Sverigedemokraternas paradgren är att utmåla sig själva som offer. Detta är nämligen grundtanken inom Sverigedemokraternas strategi att nå ut till folket – att spela på missnöje och att påtala att hela värden är emot dem.
Förvisso har många av de övriga partierna tvekat i sitt bemötande av Sverigedemokraterna och gjort detta med totalt felaktiga metoder där man haft som taktik att undvika all form av konfrontation med Sverigedemokraterna.
Detsamma gäller journalistkåren som använder väldigt tunna silkesvantar i sin hantering av uppkomma situationer inom det Sverigedemokratiska partiet. Granskningen av den Sverigedemokratiska sakpolitiken blir därför obefintlig av media. Tidningen Expo är det lyssnade undantaget i detta. Expo räds nämligen inte att ställa de obekväma sanningarna och har således väckt mycket ilska hos SDs partiledning. Expressens Niklas Svensson tillhör också undantaget som den som vågar ställa Jimmie Åkesson mot väggen i hans förtäckta ord som mynnar i ren och skär rasism.
Jimmie Åkesson är dock en förträffligt duktig partiledare som trots upprepade ”blåsväder” i princip alltid behåller lugnet. Förvisso ger han svar typ ”hallå yxskaft” men det är sällan som någon från media lyckas få honom ur balans vilket är ett bra betyg för en partiledare.
Vad Jimmie Åkesson dock borde tänka på är att omge sig av betydligt mer slipade partimedlemmar som kan backa upp Jimmie Åkesson med samma seriösa framtoning. Så är dock inte fallet. Detta visar sig tydligt när dessa övriga Sverigedemokrater hanterar sina aktiviteter i de social medierna där de med förtal och smutskastning helt undviker sakfrågor för att istället låta sitt hat spridas mot de som ifrågasätter Sverigedemokraterna öppet.
Vilket annat parti i Sverige skulle tex kunna ha en medlem i partiets högsta bestämmande organ – partistyrelsen som twittrar:(Richard Jomshof)
”@mikandersson Vad vet du om det? Och du, kryp tillbaka till din lilla dyngpöl, där du uppenbarligen hör hemma.”
Ett liknande tweet från någon företrädande politiker inom vilket annat riksdagsparti hade framkallat ett mediadrev med avgångskrav från en samlad mediakår.
Detta tydliggör att Sverigedemokraterna glider på ett frikort inom dagens politiska Sverige. Måtte det någon gång var någon som vågar protestera mot ett parti som har hatet som största drivstjärna!
Media: AB
Bloggar: Ulf Bjereld, Kjellberg
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sverigedemokraterna, William Petzäll, , droger, missbruk, missbruksvård, hat, avståndstagande, Niklas Svensson, Expo, Expressen
Hej,
Tycker det är bra att du skriver om detta !
Själv uppfattar jag Sverigedemokraterna som ett slags missnöjesparti. Är man inte missnöjd med det ena så är man missnöjd med det andra 🙂
Jag ser ingen större skillnad på Expo och SD. Bägge har en yttre fiende som det lägger allt sitt hat mot. SD respekteive invandrare. Jag förstår dock inte varför du hyllar Expo så helhjärtat?
Hej, Mikael. Det finns ledstjärna och drivkrafter. Nu har du blandat ihop dessa och skapat ett helt nytt ord. Tyvärr misstänker jag att uppfinningen inte beror på kreativitet.
Kanske, kanske inte. Men det fungerar likväl rätt bra. Upp med en ledstjärna och använd all drivkraft för detta. (Och blunda för allt annat. Inte så dumt).
Men vad betyder misnöjesparti egentligen? Det användes väl mest förr om NyDemokrati, har jag för mig. Åsidosätter man ideologi och övergripande resonemang, till förmån för spridd kritik utan förankring i någonting. Alltså någon slags opålitlig frifräsande kritiker utan rötter. Eller vad är egentligen tanken?
Stjärnor kan leda en rätt. Ledstjärna bör ha kommit från bibeln och de tre vise männen som leddes av just en stjärna. Svårare är att tänka sig att en stjärna driver folk framför sig eftersom stjärnor i rymden normalt inte beter sig så. Jag googlade på ordet och fann endast Mikael Andersson.
