De som har följt mina inlägg på min blogg under åren vet att jag är liberal ut i fingerspetsarna och har en positiv inställning till en välkomnande migrationspolitik.

En grundsten i det svenska samhället är vår goda välfärd. Demografiutvecklingen i Sverige ser dock dyster ut med en alltmer åldrande befolkning med allt färre i arbetsför ålder. En förutsättning för att vi i Sverige ska kunna fortsätta med ett samhälle som är ett av de bästa välfärdssamhällena i världen, innebär att vi måste bedriva en politik som attraherar människor att söka sig till Sverige. Därför måste vi se till att få ett inflöde av arbetskraft och se till att samhället presterar fler arbetade timmar istället för dagens utstakade väg med att färre ska försörja fler.

Att förutsättningarna för Sverige är på detta sätt är ett faktum. Detta har dock helt försvunnit från dagens samhällsdebatt och från människors insikter i och med de svårigheter Sverige haft att hantera den stora asylmottagningen som accelererade för ett år sedan. Dessa svårigheter har satt fokus på många systemfel i Sverige. Felaktig åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn är bara ett exempel på ett sådant systemfel.

I mitt civila yrke möter jag många utsatta ungdomar. Genom mitt yrke kan jag dessvärre konstatera att samhället har förändrats stort bara på detta sista år. Andelen ensamkommande som är omhändertagna av samhället (enligt Lagen om Vård av Unga, LVU) har mångfaldigats under detta senaste år. Överrepresenterade är dessutom ensamkommande barn från Marocko. Eller rättare sagt överrepresenterade är ”ensamkommande barn” från Marocko, för det är inga barn det handlar om. De allra flesta fall jag har träffat på i min yrkesroll med ”ensamkommande barn” från Marocko är det uppenbart, när jag umgås med dessa att de definitivt har passerat 18-årsstrecket. Det finns till och med exempel på ”ensamkommande barn” som har berättat hur mycket de saknar sina egna barn som är kvar i hemlandet. Dessa ”ensamkommande barn” handlar om individer som kommer till Sverige med en kriminell agenda under falska förespeglingar att utnyttja det svenska systemet. Dessa marockaner visar överhuvudtaget inget intresse att integrera sig i det svenska samhället utan allt i deras fokus handlar om kriminalitet.

Det Svenska samhället står helt handfallen mot denna kriminalitet. ”Ensamkommande” från Marocko har dock små utsikter att få stanna i Sverige och det är inte helt ovanligt att de placeras inom Statens institutionsstyrelse (SiS) enbart i väntan på att de på pappret ska fylla 18 så att de ska kunna utvisas (Sverige utvisar nämligen inte minderåriga om det inte finns någon anhörig som kan ta emot dem i deras hemland).

Priset i hur stelbent det svenska rättsväsendet hanterar dessa ”ensamkommande” fick jag under ett av mina arbetspass i sommar när en ”ensamkommande” marockan som var tvångsomhändertagen hos oss inom SiS lyckades rymma. När vi i sedvanlig ordning, i kontakt med polismyndigheten ska efterlysa denna marockan får vi beskedet av polismyndigheten att de inte kan efterlysa honom då han är utvisad…. Han hade nämligen ett utvisningsbeslut på sig redan när han placerades hos oss, men då killen på pappret endast är 16 kan inte hans utvisning genomföras. Men hos polismyndigheten är han redan ”utvisad” och således fri att vistas ute i det svenska samhället trots sin kriminella bakgrund.

Min liberala ådra har definitivt fått en törn av min arbetssommar.