Jag läste nyligen en intressant debattartikel i Smålandsposten där statsvetaren Per Andersson presenterar ett ganska radikalt förslag till hur vi skulle kunna bilda regering i Sverige.
Hans idé är egentligen ganska enkel. I stället för de ibland långdragna och komplicerade regeringsförhandlingarna efter ett riksdagsval skulle ministerposterna fördelas proportionellt mellan partierna utifrån valresultatet. Alla partier skulle därmed kunna få plats i regeringen, i förhållande till hur många mandat de fått av väljarna.
Syftet är att minska blockpolitikens låsningar, skapa bredare politiska överenskommelser och låta sakfrågorna få större betydelse än det politiska spelet kring regeringsbildningen.
Det är en intressant tanke. Och jag sympatiserar faktiskt med mycket av ambitionen bakom förslaget.
Jag tror att svensk politik skulle må bra av mer samarbete, större respekt för olika uppfattningar och en ökad vilja att hitta lösningar över de traditionella blockgränserna.
Men när jag funderar vidare på förslaget är det framför allt en fråga som jag fastnar vid: Vad händer med demokratins kontroll av makten om alla partier samtidigt blir en del av den regering som ska granskas?
Vem ska granska dem som styr?
Demokrati handlar inte bara om att olika politiska uppfattningar ska vara representerade när beslut fattas. Den handlar också om hur makten fördelas, kontrolleras och hur de som utövar den kan ställas till ansvar.
En viktig del av vårt parlamentariska system är att det finns en opposition som står utanför regeringen.
Oppositionens uppgift är inte bara att kritisera. Den ska också granska, ifrågasätta, presentera alternativ och ytterst kunna bidra till att regeringen ersätts.
Om samtliga riksdagspartier i stället ingår i regeringen uppstår en principiellt viktig fråga.
Vem ska då vara opposition?
Visserligen skulle riksdagens ledamöter fortfarande kunna granska regeringen och rösta emot dess förslag. Men när alla partier samtidigt är representerade i regeringen riskerar gränsen mellan dem som styr och dem som ska utkräva ansvar att bli betydligt otydligare.
Och just möjligheten att utkräva politiskt ansvar är en av demokratins grundpelare.
Maktdelning är mer än en teoretisk princip
Sverige har inte en strikt maktdelning mellan den lagstiftande och den verkställande makten. Vårt parlamentariska system bygger tvärtom på ett nära förhållande mellan regering och riksdag.
Men det betyder inte att principen om maktens kontroll är mindre viktig.
Tvärtom behöver vi värna de mekanismer som förhindrar att makten koncentreras och som gör det möjligt att granska dem som fattar besluten.
Anderssons förslag innebär naturligtvis inte att dessa kontrollmekanismer automatiskt skulle försvinna. Men det riskerar att försvaga en av de viktigaste politiska motvikterna till regeringsmakten, nämligen en självständig och tydlig parlamentarisk opposition.
En demokrati behöver inte bara förmågan att fatta beslut. Den behöver också förmågan att ifrågasätta dem.
Regeringsansvar är något annat än politiskt samarbete
Andersson hänvisar bland annat till hur vi i svenska kommuner och regioner kan använda proportionella val för att fördela platser i styrelser och nämnder.
Det är en intressant jämförelse, men det finns en avgörande skillnad.
I en kommun kan ett parti vara representerat i kommunstyrelsen utan att ingå i det politiska styret. Oppositionen kan delta i beslutsprocesserna, reservera sig mot beslut och samtidigt vara tydlig med att den företräder ett annat politiskt alternativ.
Att ingå i Sveriges regering är något annat.
Regeringen förväntas kunna ta ett gemensamt ansvar för landets styre. Att samla partier med helt motstridiga uppfattningar i centrala frågor under ett och samma regeringsansvar skulle kunna skapa betydande svårigheter.
Risken är att vi inte avskaffar de politiska konflikterna kring regeringsbildningen, utan i stället flyttar in dem i regeringen och gör dem till en ständig del av regeringsarbetet.
Det är inte säkert att det leder till vare sig större handlingskraft eller bättre politiska beslut.
Samarbete kräver inte att alla sitter i samma regering
Här tycker jag samtidigt att Andersson har en viktig poäng.
Vi har under lång tid sett hur svensk politik blivit alltmer låst vid vilka partier som kan eller inte kan samarbeta med varandra. Ibland tycks frågan om vem man kan samarbeta med nästan bli viktigare än vad man faktiskt vill åstadkomma.
Det är en utveckling som jag tycker är olycklig.
För mig är politik i grunden ett sätt att förändra och förbättra samhället. Då måste också viljan att få genomslag för sin politik vara viktigare än det politiska spelet om positioner och prestige.
Men breda politiska lösningar kräver inte att alla partier sitter i regeringen.
En regering kan söka stöd i riksdagen hos partier som inte ingår i regeringsunderlaget. Partier kan samarbeta i vissa frågor och vara tydliga motståndare i andra.
Det är inte ett svaghetstecken. Tvärtom tycker jag att det är ett uttryck för politisk mognad.
Vi behöver bli bättre på att skilja mellan politiskt samarbete och gemensamt regeringsansvar.
Att kompromissa med sina politiska motståndare är inte detsamma som att behöva regera tillsammans med dem.
Väljarna måste också kunna byta ut dem som styr
Det finns ytterligare en aspekt som jag tycker är viktig.
I en demokrati ska väljarna inte bara kunna påverka hur mandaten fördelas mellan partierna. De ska också ha en verklig möjlighet att förändra vem som styr landet.
Om alla partier alltid ingår i regeringen, oavsett valresultat, blir möjligheten till ett tydligt regeringsskifte betydligt mindre.
Visst skulle styrkeförhållandena mellan partierna förändras. Men väljarna skulle få svårare att genom sin röst markera att de vill ersätta ett politiskt styre med ett annat.
Och när alla partier delar på regeringsansvaret riskerar det också att bli svårare för väljarna att avgöra vem som faktiskt bär ansvaret för den politik som förts.
Det är en demokratisk svaghet som vi inte bör underskatta.
Mer samarbete – men också tydligare ansvar
Jag uppskattar att Per Andersson väcker frågan och vågar utmana våra invanda föreställningar om hur regeringar ska bildas.
Det finns mycket i dagens politiska kultur som förtjänar att ifrågasättas. Inte minst den tilltagande blocklåsningen och föreställningen att politiska kompromisser alltid innebär att någon måste förlora.
Jag tror på breda överenskommelser. Jag tror på samtal mellan partier som tycker olika. Och jag tror att politiken skulle vinna mycket på att oftare söka det som förenar i stället för att ständigt förstärka det som skiljer oss åt.
Men jag tror inte att lösningen är att göra alla partier till regeringspartier.
Vi behöver i stället utveckla en politisk kultur där regeringar vågar söka stöd över traditionella blockgränser och där oppositionen både kan vara en tydlig granskare och en konstruktiv samarbetspartner.
För mig handlar det ytterst om att värna två lika viktiga demokratiska värden: förmågan att samarbeta för att lösa samhällsproblem och möjligheten att granska och utkräva ansvar av dem som styr.
Demokratins styrka ligger inte i att alla alltid ska dela på makten, utan i att makten kan granskas, utmanas och ytterst bytas ut.
Därför behöver demokratin både samarbete och opposition.
Lämna en kommentar