpartistiske riksdagsledamoten Carl B Hamilton se ett sammanslaget Alliansparti till valåret 2018.
Vad Carl B Hamilton missar i detta sammanhang är styrkan som dagens allianssamarbete är sprungen ur. Att det är dessa fyra partiers olikheter som skapar mångfalden som är så viktig för att skapa handlingskraft, inte bara under en mandatperiod utan även under kommande mandatperioder.
Det är genom att man är olika partier i ett samarbete som man tydligare kan få sätta fokus på värderingarna inom svensk politik.
Det är just denna mångfald som ofta driver politiken framåt. Demokratiaspekten blir därmed betydligt tydligare då frågor debatteras mer än om vi skulle sträva mot ett enpartisystem.
Skulle Carl B Hamilton lyckas uppnå det som han nu förordar med ”ett stort Alliansparti som skulle dominera svensk politik för överskådlig tid och bli utgångspunkten för all inrikespolitik” skulle idédebatten utebli och reformeringen av Sverige att avstanna. Det var just detta som blev Socialdemokraternas akilleshäl och bör ses som ett varnande tecken inför dessa tankar på att slå samman Allianspartierna.
Alliansens problem idag är i stora drag redan där dessvärre vilket även Annie Lööf lyfte fram i sitt Almedalstal. Att Alliansen har tappat fart och inte har samma glöd längre är just tecken på någon form av regeringströtthet där likriktigheten inom Alliansen börjat gå för långt i och med Moderaternas starka dominans.
För att råda bot på detta bör en tydligare idédebatt komma igång där man som olika partier lyfter fram sina värderingar och tar ett nytt avstamp för en förnyelse inom nuvarande allianssamarbete!
Media: Exp1, Exp2, HN, Svd, GP
Bloggar: Carl B Hamilton, Norah 4 you
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Carl B Hamilton, Alliansen, regeringen, Socialdemokraterna, folkpartiet, Centerpartiet, Annie Lööf, sammanslagning, alllianssamarbete, Moderaterna,
Det är inte många nya ideer som behövs, det som behövs är faktiskt gamla idéer. Att pensionen ska räcka för att ha ett bra liv och att man ska kunna pensionera sig innan man blir så sjuk att man hinner inte njuta av pensionen, att när man bli sjuk inte ska spöka karensdagarna som gör att när man behöver mera pengar än någonsin då får man tvärtom mindre än någonsing. Att man ska kunna få stöd när man inte kan arbeta för sjukdom eller handikapp bromsar det, att a-kassa försäkring stöds mest av skattepengar i stället för att göra det till en dyr historia som i grunden är resultat av att man ska ha skattelättnader åt de som redan har mest, att CSN räknas som in samhällsinsats och når åtminstone de nivå de hade under 80-talet, det studielån som man har idag är ungefär lika stor som då trots att kostnader på allt har mer än dubblas. CSN bör nämnas som en insats en bidrag till samhällsutveckling och nå andra nivåer än den har idag.
Ingenting av detta är nya ideer. Rättvisa och rättvis solidarisk delning är inga nya begrepp, och det är det som de flesta människor vill sträva efter. Arbetslöshet bör också bekämpas tills man når så nära noll som möjligt och arbetsvilkor ej försämras utom förbättras.
Det parti som visar intressera sig i sådana frågor kommer att bli den som vinner valet. Man behöver inte vara vänster eller höger för att tycka så, så tänker och känner faktiskt de flesta människor.
cecilia_paraiso_raivonen
Det är nog skillnad på idéer och att skriva en kravlista. Som du riktigt själv påpekar så är det inga nya idéer som du räknar upp. Det är konkreta krav. Inte alls dumma eller verklighetsfrämmande. Tvärtom. De är högmotiverade. Men frågan är HUR. Det är där som idéerna kommer in. Alla kan ha massor av goda intentioner. Men frågan är vägen dit. Som exempel; Reinfeldt kastade fram idén om att höja pensionsåldern. För de som vill. Det var inget förslag, som viss media felaktigt påstod. Bara ett idéurkast. Och en möjlig väg till att åtminstone delvis lösa problemet med åldrande befolkning och problem att få pensionpengarna att räcka till. Kanske var det inte den bästa metoden. Men det var åtminstone en tänkbar metod. Kanske finns det bättre sätt. Men det är den typen av konstruktiva idéutkast som politiker borde syssla mer med tycker jag. Att enbart skriva listor med angelägna krav, det kan ju vem som helst göra. Det är att tänka ut bästa sättet att lösa dem, som är svårt. Utan att förstöra sveriges konkurrenskraft helst också. Förr kunde man ju få ut kvinnorna i förvärvslivet exempelvis. Efter andra världskriget. Och med ett slag nästan fördubbla skatteintäkterna (inte riktigt men ändå). Det är klart att sådant ger en välståndsökning nästan omedelbart. Eller en snabb industriell utveckling, med mycket reglerad konkurrens som genererar omedelbara intäkter. Till skillnad mot nu. När Kina nästan har blivit hela världens enda fabriksort. Läget är alltså betydligt knepigare nu än för några decennier sedan.
Ett välstånd som bygger på billig importerad arbetskraft, och billiga importvaror, samt dyra egenproducerade tjänster kanske inte håller i längden. Är det verkligen bra för miljön och vår samhällsmoral. Vad händer när kineserna börjar få våra löner osv. Jag vill ha politiker som diskuterar det här. Och inte bara rabblar upp självklara problem utan minsta försök till kreativa lösningar.
Det är just idédebatten som som måste komma till om hur vi ska finansiera alla dessa önskemål som behöver komma till stånd. Självklart ska pensionen räcka till ett bra liv, självklart ska man få stöd när man inte kan arbeta längre, självklart ska man kunna räkna studier med CSN-stöd som arbetslivserfarenhet. Frågan är bara hur samhället ska finansiera allt detta? Det är här idédebatten måste till och ett nytänkande måste ske.
Det gamla fungerar inte. Vi har sett hur socialdemokraternas politik inte fungerar med det nya. Världen är i ständig förändring och därför måste vi öppna för en idédebatt som kan ta Sverige in i framtiden!