Patrick Chabal och Jean-Pascal Daloz ser kultur som en av de viktigaste grundstenarna som formar det sociala livet i samhället och så även samhällets syn på politik. Vidare menar de att kulturens påverkan på politiken inte får ges någon generell universell definition utan det politiska området måste studeras lokalt, utifrån de lokala omständigheterna. D.v.s. Chabel & Daloz menar att innebörden i politikens område varierar utifrån den kulturmiljö som den verkar inom. Det är genom den kultur som samhällets medborgare socialiseras in i som ger dem förståelse till vad politisk handling innebär inom deras lokala kontext och som skapar deras värderingar och deras tolkningar till olika politiska begrepp. Värderingar och betydelser av begrepp är således starkt lokalt betingat och betyder olika i olika delar av världen. Denna variation innebär att värderingar och begrepp helt enkelt inte är jämförbara mellan olika stater, det är som att jämföra ”äpple med päron”. (Chabal & Daloz, 2006:21).
Chabal & Daloz är kritiska till att se kultur i termer av värderingar ur ett normativt förhållningssätt. De menar att ett sådant normativt förhållningssätt är oundvikligen påverkat av det forskningsområde som den undersökande forskaren kommer från, vanligtvis också med en eurocentristisk utgångspunkt, vilket skapar ytterligare bias i begreppsmissförståelse. Ett sådant normativt angreppssätt gör det egentligen omöjligt att ge gångbar förklaring till kulturella skillnader mellan olika stater. Ett västerländskt perspektiv kan t.ex. inte ge förklaring till subsahariska seder och bruk där kollektivet (klaner) är betydelsefullare än det individuella perspektivet som lyfts i den västliga världen som drivkraft inom politiken. Istället menar Chabel & Daloz att man måste skapa förståelse till vad begrepp betyder i den lokala kontexten, till vilken mening den lokala befolkningen ger till begrepp inom sin lokala struktur. (Chabal & Daloz, 2006:22).
Vikten av att se till den lokala kontexten påtalar Chabel & Daloz bl.a. genom att ge exempel på att man i Nigeria förlitar sig på sin ”starka man” som sin representant i politiska frågor, där nigerianerna förväntar sig att denna representant utåt visar upp sin framhållna ställning och rikedom i överflöd. I Nigeria kan till och med de mest barskrapade klienter till dess framgångsrika ”starka män” uttrycka stolthet inför dennes rikedomar. Ur det västliga perspektivet ses detta som extremt slöseri och typexempel på ett icke fungerande samhälle medan det för nigerianerna innebär en hederskänsla att just deras representant genom att visa sin rikedom visar att han är framgångsrik i sin roll som deras representant. Klienterna förväntar sig helt enkelt att deras representanter, deras ”starka man”, upprätthåller sin rikedom och sin upphöjda position. (Chabal & Daloz, 2006:291). Att strikt jämföra de västliga värderingarna i detta begrepp om representation med den nigerianska tolkningen av begreppet tillför inte mycket i en politisk analys. Dock tillför det mer att undersöka vad som skapar mening för nigerianerna i förhållande till vad som skapar mening i västvärlden. För nigerianerna har det en mening att just deras representant är framgångsrik och också skryter med detta. Det ger dem bekräftelse på att de har representation i det politiska livet och att deras ställning i samhället speglas av framgången för deras representant.
Att resonera i termer av politiska värderingar riskerar således att leda fel. Istället menar Chabel & Daloz att vi ska analysera kultur som system av meningar och inte som resultat av värderingar. (Chabal & Daloz, 2006:22). Den lokala kulturella miljön ger därigenom ramarna för den lokala politiken. Det är också av denna anledning som Chabel & Daloz så starkt avvisar möjligheten till en betydande universell teori som är bättre än någon annan. Det handlar istället om att se till den lokala kontexten om vilket angreppssätt som är bäst just där. Det viktigaste är att fokusera på den förståelse och den mening som den lokala befolkningen ger till de begrepp som studeras. Den jämförande kulturteori som Chabel & Daloz förespråkar bidrar till ett angreppssätt som framförallt innebär att överbrygga missförstånd och kulturkrockar för att istället skapa förståelse till att människors ingångspunkter skiljer beroende på deras lokala kontext. Det handlar om förståelser till att kulturella värderingar skiljer väsentligt och att forskare istället ska fokusera på vad som skapar meningen i de olika samhällena. (Chabal & Daloz, 2006:41-44).
