På söndag sparkar årets upplaga av Almedalsveckan igång. Som vanligt kommer jag att vara på plats och ta del av de politiska utspelen och av ett antal av de väldigt många intressanta seminarier som Almedalen ger möjlighet till.
Det politiska läget inför årets politikervecka är intressant. Kanske intressantare än på länge. Vi har en ytterst svag regering som egentligen misslyckats med allt hittills men som i veckan nådde en stor framgång genom att ta Sverige till en temporär plats i FNs säkerhetsråd. Frågan är dock vad en plats i säkerhetsrådet är värd då denna instans är ytterst handlingsförlamad och med en Vladimir Putins vetorätt lär denna handlingsförlamning även begränsa Sveriges nytta av att ingå i säkerhetsrådet.
Självklart kommer Almedalsveckans präglas av brexitosäkerheten. Ingen kan med säkerhet ännu uttala sig om vad Storbritanniens exit till EU kommer att betyda men vi kan vara säkra på att det kommer att finnas många i Visby som kommer att uttala sig som att de vet detta. Förvånande nog har ännu inte den svenska börsen tagit brexit för förverkligat utan marknaden verkar snarast ha uppfattningen att Storbritannien på något sätt kommer att bli kvar. Med tanke på att brexit innebär en lång och utdragen process är det en positiv reaktion från marknaden som annars brukar vara känt för en omotiverad nervositet.
Höjdpunkterna för min del i Almedalen är som vanligt partiledartalen. Att känna in stämningen hos de olika partierna genom att lyssna till folksamlingarna framför Almedalsscenen vid talen är en suverän upplevelse. Dock är förutsägbarheten i talen dessvärre stor. Sällan är det någon partiledare som överraskar och ev. utspel har dessutom redan gjorts tidigare under dagen.
I år är det dock lite annorlunda förutsättningar. Det politiska landskapet har på detta senaste år förändrats. Tex har moderaterna helt frångått sin liberala framtoning och är ett numera ett strikt konservativt parti som tävlar med Sverigedemokraterna om mest restriktiv migrationspolitik. Socialdemokraterna har i sin tur i regeringsställning infört just den politik som de tidigare rastistanklagade Sverigedemokraterna för. Kristdemokraterna började visserligen redan under förra årets Almedalstal låta som Jimmie Åkesson och lär fortsätta även i år på denna linje. Miljöpartiet går överhuvudtaget inte att känna igen från tidigare. Vi kan dock vara tämligen säkra på att Isabella Lövin inte kommer att förklara krig mot den vita heterosexuella mannen såsom Åsa Romson gjorde för två år sedan. Istället kan vi förvänta oss ett försvarstal till regerings migrationsfientliga politik och ett tal där Lövin inte visar någon självkritik till att Miljöpartiet helt har svikit sitt partiprogram.
Jimmie Åkesson gjorde en förändring i sin retorik redan förra året då han med tydlighet upphörde med sin så kallade nolltolerans och gav ett tal som formligen osade av främlingsfientlighet. Hur han ska toppa detta nu när han fått medhåll i dessa åsikter från regeringspartierna kommer att bli intressant. Jag lägger mina odds på att han kommer att återanvända retoriken från SDs tidiga år och därmed behålla avståndet till övriga partier.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt lär som vanligt vara den mest verklighetsfrånvände partiledaren. Jag tippar på att han kommer att fokusera stor del av sitt tal på brexit och plädera för att även Sverige ska folkomrösta för ett utträde. Jan Björklund, som inleder Almedalsveckan med sitt tal, har en svår sits. Björklund lär i sitt tal beklaga sig över energiöverenskommelsen och gå till angrepp mot regeringen i deras oförmåga att leda landet. I avsaknad av Göran Hägglund är det även en lågoddsare att det är Björklund som kommer att leverera de roligaste citaten.
Anna Kinberg Batra hade förmodligen förra årets mest tråkiga Almedalstal. Nu har hon blivit ”varm i kläderna” som partiledare och kraven är stora på att hon levererar. Jag har dock svårt att se att hon kommer att göra detta. Anna Kinberg Batra är inge stor talare (hon fungerar bäst i direkta debatter utan manus). Jag tror snarast på en sorts repris och på en upprepning av mantrat om ”det första jobbet” och ett sömnpiller till tal.
Den av partiledarna som har mest att leva upp till är Annie Lööf. Jag tillhör skaran som tidig såg Annie Lööfs potential. Jag stödde hennes kampanj till att bli centerledare till fullo och har egentligen aldrig tvivlat på hennes förmåga. I mitt tycke är Annie Lööf den självklara Alliansledaren och den partiledare som uppvisar den bästa kompetensen. Självklart är jag partisk i denna värdering, men Annie Lööf är den absolut största anledningen till mitt politiska engagemang! Således ställer jag också oerhört stora krav på att Annie Lööf levererar det absolut bästa Almedalstalet av alla. Något annat kommer att vara en stor besvikelse för mig. Jag förväntar mig att Annie Lööf går till frontalangrepp på regeringens oförmåga att leda landet och kritiserar deras företagsfientliga politik. Extra kritik bör Annie Lööf avfyra mot Miljöpartiet som i regeringsställning har svikit allt som de sa sig stå för inför valet 2014. Samtidigt förväntar jag mig viss kritik mot de övriga Allianspartierna vars ledare inte riktigt håller måttet för tillfället.
Som alltid förväntar jag mig en trevlig Almedalsvecka i Visby och bortsett från partiledartalen är det givetvis alla underbara människor som man träffar i Visby under denna veckan som just gör Almedalsveckan till vad det är. Dvs. den bästa veckan på året för den politikernörd som jag är!
Get Social