Det gnager…och det skaver i mitt hjärta. Sorgen över att öppenheten i samhället är ifrågasatt, sorgen i att uppleva ett samhälle som idag tar demokratin för så självklar att man inte längre ser demokrati som något viktigt. Många verkar också ha glömt hur världen såg ut tidigare, en fjärran tid som dock inte ligger många år tillbaka, en tid när världen var mindre fri än vad vi nu har vant oss vid. I detta missar många att Europa har tagit enorma frihetssteg de senaste 70 åren, att Europa aldrig tidigare upplevt en längre sammanhållen period utan krig. Vi är nämligen den första generationen i Europas historia som inte har upplevt ett Europa i krig. Frågan är om vår generation kommer att få fullfölja våra liv med denna insikt?

I november i år blir det 28 år sedan Berlinmuren föll och Sovjetunionens kollaps inleddes. Det är en lång tid och man kan inte begära att de som har växt upp efter att Berlinmuren raserades kan ha full förståelse för den verklighet som rådde innan detta. Dock borde man kunna ha större förhoppningar på alla oss som upplevde denna tid. Dessvärre verkar många av oss som upplevde det kalla kriget, vi som också borde komma ihåg alla de terrororganisationerna som årligen genomförde 100-tals terrordåd i Europa under 1970-talet, ha glömt historien.

Sverige har förvisso historiskt varit förskonad från terrordåd i modern tid men terrordåd är inget nytt påfund i Europa. Jag växte upp med nyheter från Västtyskland, där Baader-Meinhof-ligan gjorde sig skyldiga till en stor mängd terrorattentat och bombdåd. Jag växte upp till nyheter från Nordirland där katoliker drabbade samman med protestanter i ett sorts religionskrig där över 3 000 personer beräknas ha dött.  I Spanien utförde terroristgruppen ETA attentat och i Italien utförde de Röda brigaderna mord och kidnappningar. I backspegeln var 1970-talet ett brutalt årtionde för Europas del. Denna insikt tar på intet sätt bort avskyn mot dagens terrororganisationer men det är alltför många som har glömt vad det var för samhälle som vi lämnade när vi gick in i 1990-talets frihetsår. Så det gnager…och det skaver i mitt hjärta över utvecklingen av samhället.

Terror och hat måste bekämpas på alla plan. Men det är beklämmande att se hur vissa utnyttjar människors oro och sprider osanningar. Lärdomar måste dras av historien och några som bör rannsaka sig själva är de olika medieföretagen. Rapporteringen efter terrordådet i Stockholm nådde nämligen många bottennivåer. Osanna uppgifter spreds av i princip alla rapporterande medier. I en tid när alternativmedia varit framgångsrika i att sprida desinformation och har åstadkommit en negativ samhällssyn är det förödande att felaktig information även sprids av de etablerade mediaföretagen och av statsmedia. Vem ska vi överhuvudtaget kunna lita på i framtiden?

Ljustecknen i spåret efter Stockholmsattacken är ändå den kärlek som stockholmarna uppvisat. Det inger hopp inför framtiden, hopp om att majoriteten i samhället vill ha ett kärleksfullt och öppet samhälle där de demokratiska värdena är orubbliga. Denna insikt lindrar mitt skavande hjärta. Lärdomen bör dock bli att vi dagligen måste stå upp och kämpa för vår demokrati!