Dani Rodrik är professor i politisk ekonomi på Harvard University och författare till boken ”The Globalization Paradox: Democracy and the Future of the World Economy”. Rodrik ställer i denna bok sig kritisk till den långtgående globaliseringen som han benämner som hyperglobalisering och som framför allt vuxit fram starkt efter 1970-talet, efter det att Bretton Woodssystemet övergavs. För att vi ska uppnå ett sunt globalt ekonomisk system menar Rodrik att det måste till en delikat kompromiss mellan staternas möjlighet att styra och marknadskrafternas oberoende. Ger man staterna för mycket makt får vi protektionism, ger vi å andra sidan marknaden för mycket frihet får vi en instabil världsekonomi med litet socialt- och politisk stöd. Rodrik menar vidare att där det finns globalisering, där finns det regler. Vilka reglerna är och vilka som inför dem och hur – det är de enda riktiga frågorna. Vi kan ha bättre eller sämre regler men vi kan konstatera att marknaden behöver institutioner utanför marknaden för att fungera. Det är dessa institutioner som tillhandahåller ”spelreglerna”. Institutionernas närvaro föranleder just frågeställningen vilka dessa institutioner är och vems intresse de tjänar.

Rodrik menar att Bretton Woodssystemet servade utvecklingen väl från andra världskrigets slut fram till dess kollaps. Bretton Woodssystemet gav en väl avvägd balans i att det dels lyfte bort de värsta handelsrestriktionerna samtidigt som det gav stater frihet att bedriva sin egen ekonomiska politik och bygga sin egen version av välfärdsstaten. Bretton Woodssystemet var en succé som gav en mer blomstrande världsekonomi än någonsin. Detta system blev dock ohållbart i takt med att mobiliteten hos kapital blev allt mer internationaliserat. När oljekrisen sedan chockade världsekonomin hårt i början av 1970-talet övergavs Bretton Woodsystem för en ekonomisk liberalisering med 1980- och 1990-talets utveckling mot en djup internationell ekonomisk integration. Denna utveckling försvagade enligt Rodrik möjligheten för nationell styrning av den globala marknaden. Fram växte en global marknad utan något globalt säkerhetsnät och utan någon egentlig global demokrati. Därmed har det uppstått en obalans mellan den nationella möjligheten att styra och sårbarheten hos marknaderna inom globaliseringen. Hyperglobalisering, med dess snabba ökning i internationella handelsförbindelser och den integrerade ekonomiska globaliseringen blev till ett mål i sig. Detta gav dock inte de önskade effekterna utan det ledde tvärtom till instabilitet snarare än ökade investeringar och snabb tillväxt. Globaliseringen visade sig ge ökade inkomstklyftor och ökad osäkerhet. De länder som under denna period var mest lyckosamma var de som inte följde dessa ”nya” regler utan höll sig till ett slags Bretton Woodsregelverk såsom tex China och Indien. Dessa länder öppnade inte upp sig helt utan tvärtom behöll sin statliga styrning av marknaden och kunde därigenom skapa en bättre mångfald. Sårbarheten i denna hyperglobalisering blev smärtsamt påtaglig när finanskrisen 2008 bröt ut och fick Wall Street tillsammans med stora delar de industrialiserade länderna som utgör världsekonomin att gå på knä.

Rodrik anser att vi behöver en bättre förståelse för den ömtåliga balansen mellan marknaden och staternas styrning. Han ser marknaden och de styrande som komplement och inte som något substitut för varandra. Vill vi ha mer och bättre marknader måste vi även ha mer och bättre styrning. Marknader fungerar inte bäst där stater är svagast utan där de är starka. Vidare menar Rodrik att kapitalism inte kommer med en enda unik modell. Tvärtom kan ekonomiskt välstånd och stabilitet uppnås genom många olika institutionella arrangemang. Stater är berättigade att göra olika val som passar just deras behov och värderingar. För att marknaden ska fungera väl behöver vi offentliga institutioner som styr och reglerar men samtidigt kan olika stater ha olika preferenser för hur dessa institutioner och regleringar ska utformas.

Rodrik menar att nationell demokrati och långtgående globalisering inte går att förena då han ser ett fundamentalt politisk trilemma för världsekonomi. Med detta menar han att vi inte samtidigt kan sträva efter demokrati, nationell suveränitet och hyperglobalisering. Vill vi gå längre inom något av områdena måste vi välja bort ett av de andra. I bästa fall kan vi ha två av dessa tre faktorer men vi måste välja bort någon. Vill vi ha hyperglobalisering och demokrati måste vi ge upp nationalstaten. Vill vi behålla nationalstatens suveränitet och ha hyperglobalisering måste vi ge upp demokratin. Och vill vi ha demokrati och behålla nationalstatens suveränitet måste vi ge upp en långtgående globalisering. Även om det är möjligt att avancera både inom demokratin och inom globaliseringen innebär detta politiska trilemma att det skulle behövas en global politisk gemenskap med ett demokratiskt globalt lagstiftande som är betydligt mer långtgående än något vi har idag. Men ett sådant globalt styre är en utopisk önskedröm enligt Rodrik. Han menar att det är alldeles för stora skillnader mellan nationalstaterna. Oavsett utformning av ett globalt styre skulle detta endast stödjas av en begränsad version av den ekonomiska globaliseringen. Världen kännetecknas av stor mångfald och denna mångfald innebär helt enkelt, enligt Rodrik, att hyperglobaliseringen blir inkompatibel med demokrati.