Ett missnöjesparti är ett borgerligt parti utan fast ideologisk förankring. NyD var ett sådant parti. SD är det inte, även om också högerextrema partier ibland kan surfa på missnöjesvågor. SD har en ideologi som jag skulle beteckna som ungefär etniskt välfärdsborgerlig.
Ja ett missnöjesparti skulle ju mycket väl kunna menas med ett ideologiskt svagförankrat parti, som bara letar fel, och möjligen föreslår punktvisa förbättringar. Eftersom socialistiska partier alltid har en förankring i sin ideologi, så kan man inte mena dessa. Däremot så kan de kanske uppföra sig på samma sätt. Tona ner socialistiska ideologin och planerings ambitionerna och inrikta sig huvudskligen på kritik av allt och alla. (Lite som soc dem verkar vara inne på, kanske.)
“Etniskt välfärdsborgerlig” var inte så dumt, för SD.
Drivstjärna skulle kunna syfta på att man väljer en ledstjärna. Riktar all energi åt det hållet. Och satsar alla drivkrafter på den riktningen. Inte att stjärnan driver på någon framför sig. Utan att man underkastar sig den riktningen. Ungefär. Jag tycker det borde fungera. Och kan stämma rätt bra på en rörelse som har en enda fråga, och riktar all kraft på den.
En annan fundering som man skulle kunna ha är ju varför ideologierna skulle vara så viktiga överhuvudtaget. Vad hände om alla hade samma ideologi. Och kallade partierna efter klädesplagg exempelvis? Alla partier erkände marknadsekonomi och grundläggande borgerliga värderingar. Så det gick inte att gömma sig bakom tanken på ett helt alternativt samhälle. Utvecklingen måste grunda sig på det befintliga samhället. Sedan kan alla förstås prioritera olika frågor, och typer av lösningar. Borde inte det gynna en sakligare debatt? Eftersom “ingen vet var man står någonstans”. Utan man måste tvinga sig att lyssna. Och att formulera sig. Man kan inte gömma sig bakom en vägg av alternativa verkligheter. Kanske utopiskt i kort sikt. Men jag gissar att vi går mot en sådan utveckling. Om än väldigt långsamt.
Och förresten, på tal om ideologi Erik Rune, du kallar dig väl för “vänsterkonservativ”. Vad menas med det? I mina öron låter det som en konservativ person som prioriterar ett vänsterfokus. En engelsk Tory som värnar om sociala skyddmekanismer och kan tänka sig viss tvångsmässig omfördelning för att stötta utsatta individer. Jag vet ju att den typen av politiker finns i england, men jag tror samtidigt inte att det är vad du menar.
Ja, ordet “vänsterkonservativ” identifierar jag mig med, men som Anonym anar ser jag det från vänster: alltså ej socialkonservativ utan snarast någonting i stil med vänster utan flum. Jag började upptäcka det när det visade sig att bloggsamtal med konservativa för mig var mycket förnuftigare än motsvarande med liberaler. Ämnet är mera beskrivet i min blogg. Jag ser ordet som provisoriskt men samtidigt känns det stabilt.
Låter ovanligt. Och samtidigt intressant. Skall kika in din blogg mer vid tillfälle.
Liberal har ju kanske i det närmaste en väldigt allmän innebörd. Kan nästan betyda vadsomhelst. (Men måste värderas i relation med något annars kanske.) Konservativ känns lite mer provokativt. Inbillar jag mig.
Nydemokrati var nog ett missnöjesparti ja 🙂
Men jag tänkte skriva om en annan sak.
Många är de politiska företrädarna som vill besöka det fina samhället Forserum. Så också Jimmie Åkesson, företrädare för Sverigedemokraterna. Han skulle bland annat träffa somaliska föreningen i Forserum. Nu blev det vad jag läste inget möte med somaliska föreningen då de inte kunnde vid tillfället som jag uppfattat. Det var otur eftersom hela syftet med Jimmie Åkessons resa till Forserum var för att träffa somaliska föreningen och för att lyssna på dem och tillsammans försöka fundera kring hur man kan göra det bättre för somalierna i Forserum och i Sverige.
