Rosenbad

Liksom de flesta andra demokratiska länder är Sverige en representativ demokrati. D.v.s. medborgarna i Sverige väljer i fria allmänna val de politiker som ska representera dem och styra landet. Den svenska demokratin utgår från regeringsformen som i sin första paragraf slår fast att: All offentlig makt i Sverige utgår från folket, och att: Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. (SFS 2011:109).

Denna folksuveränitetsprincip är helt grundläggande i en demokrati. I en representativ demokrati lämnar dock folket frivilligt bort denna suveränitet till de som de väljer som sina representanter i de allmänna valen. Tiden mellan valen förlitar sig sedan folket på att deras representanter uppfyller deras vilja. (Alonso, Keane, Merkel, 2011:3). Det är så representativ demokrati är tänkt att fungera, men fungerar egentligen den representativa demokratin i Sverige? Känner medborgarna som väljer sina representanter att de därigenom har demokratiskt inflytande på styrelsen av Sverige, att de blir representerade av sina valda representanter?

Det finns dessvärre mycket som idag tyder på att det finns ett gryende missnöje från de representerade gentemot deras representanter, eller snarare, det finns en gryende misstro till det representativa demokratiska systemet. Då den representativa demokratin innebär att folket (de representerade) blir överflödiga mellan valen, kan det ifrågasättas om folksuveräniteten verkligen upprätthålls mellan valdagarna. Det är ju endast de valda representanterna som ges makt att förhandla och fatta beslut medan de representerades åsikter inte garanteras någon påverkanskraft mellan valen. Att ”degradera” folket till att endast behöva samtycka eller rösta riskerar att göra valen till verktyg för att skapa två sorts folk, en klass av folket som stiftar lagar för alla och en klass av folket som ska lyda lagarna. (Urbani, 2011:25).

Men om vi bryter ned det hela, vad är egentligen kärnan i en representativ demokrati? Alonso, Keane och Merkelframhåller att det handlar om tre kärnelement; möjligheten till ett öppet offentligt uttryck för sociala behov och intresse, utnämning av företrädare genom fria och rättvisa val, samt tillfälligt beviljande av befogenheter av den representerade för representanter som gör lagar inom ramen för den skriftliga konstitutionen. (Alonso, Keane, Merkel, 2011:6). Så långt lever Sverige upp till den representativa demokratins grundkrav. Vi har fria och rättvisa val, i vilka de representanter som utses också ges befogenheter att stifta lagar. Men till den exekutiva makten att styra Sverige är de representerades inflytande betydligt sämre. Vanligtvis har förvisso ett valresultat utsett en tydlig representant som genom valet också givets befogenhet att bilda regering. Men när det som i det senaste svenska valet inte blir något tydligt utslag så handlar det om förhandlingar och kompromisser mellan representanterna där de representerades intresse kanske inte är det som väger tyngst.

Frågan är också om de som utses i dessa allmänna val egentligen kan anses vara representanter? De flesta representanter driver en egen politiska agenda utifrån den ideologiska hållning som råder inom det parti som ger dem plattformen att ställa upp i de allmänna valen. I dagens demokratiska politik är det dock snarast just detta som utgör kärnan, representation ska inte ses som att agera i någons ställe utan handlar mer om en politisk relation av ideologisk samhörighet mellan väljarna och de som ställer upp i valen och utses som representanter. Väljarna förutsätter att deras representanter vidhåller detta ideologiska samförstånd i sitt maktutövande som lagstiftare. Därav är det nödvändigt med transparens i maktutövandet så att de representerade kan följa hur deras representanter agerar. (Urbani, 2011:44).

Kritiken mot den representativa demokratin är på intet sätt ny. T.ex. ansåg Montesquieu på sin tid att representation inte var förenligt med demokrati. Han ansåg att en stat med representativ demokrati snarast bör ses som en vald aristokrati. Även Jean-Jacques Rousseau var kritisk till representativ demokrati och såg detta stå i konflikt till folksuveräniteten. Rousseau argumenterade för att en stat där folket givit bort sin suveränitet till representanter utgör en illegitim stat då folket förlorat sin politiska frihet genom sin förlorade makt att inte direkt kunna rösta om t.ex. lagstiftning. (Urbani, 2011:33). Andra såsom t.ex. Carl Schmitt såg (liberal) representativ demokrati som ett verktyg som förvandlar politik i en permanent process av medling och kompromiss med försvagad beslutsprocess präglad av oenighet och mindre kraftfull politik. (Urbani, 2011:37).

Detta är en problematik som på intet sätt är unik för Sverige, men som genom en alltmer polariserad samhällsdebatt har blivit aktuell. Inte minst genom Sveriges senaste valresultat och den utdragna regeringsbildning som följde, där en stor del av den svenska väljarkåren uppger missnöje med hur demokratin fungerar i Sverige. På ”förlorarsidan” hörs besvikna röster kritisera Sverige som en fallerad demokrati när deras representanter inte ges möjlighet att vara del av den exekutiva makten i Sverige. Många verkar inte heller förstå de demokratiska principer som bygger det representativa demokratiska systemet, utan verkar ha missat att i det svenska valsystemet, när det inte finns en representant som förfogar över en majoritet av riksdagsrösterna, är det den representant som leder den största minoritetskoalitionen och som har färre än 175 av riksdagsledamöterna emot sig i statsministeromröstningen, som får möjlighet att bilda regering. (Riksdagen, 2019a).

I och med att Sverige har kommit att få en allt större mångfald av politiska partier i riksdagen tenderar medborgarnas röster att spridas ut på fler partier. Detta gör det svårare för de representanter som väljs att bilda ett majoritetsstyreutifrån de löften som man avgav innan valet. Lägg där till att inte alla röstberättigade väljer att delta i de val där de har möjlighet att utse sina representanter. Valdeltagen i det senaste riksdagsvalet var t.ex. 87,18%. (Valmyndigheten, 2018). Detta innebär att ca 961 000 personer ur den svenska väljarkåren idag står utan representation i riksdagen genom att de av någon anledning valt att inte utse någon representant. Med tanke på att det svenska valsystemet dessutom innehåller en partispärr på 4% (Riksdagen, 2019b) kan denna grupp som saknar representanter i riksdagen bli än större i framtiden. Desto fler partier som aspirerar på att komma över partispärren innebär att det blir allt troligare att något eller några partier riskerar att missa denna spärr på marginalen och därigenom hamna utanför riksdagen. Ponera att t.ex. två partier skulle missa denna spärr med 0,1 procentenhet vardera. Det skulle betyda att 7,8% av väljarkåren