Stort fokus i dagens debatt gällande demokratins utmaningar ges till att argumentera populismens påverkan på demokratiutvecklingen. Det finns de som hävdar att populismen utgör ett direkt demokratiskt hot likväl som det finns de som hävdar att populismen utvecklar demokratin till en bättre demokrati. De flesta är dock ense om att populismen har inverkan på den liberala demokratin varför det är viktigt att klargöra vad populism innebär.

Populism är liksom demokrati ett begrepp som de flesta har en uppfattning om men som inte har en definition som alla enas kring. Det är en term som används till att beskriva vitt skilda politiska fenomen, allt från vänsterpolitiska presidenter i Latinamerika till att beskriva högerextrema partier i Europa. Det skiljer också mellan olika delar av världen gällande vad som utgör populismens konfliktytor. I Latinamerika handlar det ofta om kritik mot klientelism och ekonomisk missförvaltning medan det i Europa ofta handlar om främlingsfientlighet och kritik mot invandring. En del av denna oklarhet och mångtydighet kring begreppet härrör från att det är få politiska rörelser som själva kallar sig populistiska. Populism är en etikett som ofta beskrivs med negativ konnotation av den sida som idag innehar makten och som utmanas av de som utmålas som populister. Då det är populisternas motståndare som sätter denna bild av vad som är populism utmålas också populismen ofta som ett hot mot demokratin.

Det finns således många olika tolkningar och definitioner till vad populism är. Dock inkluderar de flesta formerna av populism någon form av uppmaning för att väcka sympati hos “folket” och ett fördömande av “eliten”. Följaktligen är det inte alltför omtvistat att konstatera att populism alltid innebär en kritik av etablissemanget och hyllning av det “vanliga folket”. Bernard Crick erbjuder en tolkning av begreppet som är användbar. Han menar att populismen försöker väcka en sorts “moralisk majoritet” som består av dem som anser sig stå utanför det politiska samhället och som anser sig vara föraktade av etablissemanget. Mudde & Kaltwasser erbjuder en snarlik definition av populism som hävdar att politik borde vara ett uttryck för människors allmänna vilja. De benämner sin definition som en ”thin-centered ideology” som innebär att samhället i slutändan anses vara uppdelat i två homogena och antagonistiska läger, “det rena folket” kontra “den korrupta eliten”. Att se populismen som en tunncentrerad ideologi innebär att se den som knuten till eller inordnad i andra ideologier. Detta stämmer också väl in på populismen då den nästan alltid är knuten till andra ideologiska element som är avgörande för politiska projekt som tilltalar en bredare allmänhet. Således kan inte populismen i sig självt finna komplexa eller omfattande lösningar på politiska utmaningar som det moderna samhället skapar. Det är också just därför som populismen kan anta olika former beroende på hur populismens kärnbegrepp relaterar till andra ideologiers begrepp inom olika sakområden. Populismen bör snarast förstås som en slags mental karta genom vilken individer analyserar och förstår den politiska verkligheten. En del ser därigenom populismen som ett övergående fenomen, antingen misslyckas populismen eller lyckas den och inordnar sig i något större. Enligt Mudde & Kaltwasser är det framförallt tre kärnbegrepp som dominerar populismen:

• Folket: All politisk makt i en demokrati härstammar från en kollektiv massa som utgör folket. Om folkets rättigheter inte beaktas riskerar det att leda till mobilisering och uppror. När populismen pratar om folket hänvisas ofta till kritik av den dominerande politiska kulturen i samhället, mot dess värderingar och fientlighet mot de s.k. vanliga medborgarna. Folket kan även avse ett folk som nation, där folket definieras i medborgerliga eller etniska termer. Detta innebär att olika samhällen av människor ses som specifika och unika nationer vilket vanligtvis förstärks av grundläggande myter från forna tider.
• Eliten: Begreppet elit handlar framförallt om moral där eliten utmålas som korrupt (till skillnad från det ärliga och rena folket). Vilka som tillhör eliten varierar utifrån omständigheterna. Framförallt handlar det om en elit i form av det politiska etablissemanget men ofta avses även ledande aktörer inom ekonomi, media eller kultur. Oavsett vilken grupp av elit som avses, porträtteras dessa som en homogen korrupt grupp som arbetar mot folkets allmänna vilja och därigenom även motarbetar nationens intressen. På detta sätt omfamnar populismen nationalismen genom att använda sig av moraliska och etniska aspekter.
• Den allmänna viljan: Handlar om befolkningens förmåga att gå samman i ett samhälle och lagstifta för att upprätthålla gemensamma intressen. Synsättet om den allmänna viljan innebär att många populister är kritiska till det representativa valsystemet då de misstror de valda representanternas förmåga att se den allmänna viljan. De ser snarast det representativa valsystemet som en aristokratisk maktform, där medborgarna behandlas som passiva enheter som endast mobiliseras genom val för att välja representanter. Istället bejakar populisterna tanken att medborgarna själva både kan stifta lagar och verkställa dem.

Det är genom att just vädja till folkets allmänna vilja som populismen agiterar för sin agenda där de tar sig rätten att utifrån sitt synsätt tala för hela folket. Detta ger populismen en stark identitet med vilken de utmanar elitens maktinnehav. Populismen kan genom detta ses som en kraft som är positiv för demokratin eftersom den försvarar principen om folklig suveränitet genom att stärka grupper som idag inte känner sig representerade av det nuvarande politiska etablissemanget. Då populismen har en strikt monistisk syn (i motsats till demokratins pluralism) riskerar dock uppfattningen om en allmän vilja att leda till stöd för autokratiska tendenser. Det är också tämligen vanligt att populistiska aktörer delar en uppfattning om de politiska villkoren som ligger nära den som utvecklats av den tyska politiska teoretikern Carl Schmitt, om att en demokratisk ordning kräver ett homogent folk. I denna mening är populismens allmänna vilja baserad på en tydlig avgränsning gentemot de som inte tillhör folket och som följaktligen lämnas utanför samhällsgemenskapen. En sådan begränsning av en nations demos kan egentligen inte ses på något annat sätt än som strikt antidemokratiskt varför det är lätt att förstå att många ser populismen som en faktor som riskerar att bidra till demokratins reträtt.

 
Källa: Crick, Bernard (2002). Democracy A very short introduction. New York: Oxford University Press.

Mudde, Cas & Kaltwasser, Rovira Critsóbal (2017). Populism : a very short introduction. New York: Oxford University Press.

 
Denna artikel ingår som ett underkapitel i min mastersuppsats, Demokratins reträtt: orsak och verkan.

Ni hittar min masteruppsats ”Demokratins reträtt : orsak och verkan” i sin helhet här >>

Ni hittar min masteruppsats även på DIVA här >>