Jag har nu varit engagerad i Centerpartiet i tio år och känner egentligen att det är dags för nya engagemang. Men när det som fick mig att engagera mig inom politiken ännu inte blivit förverkligat känner jag mig inte riktigt färdig. Framförallt inte när vårt samhälle står inför ett sådant angrepp från antidemokratiska krafter som är fallet just nu. Därav känner jag stark motivation i att fortsätta arbeta för ett positiv utveckling av vårt samhälle. Vi har nämligen mycket att vara stolta över och som det är värt att kämpa för.

Vi lever i ett av världens absolut mest trygga välfärdsland. Sveriges ekonomi är otroligt stark. Vår största framtidsutmaning ligger i att kunna hålla denna position och fortsätta utveckla vår välfärd framåt. I detta är inte den ekonomiska finansieringen av välfärden den största utmaningen. Nej, den största utmaningen ligger att klara personalförsörjningen till alla de yrken och arbeten som bär upp vårt välfärdssamhälle. Redan i dag ser vi hur det fattas människor som kan jobba inom t.ex. vården, som kan jobba som lärare, inom industrin eller inom polisen bara för att nämna några bristyrkesområden. Med tanke på den svenska demografiska utvecklingen, med en alltmer äldre befolkning som passerat pensionsstrecket, kommer denna personalbrist enbart att öka. Att möta denna framtidsutmaning med ökad nationalism och inskränkthet vore förödande. Vi må ha olika uppfattning om mycket men Sverige kommer inte att klara att upprätthålla dagens höga nivå inom välfärden utan en arbetskraftsinvandring. Vi behöver fler som kan arbeta och utföra de arbeten som finansierar- och som utgör den svenska välfärdsstaten. Att blunda för detta är att blunda för verkligheten.

Sverige ska framåt, vi ska framåt. Framåt mot bättre tider. Vi kan förvisso med nostalgiska drömmar tycka att det var bättre förr. Men det enda som egentligen var bättre förr är att på den tiden var vi yngre, vi hade en större del av vår personliga framtid här i livet framför oss. Förmodligen hade vi andra drömmar än idag, drömmar som vissa fall kanske har förverkligats men som i de flesta fall förmodligen stannat vid just drömmar, drömmar som vi på äldre dagar kanske har insett att vi inte kommer att kunna förverkliga. Dessa förlorade drömmar är dock inget vi ska känna bitterhet över. Det är ändå dessa drömmar som har tagit oss framåt genom livet. Var hade vi varit utan dessa drömmar? Utan en dröm om en positiv utveckling kommer vi nämligen aldrig framåt. Vi stagnerar och en stagnerande framtid är ingen positiv framtid.

Ser vi i välfärdstermer är ett stagnerande samhälle ett samhälle som tvingas att backa gällande de åtagande som vi är vana vid att samhället tar för att säkra vår välfärd. Vårt välfärdssamhälle kräver nämligen att vi går framåt och att vi tillåter att människor fortsätter drömma om en bättre framtid. Vi behöver se mer positivt på vår tillvaro, se det som är bra och utveckla detta. Vi behöver lyfta varandra, och ge alla möjligheten att kunna förverkliga sina drömmar. Så kan vi nå framåt, så kan vi nå en positiv utveckling. Det är just därför jag fortsätter att engagera mig för en positiv framtid. Jag vill nämligen framåt, framåt mot en bättre framtid.