En av de frågor som det pratas mest om inom svensk politik är invandringspolitiken och den svenska flyktingmottagningen. Ändå förekommer allt som ofta åsikten att detta är frågor man ”inte får diskutera”. Självklart måste dessa frågor diskuteras på ett öppet och ärligt sätt. Ingen, mer än möjligtvis SD, tjänar på att odla myten att man inte får kritisera problemen med misslyckad integration.
Sverige ska vara ett land som tar ett stort ansvar i att ge människor på flykt från krig och förtyck en fristad. Samtidigt måste Sverige ta ett betydligt större ansvar än så, genom att se till att människor som kommit till Sverige har möjlighet till något annat än än enbart ett passivt uppehälle. Inget är mer förödande för människor att hamna i än ett passiviserande utanförskap.
Staten genom Migrationsverket är den instans som ansvarar för nyanländas uppehälle och utslussning i det svenska samhället. Ingen kan väl knappast påstå att Migrationsverket har lyckats bra med sitt uppdrag gällande detta. I Växjö protesterar också det moderata kommunalrådet Bo Frank med jämna mellanrum mot påtryckningar från Migrationsverket om att ta emot fler kommunplacerade individer. Som jag tolkar Bo Franks protester handlar det främst om ekonomiska faktorer. I detta kan jag hålla med Bo Frank då även jag anser att staten borde ta ett större ekonomiskt ansvar för de kostnader som samhället har för nyanlända under den tid det tar för dem att integreras i samhället och kan tjäna sitt egna uppehälle.
Idag ansvarar staten för de först två åren i en kommunplacering. Dock tar det oftast betydligt längre tid än så för de kommunplacerade att nå egen försörjning. Därför borde statens ekonomiska ansvar utökas betydligt och mer krav borde ställas på Migrationsverket att verkligen bli effektiva i sitt integrationsarbete.
Min absoluta övertygelse är att Sverige ska ha en generös generös invandrings- och flyktingpolitik, att detta är en förutsättning för att långsiktigt säkra den svenska välfärden. Men om vi ska få uppnå ett folkligt stöd för en generös invandrings- och flyktingpolitik får inte kostnader vältras över på kommunerna. Kommuninvånare får inte utsättas för besparingar inom skola, vård och omsorg bara för att staten inte tar sitt ansvar fullt ut inom migrationspolitiken.
Media: Exp, HD, Barometern, Sydsvenskan, Skånskan
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Bo Frank, integration, invandring, invandringspolitik, Migration, Migrationsverket, Staten, välfärd, kommunplacerade, kommuner, Växjö, Moderaterna, Sverigedemokraterna, migrationspolitik
Är inte det där lite riskabelt? Borde man inte minska stödet istället?
Ett ökat stöd gör väl att avståndet mellan de nyanlända kommuninflyttarna och själva kommunansvaret ökar. Eftersom staten skulle ta ett större ansvar, så kan ju kommunen minska sitt.
Istället är det väl kommunfolket som känner sin kommun bäst, trots allt. Lokalpolitikerna har väl bättre koll på jobbförutsättningar och kontakter med företag och arbetstillfällen än vad staten i stockholm har? Och risken finns väl att staten tycker sig ha lättare att tvinga kommuner att rätta sig efter statens initiativ och förfrågningar, om de betalar bättre.
När problem nummer ett, uno, 1 är att “skaffa jobb” till alla, är det då bra att underlätta motsatsen. Skall man utgå från att två år inte är tillräckligt. Skall alla gå omkring 4 år innan de “får” ett arbete? Genom att istället sänka statsbidraget så sätter man ju en blåslampa i baken på kommunerna. “Ni får inga pengar, lös problemen istället!” Visst, en inkörsperiod behövs ju ofta, och då behövs ju lite pengar, men om vi planerar för långa utanför perioder och t om betalar för det, då kommer väl knappast avståndet till ett arbete att minska.
-Bara en tanke
Självklart känner kommunfolket sin kommun bäst. Men då många kommuner tvekar att ta emot fler kommunplaceringar, på grund av rädsla för ökade kostnader efter att dagens två-årsperiod är slut, innebär ökade garantier från staten att detta skäl att säga nej till fler kommunplaceringar faller för kommunerna.
Intresset från kommunerna att göra vad man kan för att få alla i arbete kommer knappast att bli mindre för detta då alla förlorar på att utanförskap biter sig fast. Ett ytterligare förslag att motverka en ev. sådan risk kunde vara att staten kunna premiera kommuner som ger kommunplacerade möjlighet till egen försörjning i tidigt skede.
Du måste skoja?
Vad spelar det för roll om kostnaden bärs via stat eller kommun? I bägge fallen är finansieringen via skatt.
Offentliga budgeten (stat+kommun) var 1 747 miljarder år 2010. Av dessa gick 41% ! till den enskilt största posten “socialt skydd”.
http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Offentlig-ekonomi/Offentlig-sektor/Offentliga-sektorns-utgifter/
716 miljarder, alltså. Grovt (och lågt) räknat med statliga och kommunala källor som grund, orsakades 380 miljarder av dessa av invandringspolitiken. Och den kostnaden ökar i nuläget med 30 miljarder per år.
Det spelar absolut ingen roll vem som betalar, stat eller kommun. Det är som att träta om vem i familjen som ska spela bort huset på roulette.
/Andvare
Det spelar absolut stor roll! Att lyckas med integrationspolitiken är en investering i att kunna upprätthålla den framtida välfärden. Pengar saknas inte till denna investering men det är statens som har dessa pengar. Tvingas kommunerna att till fullo ta ingångskostnaden för denna samhällsgrupp innebär det att kommuner tvingas ta från konton som ska gå till skola, vård och omsorg. Detta är inte rimligt då det handlar om en investering för framtidens välfärd.
Statens budget var 780 miljarder år 2010. Och gick back…
Den kommunala ekonomin är den större, på ca 1000 miljarder per år. Eller, med andra ord: har inte kommunerna råd med invandringen, så har inte staten det heller.
Och att en kommun inte kan räkna hem en investering utan att dra ner på den service som deras skattepliktiga medborgare betalar för att få, borde leda till slutsatsen att denna investering är osund. Inte till att någon annan ska betala den.
Speciellt inte som denna “andre” egentligen är man själv, fast med ett annat konto,
Mikael bekräftar alltså att grupper ställs mot varandra när det handlar om att finansiera invandringen. Måhända är han rasist?
Åtminstone vill han att fler människor i sverige skall vara bidragsberoende och leva på offentliga utgifter.
I det nyligen framlagda idéprogrammet så skulle ju förvisso fler människor kunna flytta in i sverige, men då på villkoret att få mindre bidrag, eller nästan inga alls. Men här propageras det för den absoluta motsatsen. Mera offentliga pengar till nyinflyttarna. Det är väl två helt motstridiga åsikter, samtidigt. Undrar vad som gäller imorgon.
Eller det kanske skall ses mer pragmatiskt som en investering just. Och då finns det väl en kalkyl. Undrar hur den ser ut. Kostnad per år, under hur lång tid. Och när börjar “investeringen” ge avkastning. Och som alla investeringar skall det ju vägas mot andra möjligheter som man då kalkylerar bort, och då avstår ifrån. Den totala överblicken för att kunna värdera förslaget, eller “kravet”, borde ju i så fall framläggas tillsammans med investeringskalkylen.
Eller övergår beräkningarna då ifrån ekonomiska ordval till att bli mer politiska, humanvärderande då istället?
Äntligen får vi se att Centern åker ut. De har totalt sviket sina väljare. Sverige behöver inget så bedrövligt parti.