Genom mitt jobb som behandlingsassistent med tvångsomhändertagna ungdomar får jag se mycket av baksidan av dagens samhälle. Många trasiga människoöden kommer mig till del och arbetssituationen är långt ifrån alltid lätt.
Vi behandlingsassistenter inom Statens institutionsstyrelse ställs ofta inför omöjliga uppdrag – att behandla ungdomar som ser som sitt främsta mål att bli framgångsrika inom den kriminella världen.
Genom socialstyrelsens försåg har vi dessutom tagits ifrån våra möjligheter till att fostra dessa ungdomar. Vi får tex inte ens neka en 14-åring att röka då det enligt socialstyrelsen sätt att se är dennes mänskliga rättighet att göra detta.
Ska man följa socialstyrelsens vilja har dessa ungdomar som är tvångsomhändertagna, som i många fall begått oerhört grova våldsbrott men på grund av sin låga ålder endast blir dömda till att fortsatt vård av barn och ungdomar, mer rättigheter än de barn- och ungdomar som växer upp i fungerande familjer.
Som personal på ett sk paragraf 12-hem känner jag oerhört stor frustration inför mina begränsade möjlighet att ”rädda” dessa barn och ungdomar. Socialstyrelsen vill inte ens tillåta oss att visitera ungdomarna så att vi kan förhindra att det kommer in narkotika på avdelningarna.
Från samhällets sida är det oerhört stora pengar som läggs på denna vård av unga. Men genom socialstyrelsens inskränkningar är vården minst sagt bristfällig. Tvärtom så lär man snarast upp denna kategori av ungdomar till olydnad av den svenska lagen genom att de lär av varandra på institutionerna i och med att personalen inte tillåts begränsa ungdomarnas rättigheter.
Jag har nu jobbat i nio år som behandlingsassistent i statens tjänst. Jag finner att mitt jobb blir mer och mer verkningslöst då våra befogenheter gentemot ungdomarna har totalt undergrävts av socialstyrelsens försorg. Frågan är hur länge man kommer att stå ut med denna ohållbara arbetssituation?
Media: Hallandsposten, SR1, SR2, HD
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om LVU, lagen om vård av unga, ungdomskriminalitet, droger, ungdomsproblem, drogmissbruk, socialstyrelsen, SIS, Statens Institutionsstyrelse, behandlingsassistent,
Mycket intressant. Jag visste att det fungerade dåligt och var väldigt dyrt. Och har också vid ett par tillfällen hört sporadiska klagomål liknande dina. Men beskrivande någon enskild situation.
Att det var så illa som du beskriver det. En nästan systematiskt felstrukturerad verksamhet som på många sätt gör mer skada än nytta. Det trodde jag kanske inte.
Däremot tror jag på det du skriver. Nu när jag ser det formulerat svart på vitt. Inifrån. Och delvis kan jag tro att det moderna samhällets värsta brister sammanstrålar ungefär här. Det som tidigare sköttes för väldigt lite pengar, av kyrkans folk, välgörenhet från rika, småpengar från omsorgsambitioner och en slags lantlig sunt-förnuft-kultur, det har nu fått enorma resurser. Politiska ambitioner i elitnivå. Ständiga krav på mer resurser och mer pengar. Och allt blir ändå sämre.
Det fattigare samhället ställer mer krav på människorna. Det rika samhället ställer mer krav på staten.
Och mitt i alltihop så finns det verkligen människor som drabbas, och istället möts av mer regler och bestämmelser. Möjligen också mer pengar. Men också oförståelse, felsatsningar och mer regler.
Diskussionerna tenderar att snurra runt petitesser. Vad får man säga, vad får man göra och hur kan “patienterna” få det bättre. Vilket i praktiken ofta blir sämre.
Det är hantering av människors själar det handlar om. Egentligen. Och där är dagens moderna samhällen efterblivna. I alla avseenden. Det som tidigare ombesörjdes av kyrkans själavårdare, lite halvdåligt, ombesörjes nu av ingen. Den materialistiska inriktningen i vårt samhälle och hos våra politiker hjälper inte “själar i nöd”. Förmodligen ingen slump att de som kommer ut ur fängelser och olika “korrektions anstalter” vittnar om någon slags religiös “insikt”. I brist på annat.
Det vore ju lätt att antingen förfäkta ett mer andligt, religionsaktigt klimat. Eller också en mer hårdför linje. “Ut med slöddret i kylan bara, och lär dem hugga ved”. Och jag tror nästan båda varianterna skulle fungera bättre än det nuvarande.
En falsk snällhetsomsorg, som oftast tolkas för mesighet på randen till ointresse från ungdomar. Den gör nog mest skada.
Jag tror ärligen inte att dagens politiker kan klara av en sådan här situation. Eftersom det behövs både en slags stramhet, ungefär som den traditionella pappa-bilden. “Nu passar du tiden grabbhalva, annars får du med mig att göra”. Och en slags traditionell mamma-bild. “Men varför gjorde du sådär, förstår du inte att vi blir ledsna. Du kan väl prata med oss istället”. Alltså ett slags väldigt grundläggande sunt förnuft.
Och det är helt klart samhällets absolut sämsta tävlingsgren. Den som bara andas orden sunt förnuft hamnar ju direkt i snickerboa. Dagens dumbom, ungefär. Då är det lättare att kräva mer pengar, mer personal, eller hårdare tag. Det är mer användbart på en politisk teaterscen.
Men den politiska konfliktretoriken med destruktiva drag av överspändhet har ju minskat lite i samhället. Och med det så kan man ju tänka sig en mer sansad diskussion. Till slut kanske rent av sunt förnuft får ett finger med i spelet. Men det är ju långt dit, ännu.
det är mer komplex och inte så som du beskriver. Först och främst, det finns massor av oskyldigt dömda,och som har blivit “trasiga” just pga. VUomhönderrtagaandet. hur du sskulle ha blivit,om någon ha fört bort dig med våld, tvång och misshandlat dig samt förtalat dina egna föräldrar med groovsta äcjkkligghter? Det är tyvärr vanligasste fall såsär.Därför skyll inte på Socialstyrelsen utan på kommunala jlnster(socialen , kommunala polittiker och poliser) som beslutar att beröva barnen(ungdomens liv och chans.