Sverige befinner sig i ett parlamentariskt dödläge där gamla blockgränser, politiska prestigefrågor och krav på ministerposter tycks väga tyngre än viljan att faktiskt ge landet en fungerande regering. Men dagens besked från Sverigedemokraterna kan öppna en ny väg. Kanske är det dags att återigen pröva möjligheten till en borgerlig regering – utan Sverigedemokraterna och utan något organiserat samarbete med dem.
Ett valresultat som förstärkte låsningarna
Efter höstens riksdagsval hade jag hoppats att det parlamentariska läget skulle tvinga fram ett större mått av politiskt nytänkande. Att fler partier skulle våga lämna gamla invanda positioner och söka bredare lösningar över de traditionella blockgränserna.
Tyvärr verkar utvecklingen snarare ha gått i motsatt riktning.
Valresultatet har inte försvagat blockpolitiken. Tvärtom har det snarast förstärkt den. Partierna håller hårdare än någonsin fast vid sina gamla positioner och det politiska samtalet tycks alltmer handla om vilka som ska få sitta i regeringen, snarare än vilken politik regeringen faktiskt ska föra.
Centerpartiet fick genom valresultatet en viktig vågmästarroll. Men vad är egentligen en vågmästarroll värd när övriga partier inte är beredda att på allvar pröva nya regeringsalternativ?
Vi har varit tydliga med att vi vill se en regering med en politik förankrad i den politiska mitten. En regering som kan samla stöd för reformer som stärker företagandet, skapar fler jobb, värnar klimatet och utvecklar välfärden i hela landet.
Men när andra partier låser fast sig vid sina respektive ytterkanter blir möjligheterna att använda denna vågmästarroll ytterst begränsade.
Vänsterpartiets ministerdrömmar har blivit ett hinder
Det som kanske provocerar mig allra mest i den pågående regeringsbildningen är Vänsterpartiets närmast kompromisslösa krav på att få ingå i regeringen.
Partiet har gjort regeringsmedverkan till ett absolut villkor för att stödja en regering som behöver deras mandat. Det är naturligtvis deras rätt att ställa sådana krav. Men det är också andra partiers rätt att säga nej.
För mig är det fullständigt obegripligt att frågan om ministerposter ska tillåtas blockera möjligheterna att diskutera vilken politik Sverige behöver.
Är det verkligen så viktigt att några av Vänsterpartiets toppolitiker får titeln statsråd att man är beredd att äventyra hela regeringsbildningen?
Varför inte börja i andra änden? Lägg fram de sakpolitiska krav som är viktiga för partiet. Förhandla om reformer, budgetprioriteringar och politisk inriktning. Visa att det är resultatet för väljarna som betyder något.
Men nej. Först ska ministerposterna säkras.
Det börjar faktiskt likna en politisk sandlåda.
Till detta kommer den närmast hånfulla ton som Vänsterpartiets företrädare vid upprepade tillfällen har använt gentemot Centerpartiet. Att förvänta sig att Centerpartiet ska kompromissa om sina grundläggande ideologiska övertygelser samtidigt som man förringar och angriper partiets företrädare är knappast någon framgångsrik förhandlingsstrategi.
Personligen hoppas jag att Centerpartiet står fast vid sitt nej till Vänsterpartiet i regeringen.
Det handlar inte om att Vänsterpartiets väljare saknar rätt till politiskt inflytande. Men det finns avgörande ideologiska skillnader mellan våra partier, inte minst i synen på företagande, marknadsekonomi och människors möjligheter att forma sina egna liv.
Dessa skillnader kan inte trollas bort för att några politiker gärna vill bli ministrar.
Var finns Socialdemokraternas ledarskap?
Samtidigt måste jag säga att jag är besviken över Socialdemokraternas agerande.
Magdalena Andersson leder riksdagens största parti och har en självklar central roll i arbetet med att försöka bilda regering. Ändå uppfattar jag Socialdemokraternas hållning som märkligt passiv.
Att försöka hålla samman ett regeringsunderlag med så stora inbördes motsättningar är naturligtvis ingen enkel uppgift. Men just därför krävs politiskt ledarskap.
Det räcker inte att vänta på att andra partier ska ge upp sina principiella ståndpunkter.
Centerpartiet har visat beredskap att diskutera en socialdemokratisk enpartiregering, förutsatt att den politiska inriktningen förankras i mitten. Det borde ha varit en möjlighet att ta på betydligt större allvar.
I stället har regeringsbildningen fortsatt att kretsa kring vilka partier som ska få plats vid regeringsbordet.
Jag hade gärna sett att Magdalena Andersson tydligare tog initiativ till konkreta sakpolitiska förhandlingar. Det är trots allt politiska resultat som ska vara målet med att bilda regering.