Den största skillnaden mellan Chabal & Dalozs och Vivien Schmidts synsätt är att Chabal & Daloz förespråkar ett tolkande perspektiv som tar en eklektisk utgångspunkt utan att låsa fast sig vid någon teori på förhand (Chabal & Daloz, 2006:309), medan Schmidt förespråkar ett perspektiv utifrån en universell teori, den diskursiva institutionalismen (DI). Inom Schmidts DI har man redan på förhand intagit en bestämd syn på begrepp vilka definieras utifrån de ramar som institutionerna sätter upp. Den lokala kulturen blir därigenom speglad utifrån denna definition. (Schmidt, 2010:4). För den jämförande politiken som Chabal & Daloz förespråkar finns inte denna på förhand fastlåsta definition av begrepp. Istället handlar det om att i den lokala kontexten undersöka vad dessa begreppen betyder lokalt. För dem handlar det om att undersöka vad som lokalt ger mening och skapar strukturer. (Chabal & Daloz, 2006:313, 317). För Schmidt och DI handlar det istället mer om institutionernas strukturer och hur diskursen inom den institutionella kontexten kommunicerar idéer. Institutionerna medför begränsade strukturer samtidigt som de möjliggör konstruktion av mening för dess aktörer. Kultur skapas på detta sätt genom den diskurs som de institutionella ramarna ger utrymme till. DI fokuserar således i stor utsträckning på hur institutionella förändringar kommer till och sker, vilket Schmidt menar är när idéer genom diskursiva interaktioner gör det möjligt för aktörer att övervinna de begränsningar som institutioner upprätthåller. (Schmidt, 2010:4). Detta är något som Schmidt menar är inneboende hos varseblivande aktörer inom institutionerna och som därigenom ger aktörerna en dubbel roll, som bakgrundsorienterande och som förgrundsorienterande med framstående diskursiva förmågor. Det är denna dubbelhet som förklarar hur de kan skapa och upprätthålla institutioner samtidigt som deras mer framstående diskursiva förmåga ger utlopp för deras idéer om att åstadkomma institutionell förändring. Institutioner ska därigenom ses som dynamiska, vars förändringar sker genom endogena processer genom bakgrundsorienterande och förgrundsorienterade diskursiva förmågor bland sina aktörer. (Schmidt, 2010:4, 14).
Schmidt menar att just dessa förgrundsorienterande diskursiva förmågor är viktiga för att förklara institutionella förändringar, eftersom de hänvisar till människors förmåga att tänka utanför institutionerna, trots att de fortsätter att agera inom institutionerna. Genom att kommunicera och kritisera den institutionella förmågan skapas incitament för institutionell förändring, antingen genom att bygga “diskursiva koalitioner” för reformer mot redan förankrade intressen inom institutionerna eller genom att informera och orientera allmänheten. Diskursen och dess språk är därigenom betydelsefulla för att få genomslag för politiska idéer, för att de politiska aktörerna ska kunna genomföra sina idéer och åstadkomma förändring. (Schmidt, 2010:16). Språket spelar överhuvudtaget en tydligare roll inom DI än vad det gör för Chabal & Daloz. För förespråkare inom DI är språket en viktig del i formalisering av de interaktiva processerna för idéer och överläggningar som leder till beslut. De menar att analys av den språkliga diskursen gällande vem som sa vad, till vem och varför detta sas, och inte minst hur det uttrycktes har påverkan för de interaktiva processerna inom diskursen som formar den kommunikativa politiska sfären. En språklig analys utgör därigenom stor hjälp för att förklara de dynamiska processerna för institutionell förändring. (Schmidt, 2010:16).