Rodrik är övertygad att demokrati och nationalstatens självbestämmande måste gå före hyperglobalisering. ”Demokratier har rätt att skydda sina sociala arrangemang och när dessa rättigheter kolliderar med kraven från den globala ekonomin är det den senare som ska lämna väg” Det är i detta som Rodrik ser globalismens paradox. – Ett tunt lager av internationella regler som lämnar ett betydande manöverutrymme för staterna är en bättre globalisering (än hyperglobaliseringen). Rodrik menar att vi behöver en smart globalisering istället för en maximerad globalisering. Med en smart globalisering kan vi möta globaliseringens baksidor samtidigt som vi behåller dess ekonomiska vinster. Rodrik anser att om hyperglobaliseringen ska fungera någorlunda krävs det i princip en tillbakagång till guldstandarden som rådde innan första världskriget då den inhemska ekonomin inte bestod av sociala skyldigheter mot medborgarna och då staterna var fria att enbart fokusera på strikt monetär politik.

Sedan Bretton Woodssystemet övergavs på 1970-talet har vi sett världsekonomin fångats mellan det politiska trilemmat inom världsekonomis tre noder. Vill vi att staten även fortsättningsvis ska ha en roll att spela ser Rodrik att vi måste nöja oss med en ”tunn” version av globalisering och i någon form återuppfinna Bretton Woodssystemet. När vi väl accepterar att globaliseringen måste begränsas kan vi enas om globala regler som faktiskt skulle stärka den nationella demokratin.

Georg Sørensen och Linda Weiss om Dani Rodrik

Sørensen fokuserar på den transformering som staten har genomgått sedan andra världskriget och som fortsatt pågår i en allt mer globaliserad värd. Detta synsätt med transformering innebär en medelväg mellan de som säger att globaliseringen gör staten svagare och de som säger att statens makt är oförändrad eller stärkt. Sørensen slår dock fast att globaliseringen i sig är en betydande faktor för den transformering av staten som har skett (Sørensen, 2004, sid.163, 177).

Realister fokuserar på att transformeringen har skett på grund av att staterna har önskat detta. Liberaler fokuserar på att individer och grupper i samhället eller internationella institutioner drivit på transformeringen medan den kritiska teorin fokuserar på hur dynamiken i den globala kapitalismen har utvecklats. Sørensen vill se en kombination av dessa tre synsätt. Han menar att det är staterna som övervakar och kontrollerar globaliseringens transformering av samhället. När väl staterna bestämt sig och lagt fast förutsättningarna blir det marknadskrafterna och dess aktörer som är de som är transformeringens främsta pådrivare. Därmed håller Sørensen med Rodrik i att de styrande och marknaden kompletterar varandra då stater och marknaden har ett ömsesidigt beroende av varandra för att bli framgångsrika som nation och som marknadsaktör. Det är staterna som sätter ramarna för denna interdependens medan marknaden utnyttjar möjligheterna inom dessa ramar samtidigt som de sätter press på staterna att ge dem än bättre marknadsmöjligheter (Sørensen, 2004, sid.163-164). När Rodrik menar att denna globalisering givits allt för fria ramar från 1970-talet och framåt, där staten succesivt tappat sin styrande kontroll av världsekonomin, ser dock inte Sørensen detta ur samma problematiska synvinkel. Sørensen ser att en postmodern stat har växt fram sedan efterkrigsåren. Denna postmoderna stat har inneburit både politisk och ekonomisk integration. Detta innebär att statens suveränitet också har transformerats genom att flernivåstyre numera har blivit norm. Inte minst är detta tydligt inom EU där staterna avsagt sig den tidigare så grundläggande principen för en demokratisk stat – icke-intervention (Sørensen, 2004, sid.77, 189-190). Här tar även Sørensen upp frågeställningen huruvida demokrati är förenligt med långtgående globalisering. Sørensen kommer till samma slutsats som Rodrik i att en kosmopolitisk demokrati är en utopi. Men till skillnad från Rodrik menar Sørensen att de demokratiska aspekterna inom flernivåstyre går att förena med globaliseringen genom reformering av institutionerna och där EU är ett bra exempel på att det finns lösningar till det demokratiska dilemmat (Sørensen, 2004, sid.77).

