Den franske författaren Michel Houellebecq skriver en debattartikel som reaktion på terrordåden i Paris den 13 november 2015. Houellebecq konstaterar något uppgivet i denna artikel att ”man vänjer sig vid terrorattacker” och jämför sin egen reaktion till attentaten den 13 november i förhållande till den våg av terrorattentat som skedde i Paris 1986. Houellebecq konstaterar att han, liksom övriga fransmän ”hänger i” och försöker återgå till ett normalt liv med ett konstaterande att hoten om terrorattentat utgör något som medborgarna har att vänja sig vid. Det blir inget ”nationellt uppvaknade” då det helt enkelt inte finns något annat att göra än återgå till vanans makt (Houellebecq, 2015, 19 november).

Houellebecq intar en stark kritisk syn till de franska ledarna och pekar på något som förmodligen inte är typiskt just för fransmän, nämligen lydighet gentemot staten och dess ledare. Denna medborgliga lydighet innebär att det är lätt för ledarna att styra sina medborgare samtidigt som det är svårt för medborgarna att utkräva ansvar från ledarna. Avståndet mellan de valda representanterna har helt enkelt blivit alltför stort. Houellebecq är dock tydlig med att ett tungt ansvar ligger hos de politiska att ledarna för den oroliga situation som Frankrike befinner sig i. Det är de politiska ledarna som tex. har dragit ned på polisernas styrkor och suddat ut medvetandet hos medborgarna om behovet av tydliga gränser för nationalstaten genom att utmåla nationalism som något felaktigt. Det är även de politiska ledarna som dragit in Frankrike i ”absurda och kostsamma militära operationer” i bla Irak och Lybien och som nu återigen förberett sig för nya militära operationer, fast denna gång i Syrien. Houellebecq går så långt i sin kritik att han menar att samhällets politiska ledare under de senaste 30 åren helt har ”misslyckats med sin viktigaste uppgift: att skydda den befolkningen de ansvarar för” (Houellebecq, 2015, 19 november).

Houellebecq lägger allt ansvaret på de politiska ledarna samtidigt som han menar att befolkningen på intet sätt har misslyckats. Det Houellebecq således menar är att skulden ligger i det politiska systemet, att det är den representativa demokratin som fallerar. Representanterna har helt enkelt inte lyssnat till viljan och behoven hos det franska folket vilket har lett till en spricka som sedermera ”växt till en avgrund, mellan befolkningen och de som förmodas vara deras representanter”. Houellebecq ser endast en lösning till att återupprätta det franska folkets förtroende till det politiska systemet. Denna lösning är att styra om den representativa demokratin till en direktdemokrati (Houellebecq, 2015, 19 november).

Houellebecq är ytterst kritisk i denna debattartikel till systemet med den representativ demokratin. Han pekar på svårigheten att utkräva ansvar när representanterna inte ges möjlighet att påverka vad de olika representanterna beslutar om (Houellebecq, 2015, 19 november). Anne Phillip återkopplar till denna problematik med representativ demokrati och hur minoritetsgruppers intressen och erfarenheter ska tas till vara. Phillip lyfter i detta Hanna Pitkins syn på representation. Pitkin är kritisk till att enbart se till vem som är utsedd till representant. Hon menar att man istället måste fokusera på vad representanterna verkligen gör. Det är skillnad på att ”vara och att göra” (Benhabib, 1996, s.141). För Pitkin innebär representation att överlåta till representanter att på ett lyhört sätt handla i de representerades intresse. Pitkins menar vidare att det representativa systemet i alltför hög utsträckning fokuserar på att det politiska systemet proportionellt ska utgöra en spegling av samhällets opinion. Representanterna ska visserligen likna de representerade men samtidigt blir inte representanternas beslut legitima bara för att representanterna liknar dem de representerar. Att representanterna ska handla för ”de mångas angelägenheter” innebär att representanterna kan och ibland måste agera i strid med väljarnas uttalade önskemål (Gilljam & Hermansson, 2003, s.41-42). Phillip menar dock att Pitkins i detta inte tillräckligt tar hänsyn till hur makt leder till ojämlikhet i samhället. Såsom Phillip menar, har det representativa demokratiska systemet inneburit att man inte tillräckligt ser till nödvändigheten av ”närvarons politik”, dvs att även socialt utsatta grupper får talespersoner som representanter i parlamenten. Man missar därmed att på allvar få representation av erfarenheter från grupper i samhället som genom sin etnicitet och religion känner sig stå utanför samhället. Phillip menar att detta politiska utanförskap enbart kan mötas genom ökat politisk deltagande, att de behövs just en ”närvarons politik” där sociala grupper får en legitim representation i det politiska systemet (Benhabib, 1996, s.141-142). Kanske är det också där Frankrike har hamnat, dvs. i en kombination av Phillips och Pitkins kritik, där folket väljer representanter utan att egentligen ta ställning till vad de i verkligheten uträttar samtidigt som representanterna inte tillräckligt lyssnar till vad folkets vilja de facto är? Frankrike kanske skulle behöva mer av den ”närvarons politik” som Phillip förespråkar?

