Centerpartiet behöver inte välja mellan V och SD för att veta var vi står

 
En personlig reflektion om Ida Gabrielssons kritik och den politiska väg som ligger framför oss.

Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ida Gabrielsson riktar hård kritik mot Centerpartiet och beskriver partiets hållning i regeringsfrågan som ett möjligt självmordsuppdrag. Hon ställer dessutom frågan om vad som är värst: höjda barnbidrag eller högernationalism, Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna.

Men jag tycker att den frågeställningen förtjänar att diskuteras. För är det verkligen så enkelt att den som inte accepterar Vänsterpartiets krav på regeringsmedverkan därmed måste acceptera Sverigedemokraternas inflytande?

Jag anser inte det.

Centerpartiet och Vänsterpartiet har betydande ideologiska skillnader, inte minst när det gäller företagande, äganderätt, skatter och synen på statens roll i ekonomin. Det är skillnader som inte försvinner bara för att partierna i vissa andra frågor kan ha gemensamma intressen.

Samtidigt innebär dessa skillnader inte att samtal eller överenskommelser mellan partierna skulle vara omöjliga. Det avgörande är vad ett samarbete faktiskt innehåller och vilka politiska åtaganden det innebär.

För mig är det därför viktigt att hålla isär tre saker: att samtala med andra partier, att förhandla om sakpolitik och att ingå i samma regering. Det är tre olika nivåer av politiskt samarbete, med olika långtgående konsekvenser.

Gabrielsson framhåller att Vänsterpartiet är tydligt med sitt krav på regeringsmedverkan om partiets röster behövs. Det är ett besked som väljarna får förhålla sig till. Men samma rätt att formulera egna villkor måste naturligtvis också gälla Centerpartiet.

Ingen kan förvänta sig att ett parti ska överge sina grundläggande politiska utgångspunkter enbart därför att ett annat parti ställer ett ultimatum.

Och det är just här som jag tycker att den politiska diskussionen borde börja. Inte med vilket parti som ska tvingas acceptera det andra, utan med vilken politik som faktiskt kan samla ett tillräckligt parlamentariskt stöd.

Det är väljarna som har fördelat mandaten. Partiernas uppgift är att förvalta det förtroendet, vara tydliga med sina prioriteringar och öppet redovisa de kompromisser som eventuellt blir nödvändiga.

Centerpartiets självständighet måste kunna förenas med viljan att ta ansvar för att Sverige ska kunna styras.

Det är en diskussion som kräver mer än ultimatum och tillspetsade formuleringar på sociala medier.

Två frågor som bör hållas isär

Gabrielssons uttalande kommer samtidigt som Vänsterpartiet hanterar en förundersökning om misstänkt valfusk i Borlänge. Utredningen återupptogs den 21 september, och enligt uppgifter som publicerades den 23 september omfattar den tre misstänkta personer. Deras identiteter är sekretessbelagda och ingen hade då delgivits misstanke om brott.

Det är viktigt att utredningen får ha sin gång och att ingen pekas ut som skyldig på förhand. Samtidigt är det en legitim fråga hur Vänsterpartiet hanterar situationen och vilka konsekvenser den får för partiets parlamentariska arbete.

Det är dock en separat fråga från regeringsförhandlingarna. I dessa har Vänsterpartiet tydligt krävt regeringsplatser om partiets mandat behövs, medan Centerpartiet motsätter sig Vänsterpartiets deltagande i regeringen. Gabrielsson har också sagt att Vänsterpartiet är berett på extraval om låsningen inte kan lösas.

Den centrala frågan framöver blir vilka sakpolitiska överenskommelser partierna kan nå, vilka regeringsalternativ som faktiskt kan tolereras av riksdagen och hur partierna förklarar sina vägval för väljarna.