Hotbilden som många politiker tvingas leva med är problematisk.
Sverige behöver fler människor som engagerar sig politiskt och fler människor som står upp för de mänskliga rättigheterna. Men hur många är egentligen villiga att göra den uppoffring som ett politiks engagemang de facto tar?
Som politiker räcker det inte med att man måste vara ständigt tillgänglig för medias rapportörer. Man måste även ställa upp på de frågor som medborgarna har gentemot ens politiska vilja. Detta är två aspekter som är självklara och faktiskt även ganska tilltalande för en politiker. För vem vill inte göra sin röst hörd till media och vem vill inte göra medborgaren till lags genom att vara tillgänglig och svara för det man tror på?
Den mörka sidan av detta är att man som politiker även måste vara beredd på att hot mot politiker är mer regel än undantag. Att bli hotad till livet för ens politiska arbete är inte bara kränkande utan även söndrade för den enskildes engagemang. Alla knyter inte näven i fickan och ställer sig över dessa vanligen förekommande hot.
Jag har personligen även mottagit en del hot riktade till mig personligen till följd av mitt politiska engagemang. Detta är oerhört tråkigt och jag har full förståelse för de som inte vill offra sin personliga frid för detta. Jag må vara dumdristig men jag triggas av detta. Jag vill göra min röst hörd och just nu skriker min röst en krigsförklaring mot de krafter som vill skrämma medborgarnas röst gentemot samhället. Vi får inte ge efter för de krafter som angriper vårt samhälle!
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hotbild, Sverigedemokraterna, , demokrati, mänskliga rättigheter, engagemang
SD är de som varit mest utsatta för hot.
Kanske bör ni som demoniserar dom tänka
er för hur ni uttrycker er?
Konkreta hot och skrämselkampanjer är väl egentligen bara den ena, vulgära sidan av sanningen. Lätt identifierad och tydlig. Man skulle kunna gräva lite djupare ifall man orkade. Och notera olika former av grupptryck, sociala normer och åsiktsreglementen. Varför “den allmänna meningen” oftast är så otroligt smal och samstämmig i nästan alla frågor. Och vilken skada det har för ett uppriktigt och intresserat debattklimat.
Nu blir det mer eller mindre påhittade pekpinnar, efter allting som sticker ut. En slags jakt på avfällingar kanske. Ganska torftigt.