Samtidigt som detta pågår gör Alliansen resor till andra platser i Sverige och presenterar nya projekt. Tidigare i veckan åkte man tåg till Linköping och firade också samtidigt sin åtta-årsdag med tårta på tåget. Igår flög man till Helsingborg och presenterade där bland utökade satsningar på yrkeshögskolan. det är bra och masn kan amtidigt också föreställa sig att vänsterpartister och vänsterinriktade socialdemokrater tycker och vill kritisera att den högerinriktade Alliansregeringen försöker gynna företagen med att förse företagen med utbildad arbetskraft.
Idag verkar det som att Alliansflight Onsdag går till Kiruna.
Konservativ har nog en mer negativ klang än liberal i folkmedvetandet. Vänsterkonservativ däremot får nog folk snarare att undra vad det är. Jag tror att jag såg ordet första gången på Svenska Dagbladets ledarsida, men då i nedsättande betydelse ihop med ordet återställare.
Sedan Mikael Anderssons påhittade ord i rubriken: det hade aldrig godkänts på en ledarredaktion utan genast rättats till antingen ledstjärna eller drivkraft. Hur man än argumenterar på finurligt vis blir det inte bra. Ordet ger fortsatt intryck av ointresse för svenska språket snarare än kreativ och ändamålsenlig nybildning.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Angående ordet ‘drivstjärna’ så uppfattar jag det lite som en anekdot i form av ett enda ord. Det vill säga som något som ger ett uttryck för eller en förnimmelse av något man vill uttrycka.
Jag kommer ihåg att Bengt Bedrup en gång använde uttrycket ‘ljusvitt’. Jag tror det var i samband med en konståkningstävling där kan uttryckte att hon är klädd i ljusvitt. Hur någonting kan vara vitare eller ljusare än något som är vitt kan man kanske undra men Bengt Bedrup ville med denna anekdot i form av ett enda ord ge uttryck för vad han upplevde.
Jag upplever det inte så svårt att förstå vad det är Mikael vill förmedla eller uttrycka med uttrycket drivstjärna. En stjärna i sig själv kan ju ibland också synas illustrera eller ge uttryck för något som glimmar där också uttrycket glimmar också kan associeras med olika saker. Genom att använda sig av sådana uttryckssätt kan man uttrycka mer. Ordet skogstjärna kan tillexempel också ge uttryck för och användas som att association i olika sammanhang även att skogstjärna också är en blomma.
Edit: stavfel
Blogginlägget är inte anekdotiskt utan rakt och politiskt. Om bloggaren hade vetat vad det heter hade han inte skrivit något konstigt ord i rubriken.
Avsikten kanske är att Sverigedemokratiska företrädare utmärker sig med att vara så gullepluttaktiga när man tillexempel skriver som citerat i bloggposten.
Jag tycker nog det är rätt kul om man hittar på nya ord. Så länge de inte förvirrar eller leder tanken fel. Hade inte hört “ljusvitt” förut. Men visst är det kul. Och jag håller med om att det får funktionen av en enords-anekdot. Även om det också låter lite konstigt. Jag förstår likväl vad som menas.
Att använda lite egna ord (bara de inte missriktar tanken) tror jag kan ha den positiva effekten att man tänker till lite extra. Rubbas lite. Jag uppfattade rubrikordet som en förstärkning. Och att det passade in.
Vänsterkonservativ tycker jag egentligen fungerar både som en benämning på V- eller S- sympatisörer egentligen, om de vill göra “återställare” bort från den borgerliga politiken. Och tillbaks till tidigare S-politik. Så om det först stod i en ledare med det sammanhanget känns det nog riktigt. Men även passar in på borgerligt konservativa människor som har en större tolerans för planekonomiska resonemang eller sociala transfereringar kanske, än man oftast förknippar med konservatism i allmänhet. Lite besynnerligt, att det fungerar för båda kategorierna.