Om vi applicerar Chantal Mouffes teorier på den problematiska verklighet som Houellebecq ser i det Franska politiska systemet kan vi hitta förklaring till de spänningar som Houellebecq beskriver i sin debattartikel. Mouffe är starkt kritisk till den poliska liberalism som hon menar bygger på en sorts universell moral som alla olika sorters uppfattningar om ”det goda” ska samsas under – ”Hur är det möjligt att det över tid skulle kunna finnas ett stabilt och rättvist samhälle bestående av fria och likvärdiga medborgare som samtidigt är djupt delade i olika religiösa-, filosofiska- och moraliska doktriner?” Mouffe anser att det inte finns någon rätt över det goda inom politiken såsom liberalismen vill tro. Politisk liberalism kan endast uppnå sitt eftersträvade konsensus tillsammans med förnuftiga personer som per definition är personer som accepterar principerna för den politiska liberalismen (Benhabib, 1996, s.248-250). Det politiska bygger, enligt Mouffe, alltid på antagonism mellan i grunden olika alternativa ordningar, olika hegemonier. Dessa antagonistiska konflikter måste enligt Mouffe omvandlas till vad hon kallar agonistiska konflikter, vilket innebär att omvandla konflikter som med våld hotar den demokratiska existensen till att istället bli motsättningar där man erkänner den andres legitimitet som motståndare. Detta erkännande av motpartens legitimitet är enligt Mouffe en förutsättning för att kanalisera meningsskiljaktigheter genom politiska kanaler (Säfström, 2006, s.103). Det är kanske just denna agonistiska kamp som Frankrike har misslyckats med? Frankrike har helt enkelt inte lyckats kanalisera meningsskiljaktigheter hos medborgarna i sitt mål att nå en rationell universell konsensus för sin politik med resultatet att meningsskiljaktigheterna har växt till den ”avgrund” mellan representanterna och de representerade som Houellebecq beskriver som grundproblem.

Houellebecq verka se Frankrikes problem komma från en försvagning av nationalstaten till förmån för en hotande mångkulturalism. Houellebecq ter sig därmed som en motståndare till kosmopolitiska inriktningar. Han  vill möta möta utmaningarna med en ökad mångkulturalism genom att återuppväcka en stark nationalism och protektionism. Lösningen för Houellebecq är att genom en försiktig omvandling till direktdemokrati ge folket i Frankrike direkt makt över besluten som berör deras egen säkerhet. Genom ökad direktdemokrati skulle folket återväcka nationalstatens protektionism och därigenom öka polisens och statens möjligheter att med kraft stoppa framtida terrorhot.

Har Houellebecq rätt i att det moderna kosmopolitiska mångkulturella samhället också innebär ett liv med ständigt hot om nya terrorattacker? Jag är inte lika pessimistisk som Houellebecq i detta. Dock ser vi kraftsamlingar mot terrorhoten från stater som just går mot en mer nationalistisk protektionism. Misstänksamheten till minoritetsgrupper och inte minst till islamistiska grupper har ökat stort genom alla terrorattacker som oförutsägbart slår till var och när som helst. Den globala terrorism som vi idag ser, har med framgång satt västvärlden i rädsla. Vi borde dock dra lärdom av USAs reaktion till 11/9-attackerna 2001. USAs ”krig mot terrorismen” har med tydlighet visat att den protektionistiska nationalismens hårda metoder skapar ett än större hot från de grupperingar som man vill skydda sig från (Heywood, 2011, s.48-49; Booth, 2007, s.293-296). Dessa lärdomar borde ge det representativa demokratiska systemet möjlighet att visa att representanterna faktiskt klarar att hantera rädslan hos medborgarna och att de agerar i de representerades bästa intresse. Ökad direktdemokrati riskerar enbart att öka motsättningarna då direktdemokrati i en tid av rädsla lär mynna i ett ”vi mot dem” som skulle resultera i en ökad marginalisering av minoritetsgrupper varifrån terrororganisationer just hittar sin rekryteringsbas. Lösningen för kampen mot terrorism är inte mer protektionism utan ökat globalt samarbete. Såsom Van Drehle skriver – världens ledare måste sluta samman mot terrorismen – ”The good guys need a leader who sets before them a cause worth living for” (Von Drehle, 2015, s.51, 53, 57).

Källförteckning:

Houellebecq, Michel (2015, 19 november). How France’s Leaders Failed Its People. Nytimes.com, Hämtad från:
http://www.nytimes.com/2015/11/21/opinion/how-frances-leaders-failed-its-people.html?_r=0 , Besöktes den 12/2 2016.

Benhabib, Seyla (red.) (1996). Democracy and difference: contesting the boundaries of the political. Princeton, N.J.: Princeton University Press

Gilljam, Mikael & Hermansson, Jörgen (red.) (2003) Demokratins mekanismer. Malmö: Liber AB.

Hewood, Andrew (2011) Global Politics. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Booth, Ken (2007) Theory of World Security. Cambridge: Cambridge University Press.

Säfström, Carl Anders (2006) ”Demokratins antagonistiska pluralism: Chantal Mouffe om det politiska”: Utbildning & demokrati, Vol 15, NR 1, s.101–108

Von Drehle, David; Malsin, Jared; Newton-Small, Jay; Bajekal, Naina; Walt, Vivienne; Calabresi, Massimo; Thompson, Mark (2015) ”Beating ISIS”, Time, Vol. 186, No. 22, s.48-57.