Regeringen har gått i försvarsställning och har tvingats att backa vid ett par tillfällen under den senaste tiden. Först var det inom sjukförsäkringen som man insåg att de regler som man beslutat om drabbade många fel varför man gjorde smärre förändringar. Inte fullt tillräckligt enligt många men ändå ett steg i rätt riktning enligt mig själv. Nu backar dessutom regeringen gällande reglerna för arbetslösa inom FAS 3. Här har det under det senaste väckts massiv kritik från oppositionspartierna där samtliga har kunnat enats om att de vill avskaffa hela FAS 3.

Vad regeringen nu gör är att öppna upp så att även personer som gått över till FAS 3 ska kunna omfattas av utbildningsinsatser. Detta är en bra förändring! Om någon vill utbilda sig och därigenom skaffa sig bättre förutsättningar får inte politiska beslut stå i vägen för detta. Alla tjänar på att utbildningsnivån ökar, både den enskilde och samhället.

Kritiken mot FAS 3 har som sagt varit massiv och många gånger helt berättigad. Dock har jag svårt att förstå de som kritiserar själva grundtanken, att en person som har varit arbetslös i 450 dagar ska få komma ut på arbetsplatser och därigenom så att säga ”få in en fot på arbetsmarknaden”, om än med enkla arbetsuppgifter. Många gånger är det oerhört värdefullt att överhuvudtaget ha en arbetsplats att gå till när man har gått arbetslös i nästan 1,5 år. Det svåra i detta är just balansgången i att hitta tillräckligt meningsfulla arbetsuppgifter samtidigt som det inte får konkurrera med ”riktiga jobb”, som att det skulle finnas riktiga oriktiga jobb. Oriktiga jobb finns förmodligen bara i den socialdemokratiska världen. Det viktigaste för dessa människor måste ändå vara att de ges möjlighet till att komma ut på arbetsmarknaden igen.

Jag är inte överförtjust i själva systemet med de olika FASerna. Redan i FAS 1 missar man enligt min uppfattning grundproblemet med att bli arbetslös – att man så fort som möjligt vill ha ett nytt jobb! Istället för att redan i FAS 1 försöka komma i ”riktiga” arbeten fokuseras mesta tiden på kartläggningar och jobbcoaching istället för att redan då skapa kontakter med arbetsgivare som söker arbetskraft. Dessa kontakter sker först när den arbetslösa har övergått i FAS 2, efter 150 arbetslöshetsdagar. Visst man behöver säkerligen ha tydliga gränser för var arbetsförmedlingens insatser ska göras, men frågan är om detta är det optimala? Att man sedan ska garanteras att få en arbetsplats att gå till efter 450 dagar är inte det problematiska i detta. Problemet är att människor ska behöva gå arbetslösa i 450 dagar utan att lyckats få ett arbete. Det är där man har misslyckats i detta system med de olika FASerna.

Att regeringen nu backar från tidigare beslut försöker givetvis oppositionen måla upp som svaghet men jag vill hävda att det är en styrka av regeringen att kunna backa från beslut som inte har fallit ut som de har tänkt sig. Men i ärlighetens namn har vi denna gången den samlade oppositionen att tacka för att regeringen redan nu kommit till denna insikt och behovet av förändring.

Jag välkomnar fler förändringar både gällande sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Vi behöver ett humant samhällssystem där alla som vill och kan ska ha tillgång till jobb, där alla som är sjuka får de insatser som de behöver för att därigenom rehabiliteras till ett så drägligt liv som möjligt. Jag är övertygad att detta är åsikter och ambitioner som i grunden delas av både regeringen och oppositionen!

Media: DN1, DN2, DN3, AB1, Exp, GP1, GP2, Svd, SR, Svt1, Svt2, Regeringen.se

Media: Jinge, Peter Andersson, Peter Högberg, Annarkia

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,