Chabal & Daloz antar en helt annorlunda kulturell metodologi vilket de menar vilar på ett induktivt angreppssätt som påbörjas i empiriska observationer av verkligheten, och först därefter väljs de för det aktuella studieobjektet bästa analytiska verktygen. Detta är ett angreppssätt som innebär ett starkt oberoende och möjlighet till objektiv analys och som ger ett tydligt synoptiskt synsätt till kulturella skillnader. Chabal & Daloz är kritiska till det motsatta tillvägagångssättet som de menar handlar om att jämföra hur ett studieobjekt passar in i ett visst synsätt, oavsett om detta synsätt egentligen är relevant inom den lokala kontext och kultur som studieobjektet verkar inom. (Chabal & Daloz, 2006:312). Chabal & Daloz avfärdar egentligen inte DI (eller liknande teorier). Det de vänder sig mot är dess universella drag, med vilket de menar att forskningen hamnar fel genom att låsa sig i universella modeller då dessa innebär starka heuristiska begränsningar. Chabal & Daloz menar att teorier såsom DI antar en empirisk verklighet utifrån en på förhand upprättad grund för slutsatser. Istället förespråkar de ett öppet angreppssätt som ger möjlighet för att ta in delar av andra relevanta teorier, så länge som dessa teorier gör det möjligt att skapa en bättre känsla av hur det verkligen är. (Chabal & Daloz, 2006:310-311). För Chabal & Daloz handlar det om att möta studieobjekten i den lokala kontexten för att få fram vad det är som skapar mening för studieobjekten och inte som de menar, tolka studieobjekten utifrån en på förhand tilltänkt teoretisk ram. Kultur fungerar i detta som ett ’kraftfullt filter’ till hur man lokalt tolkar världen. (Chabal & Daloz, 2006:313).
Schmidt är dock inte helt på motsatt spår som Chabal & Daloz. Den definition som DI ställer upp av institutioner där institutioner ses som dynamiska strukturer och konstruktioner av mening, ger trots allt en viss motvikt till Chabal & Dalozs kritik mot universella teorier. (Schmidt, 2010:4). Detta kombinerat med DIs fokus på institutionell förändring innebär att DI ger utrymme för att tämligen objektivt kunna studera de meningar som lokalt bygger de institutionella strukturerna. Det är nämligen enligt DI, när de idéer som fyller institutioner förändras som också institutionerna förändras och som därigenom också ger möjlighet till kulturell förändring. Institutioner består därigenom inte av neutrala strukturer av drivkraft, institutioner ska istället ses som bärare av idéer. Att de idéer som skapar mening för institutionerna förändras över tid innebär således att institutioner står under ständig förändring. (Schmidt, 2010:9).
Även att Chabal & Daloz och Schmidt står metodologiskt på olika sidor så är de inte helt motstridiga. Det handlar i bägge fallen till stor del om att få fram de idéer som skapar mening för samhällets aktörer. Chabal & Daloz angreppssätt ger dock ett större oberoende än vad Schmidts DI medger. Chabal & Daloz starkaste argument är att världen består av det närmaste obegränsad mängd kulturell variation. Att då förespråka någon universell modell för att jämföra kulturskillnader är inte helt logiskt. Chabal & Daloz kulturella angreppssätt eller som de också benämner det, perspektiviskt paradigm, är ett bra bidrag för att skapa förståelser för hur praktiken av en lång rad företeelser skiljer över världen, inte bara inom det politiska området. De uttrycker det väl, ”för att förstå andra är det nödvändigt att förstå hur de förstår sig själva.” (Chabal & Daloz, 2006:326-327). Även om de andras förståelse om sig själva, utifrån våra egna personliga erfarenheter kanske ter sig som både konstiga och bisarra, är det viktigt att hålla fast vid att det är deras förståelse som är den rätta i den kontext som just de verkar inom. Först när vi har rett ut denna varians i tolkningar av begrepp och fenomen kan vi sätta igång med komparativa analyser som tar sig förbi hindret med att jämföra ”äpple med päron”.
Källförteckning:
Chabal, P. och Daloz, J. (2006). Culture troubles. Chicago: University of Chicago Press.
Schmidt, V. (2010). Taking Ideas and Discourse Seriously: Explaining Change Through Discursive Institutionalism as the Fourth ‘New Institutionalism’. European Political Science
Get Social