Sverigedemokraternas besked förändrar förutsättningarna
Mot denna bakgrund är dagens besked från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna särskilt intressant.
Sverigedemokraterna meddelar nu att de är beredda att tolerera en borgerlig fyrpartiregering under Ulf Kristerssons ledning, utan att själva ingå i regeringen och utan något i förväg framförhandlat samarbetsavtal. Partiet säger sig i stället vara berett att gå i opposition.
Det är ett besked som faktiskt förändrar förutsättningarna för regeringsbildningen.
Plötsligt öppnas en möjlighet för Centerpartiet att åter söka samarbete med sina tidigare allianskollegor Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.
Det skulle naturligtvis inte handla om någon stark majoritetsregering. Tvärtom skulle en sådan regering vara beroende av att söka stöd för sin politik från fråga till fråga.
Men är det nödvändigtvis något dåligt?
Sverige har tidigare styrts av minoritetsregeringar. Det ställer större krav på förhandlingar, kompromisser och förmågan att bygga breda parlamentariska överenskommelser.
Kanske är det just vad svensk politik behöver i det läge vi nu befinner oss i.
En borgerlig minoritetsregering är inte detsamma som ett samarbete med SD
Här finns en principiellt viktig skillnad som inte får suddas ut.
Att Sverigedemokraterna väljer att tolerera en regering är inte detsamma som att regeringen ingår ett organiserat politiskt samarbete med Sverigedemokraterna.
Centerpartiets motstånd mot att ge Sverigedemokraterna ett formaliserat inflytande över regeringspolitiken har varit tydligt och bör enligt min mening ligga fast.
En borgerlig regering utan ett sådant samarbetsavtal skulle däremot kunna söka parlamentariskt stöd i olika riktningar, beroende på vilken fråga som behandlas.
Det skulle ge Centerpartiet möjlighet att driva en liberal, grön och decentralistisk politik tillsammans med sina tidigare samarbetspartier, samtidigt som regeringen tvingas förhandla bredare för att få igenom sina förslag.
Naturligtvis finns det betydande risker. Sverigedemokraterna skulle fortfarande kunna rösta emot regeringens politik och i förlängningen bidra till att fälla den. Jimmie Åkesson har dessutom uttryckligen sagt att partiet inte lämnar några garantier för regeringens överlevnad.
En sådan regering skulle alltså kunna bli svag och politiskt utsatt.
Men alternativet är inte nödvändigtvis en stark och handlingskraftig regering. Alternativet kan mycket väl vara ett fortsatt parlamentariskt dödläge och i förlängningen ett extraval.
Och då tycker jag att en borgerlig minoritetsregering definitivt förtjänar att prövas.
Det är dags att låta sakpolitiken avgöra
För mig finns det en grundläggande princip i allt politiskt samarbete: Det måste bygga på ömsesidig respekt, förtroende och en vilja att faktiskt åstadkomma något tillsammans.
Det betyder inte att man måste tycka lika i alla frågor. Tvärtom är kompromisser en naturlig och nödvändig del av demokratin.
Men kompromisser förutsätter att båda sidor är beredda att ge och ta.
Det fungerar inte om ett parti förväntas överge sina grundläggande principer medan andra partier betraktar sina egna krav som fullständigt oantastliga.
Centerpartiet ska naturligtvis vara berett att ta ansvar för att Sverige får en fungerande regering. Men ansvarstagande kan aldrig vara liktydigt med att ge upp sin politiska identitet.
Jag menar därför att dagens besked från Sverigedemokraterna bör tas på allvar och att möjligheten till en borgerlig minoritetsregering nu måste prövas förutsättningslöst.
Det innebär inte att en sådan lösning automatiskt är den bästa. Det sakpolitiska innehållet måste fortfarande vara avgörande. Men den öppnar en väg som tidigare tycktes stängd.
Och med tanke på Vänsterpartiets närmast orubbliga fixering vid ministerposter är jag alltmer tveksam till om en socialdemokratiskt ledd regeringslösning över huvud taget är möjlig att få till stånd.
Sverige behöver en regering. Inte fler ultimatum, inte fler prestigestrider och definitivt inte fler politiska sandlådediskussioner.
Kanske är det dags att återupptäcka något som en gång var självklart i svensk politik: Att det är förmågan att hitta gemensamma lösningar, inte viljan att till varje pris hålla fast vid gamla blockgränser, som avgör om man är beredd att ta ansvar för landet.
Det är dags att sätta sakpolitiken före ministerposterna – och Sveriges bästa före partiernas prestige.
Lämna en kommentar