Språket är ju helt klart intressant. Inte minst i politiska sammanhang. Jag minns en nyhets sändning för några år sedan. Vilken beskrev den ekonomiska utvecklingen i Polen. Rapport eller Aktuellt (tror jag) beskrev utvecklingen med orden “katastrof”, “ojämlika villkor ökar”, “orättvisorna tilltar i flera sektorer”. Och så med bilder på synbarligen fattiga pensionärer. Kanske också intervju. Senare samma kväll var det en nyhets sändning om samma ämne, samma grundnyhet exakt egentligen, fast nu i ett ekonomi-magasin. Orden var nu istället “enorm utveckling”, “rekordartad BNP-ökning”, “ekonomerna är själva överraskade över den snabba utvecklingen i flera sektorer” och liknande. Alltså samma nyhet. Två helt olika vinklar och värderingar. Två helt olika språkbruk.
Att man brukar räkna konservativt som automatiskt till höger om liberal, det kanske egentligen är fel. Konservativ kanske mera tar hänsyn till vissa värden som har med kultur och tradition att göra, än vad liberal gör möjligen. Men de värdena behöver kanske inte innebära direkt en “höger-inställning”.
De flesta människor är nog trots allt lite konservativa, lite liberala och lite välvilliga till viss politiskt planerad styrning. I olika doser. Jag känner mig konservativ när jag går i en köpgalleria. Varmt, kvavt, instängt och överkonsumistiskt. Dessutom fult. “Det var bättre förr”, när det fanns rejäla järnaffärer, små verkstäder och folk som kändes som specialister i små råddiga butiker, fullproppade med udda grejer. Belägna i vackra hus, byggda av duktiga hantverkare. Istället för de stora monsteranläggningarna som man nu skall lotsas runt i. Som en fårskalle i en fårskock. Förr var det städer först och främst, i andra hand köpställen, eller kanske rent av i tredje. Nu är det konsumtions mekanismer. Punkt slut. Kanske är det en konservativ inställning. Jag känner hursomhelst rätt mycket vänsterfolk som delar ungefär samma syn på detta. (Och även borgerliga).
Det här visar, menar jag, hur viktigt det är att inte ta något för givet. Inte göra för mycket antaganden och snabba slusatser. Inte referera till “redan beslutade sanningar”. Eftersom det lätt blir missförstånd eller felaktiga slutsatser.
Förresten, bloginlägget handlade ju egentligen om Sverigedemokraterna, och att de får “härja fritt” ungefär. Då är nog min uppfattning att man gör mest nytta genom att peka på fördelar, och åtgärder som tar vara på och förstärker invandrares positioner och möjligheter. Istället för att negativ-debattera SD.
Och att man försöker utveckla politiken kring invandring och integration på ett konstruktivt sätt. Och inte lägger den mesta energin på att hålla räfst och rättarting på debatten. Om vissa vill uttrycka sig plumpt och oförskämt så förlorar de nog mest själva på det. Jag ser inte heller någon större mening med att klistra olika etiketter på folk, annat än för att tillfälligt underlätta diskussioner.
Språkhantering, avsiktligt eller omedvetet felriktad. Ett exempel från alldeles häromdagen är ju SVT’s reportage-serie om apoteken. Eller kampanj kan man kanske kalla det. Som gick med inslag i nyhets sändningarna måndag-tisdag och onsdag.
Där rubricerades omregleringarna med begreppet “avregleringar”. Ungefär “stora brister i lagerhållningen efter avregleringarna”. Och så handlade reportagen om receptbelagd medicin. Enbart. Och där finns ingen “avreglering”. Utan tvärtom. Det är snarare fler regler för receptbelagd medicin. Det är däremot “avreglerat” när det gäller receptfritt. Men det var inte alls vad som diskuterades.
“Diskuterades” är väl fel ord förresten. Man redovisade inga som helst fakta, utan enbart påståenden. Styrkta av PRO-representanter som uttalade sig. Men inga fakta. SVT verkar ta sitt informationsansvar med en klackspark. Och gärna skrämma upp sjuka människor.
Anonym,
Vad du beskriver är också någonting som jag noterat så jag håller till viss del med dig i vad du skriver. Jag skulle vilja belysa följande.
