John Zallars RAS-modell utgår från att det inte existerar några sanna attityder. Innebär det i så fall att det inte heller finns någon sann åsiktsröstning?

För att vi ska kunna hävda att det sker åsiktsröstning måste tre kriterier vara uppfyllda. Det måste finnas väljare som är intresserad av sakområdet som en åsikt tar ställning inom. Det måste även finnas väljare som har en åsikt i frågan samt att väljaren måste känna till ett partis ståndpunkt i frågan.

Enligt John Zallars RAS-modell (Receive Accept Sample) är åsikter en reflektion av summan av de överväganden som man har mottagit, accepterat och som man för stunden kan återkalla.

Zallar hävdar att den allmänna opinionen är starkt påverkad av exponering från den politiska elitens diskurs i politiska frågor. Variationen i politiska attityder mellan individer beror på skillnader på individnivå i mottagligheten för denna diskurs. Människor är helt enkelt olika uppmärksamma för elitbudskap och hur människor värderar politisk information beror på deras politiska medvetenhet. När människor saknar färdiga attityder såsom Zallar menar att de gör, konstruerar istället människorna sina preferenser och värderingar i flykten. Detta synsättet visar att åsikter tillhör kortsiktiga faktorer för väljarnas partival.

I RAS-modellens sista steg (återkallandet) använder Zallar liknelsen med en hink vilket ytterligare argumenterar för att åsikter tillhör kortsiktiga faktorer för hur människor väljer att lägga sin röst. I hink-liknelse kan man tänka sig att överväganden (+/-) om olika saker (tex flyktingmottagning, RUT-avdrag, skattenivåer) slängs ned i en hink. När du uttrycker en åsikt sträcker du dig ned i hinken för att ta upp ett av (återkalla) övervägandena. De överväganden som flyter längst upp har större sannolikhet att bli upplockade än de som sjunkit till botten. Sen tar du ett genomsnitt av dessa överväganden som får bli din åsikt för stunden.

I Philip E. Converses studie ‘Nature of Belief Systems in Mass Publics’ hävdas att de flesta amerikaner inte är speciellt ideologiskt medvetna, och att många inte har meningsfulla åsikter i viktiga frågor vilket egentligen talar emot att det skulle existera någon betydande åsiktsröstning. Åsiktsröstning verkar nämligen falla, framförallt i sitt tredje kriterium hos Converse, då medborgarna i hög utsträckning förväxlar partiernas ideologiska ståndpunkt inom olika sakområden.

Converses studie har dock ett antal år på nacken. När den genomfördes 1964 undersöktes hur mycket medborgarna tänker själva inom politiken genom att undersöka konsistensen i de ideologiska orienteringarna inom opinionen. Då fann Converse att den ideologiska konsistensen var minimal. Idag har vi dock en befolkning som är betydligt bättre kognitivt mobiliserade än de var 1964. John Zallar har i senare undersökning visat att dagens medborgare är betydligt mer politisk medvetna med en förbättrad konsistens i de ideologiska orienteringarna inom opinionen. Detta skulle i så fall innebära att det tredje villkoret numera kan räknas som uppfyllt och att vi nu kan prata om en existerande åsiktsröstning.

Men frågan är hur utpräglad åsiktsröstning verkligen är? Människor beskrivs som kognitiva latmaskar som gärna undviker att behandla information mer än nödvändigt. Människor nyttjar istället kognitiva genvägar för att göra det lätt för sig att förstå och ta ställning i politiska frågor. Vänster-högerskalan är en tydlig sådan kognitiv genväg. De flesta har någon uppfattning var på denna skala de själva och de olika partierna befinner sig. De sakområden som intresserar flest åsiktskretsar är just sakområden som med lätthet går att rangordna inom vänster-högerskalan.

Frågan är då om det verkligen går att särskilja partiernas position på vänster-högerskalan från åsiktskretsens individuella åsikter utifrån vänster-högerskalan i det enskilda sakområdet? Är inte risken överhängande att åsiktskretsen använt sig av sina kognitiva genvägar (tex vänster-högerskalan) även när den bildar åsikt inom ett sakområde som den är speciellt intresserad i?

Magnus Hagevi, professor i Statsvetenskap vid Linnéuniversitetet, undersöker just samband mellan väljarnas åsikt och partival och får fram att vissa partier dominerar vissa åsiktskretsar medan andra partier dominerar i andra åsiktskretsar. Ett återkommande mönster går att finna i att detta samband i hög utsträckning korrelerar med vänster-högerskalan (samband går även att finna i de åsiktskretsar vars sakområden hamnar utefter den liberitära-aktoritära skalan i förhållande till partiernas position utefter denna skala).

Det kanske snarast är så att det är partiidentitet och/eller blockidentitet som styr det andra kriteriet för åsiktsröstning (att det måste finnas väljare som har en åsikt i frågan). Dvs att det är partiidentitet och/eller blockidentitet som avgör vilken åsikt väljarna har i en fråga, snarare än att väljarens åsikt bildas utan påverkan av partiernas ställningstagande i frågan för att först därefter koppla ihop sin åsikt med ett visst parti (såsom tanken med åsiktsröstning egentligen är). Handlar det om det förra kanske vi inte heller kan prata om någon sann åsiktsröstning, liksom Zallar menar att det inte existerar några sanna attityder.

Oavsett hur åsiktskretsarnas åsiktsbildning har gått till kan man genom att beräkna åsiktsröstningsdifferensen (andel av samtliga väljare i åsiktskretsen som tycker ett förslag är bra och som röstar på ett och samma parti minus andel av samtliga väljare utanför åsiktskretsen som tycker samma förslag är bra och som röstar på detta parti). Genom att beräkna åsiktsröstningsdifferensen i de olika åsiktskretsarna kan man utläsa inom vilka sakområden som respektive parti är starka i och inom vilka de är svaga. I jämförelser mellan val går det även se rörelser, dels skillnader i vilka sakområden som når störst åsiktskretsar och dels hur partierna lyckats med sin profilering inom de olika sakområdena i förhållande till tidigare val. Valets vinnare tenderar att vara dem som lyckas bäst i de största åsiktskretsarna. Att vara framgångsrik i en liten åsiktsgrupp påverkar valutgången i mindre utsträckning.

Hagevi menar att användandet av åsiktskretsar innebär att väljarna får lättare att orientera sig inom politiken och därigenom kan fatta förnuftigare röstningsbeslut utifrån de frågor och intressen de anser viktiga. Jag skulle vilja tillägga att användandet av åsiktskretsar utgör en för partierna värdefull information om hur de har lyckats nå ut med sin politik och vad de behöver förbättra i sin kommunikation med väljarna tills nästkommande val. Och inte minst som en god vägledning till vilka frågor som partierna bör prioritera i fortsättningen.

Källa:
Dalton, Russel J. (2013). Citizen Politics: Public Opinion and Political Parties in Advanced Industrial Democracies. Washington, DC: CQ Press

Hagevi, Magnus (2015). Den svenska väljaren 2014. Lund: Gleerups

Oscarsson Henrik (2012) Det finns ingen opinion. Henrik Ekengren Oscarsson
http://www.henrikoscarsson.com/2012/12/det-finns-ingen-opinion.html (hämtat 2016-10-25)

Zaller John, 2012. What Nature and Origins Leaves Out, Critical Review, 24:4, 569-642, DOI: 10.1080/08913811.2012.807648 (hämtad 2016-10-25)