Med tanke på allt som händer inom politiken, både inrikes och utrikes, går det i alla fall inte att påstå att politik är tråkigt. Däremot är det oerhört trist att se baksidorna av det politiska spelet som ständigt tycks dominera utrymmet inom media. Nu senast är det den interna kuppen inom moderaterna som visat på bottennivåer gällande detta mörka politiska spel.

Moderaterna är ett lustigt parti. När de tillsätter sina partiledare sker detta i stängda rum. Men när de avsätter partiledare sker detta istället genom mediautspel. Anna Kinberg Batra hade inget annat val än att böja sig för kuppmakarnas vilja. Att hon hade kämpaglöden kvar att ta kampen visade hon med tydlighet på presskonferensen där hon meddelade att hon avgår som partiledare. Samtidigt var det en kamp som hon (eller moderaterna) omöjligen skulle kunna gå stärkt ur, i och med att drevet inom moderaterna hade fått full fart. Således var det efter omständigheterna helt rätt av Anna Kinberg Batra att avgå och låta moderaterna stå där med den delikata processen framför sig, att utse någon som kan vända opinionsvindarna för moderaterna.

Vem som ska leda det moderata partiet är givetvis en fråga som enbart moderaterna äger. Men genom allianssamarbetet påverkas alla övriga partier inom Alliansen av vem som är ledare för moderaterna. Kommer tex en ny ledare att vilja fullfölja Anna Kinberg Batras öppning till sverigedemokraterna och därmed spräcka Alliansen eller kommer en ny ledare att slå vakt om allianssamarbetet och vända tillbaka moderaterna till att vara ett liberalkonservativt parti? Det är frågor som är ytterst avgörande huruvida det kommer att finnas ett borgligt regeringsalternativ i valet 2018.

Favoriter till att bli ny partiledare tycks vara Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson. Båda dessa är utmärkta kandidater och bra politiker. För en utomstående tycks det dock ytterst märkligt att moderaterna under kuppartade former tvingar fram Anna Kinberg Batras avgång på grund av dåliga opinionssiffror enbart för att tillsätta någon som i högsta grad också har ansvarat för att opinionssiffrorna ser ut som de gör för moderaterna. Av denna anledning borde Mikael Odenberg utgöra en lämpligare partiledarkandidat. Mikael Odenberg skulle inte ha samma ”ryggsäck” in i sitt ledarskap som Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson skulle ha. Mikael Odenberg skulle med stor trovärdighet kunna stänga dörren till sverigedemokraterna och på allvar ge Alliansen den tydlighet som idag fattas genom moderaternas otydlighet gällande sin relation till just sverigedemokraterna.

Vem som nu slutligen blir moderatledare lär vi veta den 1 oktober, när moderaterna ska genomföra sin extrastämma. För Alliansens del kommer det att vara avgörande vem denne ledare blir, likväl som det kommer att vara avgörande för moderaternas framtid. Ett ytterligare närmande till sverigedemokraterna lär inte stärka några moderata opinionssiffror utan enbart spräcka Alliansen och därigenom ge Stefan Löfven i stort sett ett ”carte blanche” i valrörelsen.

Låt oss hoppas att moderaterna agerar klokare än vad de har visat under denna period. Att de väljer en ledare som står upp för allianssamarbetet så att vi på allvar gemensamt kan vinna nästa val.