Konkret gör man ofta så att man belyser ett upplevt missförhållande och samtidigt förstärker man vad man rapporterar när man rapporterar om missförhållandet genom att samtidigt och i samband med som missförhållandet belyses i nyhetsrapporteringen ställa frågor (undersökning av opinion kallar man det för) där det är lätt att som tillfrågad uttrycka sitt missnöje med missförhållandet. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att detta är medvetet styrda opinionsundersökningar som är underbyggda med nyhetsrapportering med avsikten att sträva uppnå ett utsatt önskat resultat med opinionsundersökningen med avsikt att använda resultatet av opinionsundersökningen för att försöka förstärka det missförhållandet som man rapporterar om. Aftonbladet och Expressen tillämpar ofta detta väldigt utstuderat på sina respektive webbplatser och jag har även sett att även andra nyhetstidningars webbplatser emellanåt också gör så.
Man kan säga att jag ser det som att det finns 2 aspekter i detta beskrivna förfaringssättet. Det finns säkert fler.
– Man ger på detta sätt uttryck för impulsivt förstärkt upplevt missförhållande.
– Man kanske förytligar nyhetsrapportering.
Jag tycker det är ett oskick, dä det på något sätt är som att tända en eld och sedan blåsa så kraftigt man kan för att elden så snabbt som möjligt skall tillta i intensitet. Det kan vara bra att göra så ibland, men när man slutar blåsa så minskar elden oftast också väldigt snabbt.
Men att påtala detta får inte missförstås eftersom det är viktigt att nyhetsreportrar belyser missförhållanden när människor upplever missförhållanden.
Håller med om din sista mening här ovanför. Och den första aspekten som du anger. Förstärker upplevelsen och en känslomässig inriktning. Problemet är din andra aspekt, eftersom jag menar att det tvärtom blir svårt att förstå någonting. I första apoteksinslaget, från måndagen, där angav man också allergiker som mycket negativa. Lite oklart varför. Men efter att ha lyssnat ett par gånger och försökt gissa lite så tror jag att man avsåg generika-medicin, alltså likvärdig men billigare medicin som apoteken måste kunna erbjuda. Och att det skulle kunna finnas tillsatsämnen i dessa som skiljer sig från originalen. Det kan vara detta man menade, men det var otydligt. Detta problem är väldigt ovanligt och har dessutom inte alls med någon omreglering/privatisering att göra. Kanske därför det inslaget sedan togs bort. (Viktigare att kritisera just omregleringarna kanske än mer allmänna problem).
Men intrycket från reportagen i må-ti-on blir alltså väldigt väldigt otydliga. Framförallt, hur vanligt är detta? Är det ett jätteproblem? Eller är det som de officiellt ansvariga verkar mena (om man orkar uppsöka den informationen själv) att detta knappast har blivit värre alls sedan omregleringen. Kan ju förvisso vara illa nog.
Men problemet är alltså att medierapporteringen ofta är så slarvigt gjord, så sönderhackad i småbitar och så känslomässigt framlagd att det närmast blir ett slags pussel att försöka lista ut de verkliga omständigheterna. Det är djupt olyckligt. Folk har rätt till information och att slippa desinformation. Åtminstone i PublicService. Kvällstidningarna däremot köper man väl mest för att kunna skratta åt eländet.
Kanske var rapporteringen från Forserum på samma sätt skapad, genom att måla upp en rasistisk mobb. När det nu verkar ha varit ett ligistgäng som ger sig på alla. Känslomässigt målar man upp orten som ett ondskefullt näste, när det istället kanske var en knapp handfull slemmedrengar istället. Kanske också värt att rapportera om, men då på ett mer redovisande sätt.
“41 procent av Sveriges journalister sympatiserar med Miljöpartiet, visar en undersökning. Lars-Arne Palmgren tycker att det är ointressant, åsikterna påverkar ändå inte journalistiken.” citerat från SR’s egen hemsida. Och det låter ju inte heller bra. (Även om det är en förändring från sympatierna bland mina kamrater, då de kom in på journalisthögskolan). Det vore väl önskvärt om journalisterna hade en spridning i partisympatierna som åtminstone i någon utsträckning påminde om allmänhetens. Även om slarv och fragmentiserad rapportering troligen inte mest är av politisk natur, utan mer bekvämlighet, missriktad dramaturgi och en allmän ängslighet av att inte synas annars.