Sørensen konstaterar liksom Rodrik att Bretton Woodssystemet var en framgång under efterkrigsåren. Bretton Woodssystemet innebar en inbäddad liberalism, dvs. en kombination av frihandel och frihet för stater att stärka sin välfärd med möjligheter att bedriva en ekonomisk politik för full sysselsättning. Systemet innebar långtgående internationella ekonomiska relationer mellan stater samtidigt som det innebar en hög grad av statligt inbegripande med möjlighet att stärka välfärdsstaten. Denna liberalisering och ekonomiska öppenhet under efterkrigsåren gav en stark ekonomisk tillväxt vilket innebar att man kunde genomföra ekonomisk omfördelning i samhället. Genom dessa kompenserande välfärdsmekanismer involverades även de som som inte var direkta vinnare i denna liberaliseringstrend varför legitimiteten för systemet var stort. På 1980-talet, när Bretton Woodssystemet hade övergetts, ersattes detta med en än mer intensifierad liberalism. Tidigare nationella ekonomier var nu djupt involverade i gränsöverskridande produktionsflöden med integrerade ekonomiska system. Bretton Woodssystemet ersattes med just den hyperglobaliseringstrend som Rodrik varnar för. Sørensen vill dock inte dra dessa slutsatser om att globaliseringen skulle gått för långt. Det finns både vinnare och förlorare enligt Sørensens synsätt. Den moderna staten har transformerats till den postmoderna staten. Den postmoderna staten har växt sig stark på vissa områden och svag på andra (Sørensen, 2004, sid.39-45, 172).

Weiss konstaterar att de nationella ekonomierna i dag präglas av interdependens. Globaliseringen har inneburit en stark tillväxttakt inom den internationella handeln. De internationella transaktionskostnader har minskat samtidigt som kapital flödar på den internationella marknaden i en stor omfattning. Denna utveckling innebär enligt Weiss både möjligheter och begränsningar för staten. Globaliseringen har ökat den ekonomiska otrygghet men samtidigt genererar globaliseringen politiska påtryckningar för ökad social trygghet och ekonomiska påtryckningar för innovation (Weiss, 2003, sid.12-15). Medan de som hävdar att staten tappat inflytande på grund av globaliseringen genom ökad finansiell öppenhet, med mer mobilt kapital och gränslös företagsamhet som går ut på att sänka skatter på kapital och avskaffa subventioner i det som brukar kallas ”race to the bottom” menar Weiss att dessa negativa effekter inte har uppstått. Globaliseringen har visserligen inneburit begränsningar för stater att agera på makronivå men samtidigt har globaliseringen inneburit att stater fått stort manöverutrymme att agera för att stärka sina sociala trygghetssystem och även gett incitament till ekonomisk utveckling (Weiss, 2003, sid.8-9, 298). Weiss poäng är att globaliseringen snararast ger möjligheter för staterna än att utgöra en begränsande faktor för staters möjligheter att upprätthålla sitt inflytande. Weiss håller således inte med Rodrik att globaliseringen tillåtits bli väl långtgående. Tvärtom utmanar Weiss uppfattningen att stark globalisering skulle försvaga staternas handlingskraft. Globaliseringen har visserligen inneburit en ökad ekonomisk osäkerhet och otrygghet men detta har i sin tur skapat behov av åtgärder som ökar den sociala tryggheten för att motverka denna osäkerhet. Framförallt har globaliseringen gett möjligheter för stater att styra genom interdependens. Detta genom att globaliseringen stimulerar en utökad statlig styrning och därmed stärker staternas manöverutrymmen (Weiss, 2003, sid.8-9, 315).

Det Sørensen och Weiss har gemensamt med Rodrik är deras uppfattning gällande att globaliseringens effekter bör präglas av en sorts medelväg mellan de som anser att globaliseringen har försvagat staternas makt och de som anser det motsatta. Sørensen vill fokusera på att staten har transformerats och därigenom fått en ny roll. Samma gäller egentligen Weiss som dock tar en tydlig ställning i att denna transformering har inneburit fördelar för staten genom ökat manöverutrymme i de inhemska institutionerna. Rodrik fokuserar dock främst på de negativa effekter som den långtgående globaliseringen inneburit för den integrerade internationella ekonomin och som tydliggjordes genom den internationella finanskrisen 2008. Rodriks lösning är just den medelväg som Sørensen lyfter i sitt synsätt. En medelväg som ger världens demokratier möjlighet att själva bestämma sin framtid och som skulle generera en sund och hållbar världsekonomi. Med Rodriks ord behöver vi en annan berättelse om globaliseringen. ”Istället för att se globaliseringen som ett system som kräver en sorts institutioner eller en superekonomi behöver vi acceptera globaliseringen som en samling av olika stater vars internationella interaktioner regleras av endast ett tunt lager av enkla, transparanta och förnuftiga trafikregler” (Rodrik 2011, loc.4386).

Källförteckning:

Rodrik, Dani. (2011). The Globalization Paradox. Democracy and the Future of the World Economy. New York, W.W. Norton & Company.

Sørensen, Georg. (2004). The Transformation of the State. Beyond the Myth of Retreat. Basingstoke, Palgrive Macmillan

Weiss, Linda (red). (2003). States in the Global Economy. Bringing Domestic Institutions Back In. Cambridge, Cambridge University Press