Den svenska regeringsbildningen har kommit till ett läge där det är dags att på allvar diskutera vilka alternativ som återstår för Centerpartiet. Men för att förstå partiets vägval behöver vi också påminna oss om hur vi hamnat i den situation vi nu befinner oss i.
En rödgrön regering har aldrig varit vårt förstahandsval
Centerpartiets naturliga förstahandsval är, enligt min mening, en Alliansregering med egen majoritet i riksdagen. Dessvärre har de parlamentariska förutsättningarna för en sådan regering inte funnits sedan valresultatet 2018 offentliggjordes.
Inför valet 2026 var Ulf Kristersson tydlig med sin ambition att bilda regering tillsammans med Tidöpartierna, inklusive Sverigedemokraterna. Det är en regeringskonstellation som Centerpartiet inte kan ställa sig bakom.
Mot den bakgrunden blev Centerpartiets besked inför valet att gå på det som i praktiken var vårt andrahandsalternativ – att acceptera Magdalena Andersson som statsminister, under förutsättning att Vänsterpartiet hålls utanför regeringen.
Det var ett pragmatiskt vägval utifrån de politiska och parlamentariska förutsättningar som rådde. Det var inte ett uttryck för att Centerpartiet övergett sin borgerliga och liberala grundsyn.
Varför är det bara Centerpartiet som förväntas ge efter?
Att Vänsterpartiet hålls utanför regeringsställning är för mig en absolut röd linje. Det är en gräns som jag personligen inte kan acceptera att Centerpartiet överskrider.
Vänsterpartiet har förvisso också sina röda linjer. De kräver ministerposter för att medverka till en socialdemokratiskt ledd regering. Centerpartiet har inte ställt motsvarande krav. Vi är beredda att stå utanför en regering, förutsatt att den bedriver en politik där våra liberala värderingar och politiska prioriteringar får genomslag.
Med det valresultat vi fick behövs såväl Centerpartiets som Vänsterpartiets mandat för att möjliggöra en socialdemokratiskt ledd regering.
Ändå är det Centerpartiet som gång på gång förväntas överge sin röda linje. Varför?
Varför skulle just Centerpartiets besked till väljarna vara mindre värda än Vänsterpartiets? Varför framställs Vänsterpartiets krav på ministerposter som legitima, medan Centerpartiets ideologiskt grundade invändningar betraktas som ett hinder som måste undanröjas?
Det är en märklig och för Centerpartiets del helt oacceptabel utgångspunkt för en regeringsbildning.
Vi är inte skyldiga att rädda en rödgrön regering till varje pris
Centerpartiet har inget självändamål i att göra Magdalena Andersson till statsminister. Vårt uppdrag är att få genomslag för centerpolitik och att bidra till en positiv utveckling för Sverige.
Varför skulle vi sälja vår politiska själ och ge upp centrala delar av vår liberala politik för att tillgodose Vänsterpartiets partilednings önskemål om ministerposter?
Särskilt när priset för detta riskerar att bli en ekonomisk politik som motverkar företagande, tillväxt, arbetslinjen och människors möjligheter att själva forma sina liv.
Att Centerpartiet skulle överge sina vallöften, kompromissa bort viktiga liberala principer och samtidigt möjliggöra en vänsterpolitik som vi själva anser vara skadlig för Sverige vore, för att uttrycka det mindre diplomatiskt, hål i huvudet.
Centerpartiet har fler alternativ
Om Vänsterpartiet omöjliggör bildandet av en socialdemokratiskt ledd regering behöver Centerpartiet vara berett att pröva andra vägar.
Utöver ett extra val ser jag två alternativ som åtminstone förtjänar att diskuteras:
– Att undersöka förutsättningarna för en regering med de traditionella allianspartierna.
– Att under vissa politiska förutsättningar acceptera en regering ledd av Ulf Kristersson, utan att Centerpartiet självt ingår i regeringen.
Visst skulle en regering ledd av Ulf Kristersson potentiellt kunna innebära ett fortsatt inflytande för Sverigedemokraterna. Det är en problematik som inte ska förringas och som måste vägas in i varje ställningstagande.
Men det finns också anledning att ställa frågan varför ett omfattande inflytande för Vänsterpartiet närmast per automatik skulle vara mer acceptabelt för ett liberalt parti än ett inflytande för Sverigedemokraterna.
Centerpartiet har starka ideologiska invändningar mot båda partierna, om än av delvis olika skäl. Sverigedemokraternas nationalism och syn på människors olikheter står långt ifrån våra liberala värderingar. Detsamma gäller Vänsterpartiets socialistiska samhällssyn och ekonomiska politik.
Till detta kommer den problematik som finns kring extremistiska uttryck i båda partiernas närhet. Vänsterpartiets hantering av företrädare som uttryckt stöd för eller relativiserat Hamas agerande är också något som måste kunna diskuteras kritiskt.
Det finns ingen anledning för Centerpartiet att blunda för sådana problem bara för att de återfinns på den politiska vänsterkanten.
Det måste ytterst handla om politiskt genomslag
För mig måste den avgörande frågan vara vilken regeringskonstellation som ger störst möjlighet till genomslag för centerpolitik, utan att vi gör avkall på våra grundläggande liberala och demokratiska värderingar.
För att illustrera mitt resonemang: Om vi i en socialdemokratiskt ledd regering med Vänsterpartiet i regeringsställning skulle kunna få genomslag för 20 procent av vår politik, medan en borgerligt ledd regering skulle kunna ge oss genomslag för 75 procent, vilken väg vore då mest ansvarsfull gentemot våra väljare?
Procentsatserna är naturligtvis hypotetiska, men frågeställningen är högst relevant.
Centerpartiet är ett självständigt liberalt parti. Vi tillhör inte vänsterblocket och vi har ingen skyldighet att hålla Socialdemokraterna vid makten. Vi ska inte heller vara ett stödparti åt Moderaterna utan att ställa tydliga politiska krav.
Vår uppgift är att göra de vägval som bäst främjar den politik vi tror på och den samhällsutveckling vi vill se.
Dags att frigöra sig från blockpolitikens tvångströja
Centerpartiets styrka borde ligga i vår förmåga att vara ett självständigt parti som kan söka politiska lösningar över traditionella blockgränser. Men den självständigheten blir tämligen meningslös om vi i praktiken låser fast oss vid endast ett regeringsalternativ, oavsett vilka krav som ställs på oss.
Om Vänsterpartiet väljer att stänga dörren till en socialdemokratiskt ledd regering utan vänsterpartistiska ministrar, då måste vi vara beredda att öppna andra dörrar.
Det handlar inte om att överge våra värderingar. Tvärtom handlar det om att stå upp för dem.
Jag vill se ett Centerparti som vågar vara borgerligt, liberalt, självständigt och pragmatiskt. Ett parti som är berett att ta ansvar för Sverige, men som också har tillräcklig politisk självkänsla för att säga nej när priset för ett samarbete blir för högt.
Centerpartiets uppgift är inte att ge vare sig Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson statsministerposten. Vår uppgift är att ge Sverige så mycket centerpolitik som möjligt.
Det är en skillnad som vi aldrig får glömma.
Lämna en kommentar