Sitter nu på färjan hem från Visby och känner att det är dags att summera Almedalsveckan 2012.

Detta var förvisso min första Almedalsvecka på plats varför det är svårt att jämföra med tidigare år. Dock har det varit en intensiv vecka med fler aktiviteter än någonsin. Mycket mingel och massor med olika seminarium men framför allt många tillfällen till att lyssna till landets företrädande politiker.

Almedalsveckan har ibland ifrågasatts som ett massmedialt jippo. Jag vill dock hävda att det är ett demokratiprojekt av stort värde. Sällan finns det bättre tillfällen och enklare möjligheter att komma i kontakt med riksdagspolitiker och ministrar än vad det är under just Almedalsveckan.

Veckan har förflutit utan några större skandaler eller sensationer bortsett från de sabotage-utspel och smutskastningskampanjer som Socialdemokraterna bjöd på. För Centerpartiets del påverkades partiet i detta genom bland annat att den nya LO-ledningen arrangerade ett mingelparty samtidigt som Annie Lööf genomförde sitt tal i Almedalen och genom Marita Ulvskog osedvanligt dåliga omdöme när hon med elakt kvinnligt maktspel dömde ut Annie Lööfs politiska ledarskap genom att fokusera enbart på hennes utseende i twitterinlägg. Förvisso gjorde Marita Ulvskog en ordentlig pudel i detta. Men även att hon påstår att hon själv ångrade detta minst sagt utstuderade twitterinlägg är det inte utan att man misstänker påverkan från den högsta partiledningen inom socialdemokratin att just be om ursäkt.

Det utspel som väckte mest uppmärksamhet under veckan var Fredrik Reinfeldts presentation av jobbpakten som under stor hemlighet hade slutits med LO och näringslivet. Det politiska stöd för denna jobbpakt, som hela Alliansen har jobbat med att få fram, verkar vara stort. Förvisso blev Stefan Löfven sur då han förmodligen hade hoppats på att LO inte hade tagit emot denna öppna hand från regeringen i kampen mot ungdomsarbetslösheten.

De stora höjdpunkterna var förstås partiledartalen i Almedalen. Bäst i detta enligt min mening var Annie Lööf som tydliggjorde att Centerpartiet inte är nöjda med den energi som Alliansen har inom politiken just nu.

Annie Lööf gav ett tal fullt av positivitet och framtidshopp och överraskade många då media och vänstersidans partier hade gjort en stor insats i att försöka förminska Annie Lööf och Centerpartiet inför detta. Genom talet gav hon alla dessa belackare svar på tal. Förvisso fortsatte en del ledarskribenter med sin vänstervridna hållning och sitt taktiska spel i att minimera Centerpartiets som parti även efter att Annie Lööf hade genomfört sitt tal.

Men argumentet att Annie Lööf använder för många floskler lär de fått omvärdera dagen efter när Stefan Löfven höll sitt tal som hans talskrivare enbart byggt på floskler och där det blev tydligt att det just är Stefan Löfven som är floskelmaskinen i dagens Sverige.

Näst bäste talare under Almedalstalen var Göran Hägglund som genom sin briljanta humor formligen söndermaler Cirkus Löfvens föreställning.

Bortsett från flosklerna var ändå Stefan Löfven tredje bäst med sitt framträdande. Får Stefan Löfven bara tag på en bättre talskrivare kan han förmodligen lyckas riktigt bra med sina tal. Däremot kommer det inte att fungera i längden att vägra att tala om vilken väg han vill leda socialdemokraterna mot.

Fyra på min lista är Fredrik Reinfeldt som var engagerande i sitt tal och som indikerar att han har fått ny energi efter en period där han har kritiserats för att vara regeringstrött.

På femte plats sätter jag Jan Björklund som, trots att hans tal innehållsmässigt i stora drag var riktigt bra, ändå gjorde en tämligen blek insats. Framförallt tog hans inledande beskrivning av samhällsproblemen ned intrycken. Detta då han inte kändes äkta i att dessa samhällsproblem var viktiga för just honom själv.

På sjätte plats kom Åsa Romson som trots sitt staplande tal och att hon behövde stöd av en metrolog på scen för att genomföra talet ändå framstod som både ärlig och engagerad.

På näst sista plats för sin insats i sitt Almedalstal kommer Jimmie Åkesson. Honom såg jag förvisso inte på plats vilket skulle kunna ha inneburit en högre placering. Jimmie Åkesson gav genom sitt tal en allt för negativ syn på Sverige av idag och visade med tydlighet att i hans utvecklingsplaner för Sverige finns det inte plats för alla.

På jumboplatsen enligt min egna högst personliga värderingslista över årets Almedalstalare kommer Jonas Sjöstedt som med ett osedvanligt dåligt engagemang i sitt tal knappt ens berörde sina egna mest hängivna fanatiker. Jonas Sjöstedts utstrålning gjorde att man fick föreställningen att han till och med själv tappat tilltron till den verklighetsfrånvända politik som Vänsterpartiet står för.

Bäst under Almedalsveckan var dock ingen politiker. Det var Expressens Niklas Svensson som med en stor proffsighet höll i Expressens valstugas verksamhet med ett stort antal direktsända intervjuer av samtliga partiledare, ministrar och många övriga.

Med Niklas Svensson intervjuteknik och genom sitt format lyckades han få dessa politiker att bjuda på sig själva och därmed ge åhörarna vad de vill ha.

Årets Almedalsveckan gav mig framförallt en ny insikt och det är att jag redan nu ska göra plats i almanackan för 2013 årsupplaga!

Media: DN, Svd, AB, Exp

Bloggar: Peter Högberg

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,