Den långa regeringsbildningspåfrestningen är äntligen över. Om valrörelsen innan valet var präglad av hårda ord och polarisering så har denna knepiga period med förhandlingar om vem som ska få möjlighet att bli statsminister varit än värre. Tonläget har varit extremt uppskruvat. Hatet mot motståndarna flödar och vissa skyr inga som helst medel för att spy ut sin galla mot motståndare som har en annan åsikt. Broar rivs och förtroende undergrävs genom en extremt hård agitation.

Sedan valrörelsen påbörjades har vi stått på ett sluttande plan där åsikter som bara för några år sedan var otänkbara nu förs fram från ledande politiker och ledande mediehus. Vad som är sant och riktigt spelar inte längre någon roll. Sverige har Trumpifiserats totalt. Den som skriker ut sina lögner värst verkar få genomslag. Hur ska vi överhuvudtaget kunna gå vidare om inte tonläget sansas?

Det är ett oerhört stort tryck på de som faktiskt står upp och tar ansvar i denna hatstorm. Var hade vi varit om det inte hade funnits några människor som vågat trotsa dessa hot? Om det inte hade varit några som protesterat mot krafterna som vill montera ned rättigheterna som den liberala demokratin innebär?

Alliansen förlorade valet, och så här i backspegeln så borde man överhuvudtaget inte gått till val som en Allians. I värderingsfrågor står nämligen Alliansens partier otroligt långt ifrån varandra.

Splittringen inom Alliansen har egentligen varit tydlig ända sedan när Fredrik Reinfeldt, på valnatten 2014 avgick. Ett vilset Moderaterna förde visserligen därefter in Alliansen i den förödande decemberöverenskommelsen, i ett tankesätt som Fredrik Reinfeldt i princip redan hade lovat, i det fall att Alliansen förlorade valet 2014. När sedan Anna Kindberg Batra öppnade upp för samarbete med Sverigedemokrater var egentligen redan där Alliansen dödförklarad.

Och visst, det som har splittrat Alliansen är framförallt synen på Sverigedemokraterna, och givetvis kan man vara kritisk till att ett motståndarparti får påverka Alliansen så fatalt. Problemet är dock att två av Alliansen partier inte ser detta illiberala parti, Sverigedemokraterna, som motståndare. Framför allt har Kristdemokraternas Ebba Busch Thor bejakat Sverigedemokraternas agenda.

Ebba Busch Thor verkar överhuvudtaget inte ha några som helst hämningar gällande att föra Kristdemokraterna till att bli ett systerparti till Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thors popularitet hos Sverigedemokraterna har genom detta uppnått nästan samma nivå som för Jimmie Åkesson. Jag skulle därför inte bli det minsta förvånad om, när Jimmie Åkesson lämnar som partiledare för Sverigedemokraterna (vilket troligtvis kommer att ske under denna mandatperiod), att Ebba Busch Thor kommer att föras fram som ett förslag som ny partiledare för ett sammanslaget KD och SD.

Efter dagens statsministeromröstning så är bitterheten från högersidan om möjligt ännu värre. Hatet som sprids från denna sida är definitivt inte smickrande. Ulf Kristersson framträdande i media har varit väldigt långt från statsmannamässigt och personifierar genom denna dåliga attityd en dålig förlorare.

Politik handlar framför allt om förtroende. Varken Liberalerna eller Centerpartiet hade tillräckligt förtroende till Ulf Kristersson. Detta är just det som framförallt Moderaterna bör fokusera på. Varför lyckades inte moderatledaren vinna förtroende hos de liberala partierna inom Alliansen? Det är ju detta som alla moderater borde ägna viss eftertänksamhet till. Varför kunde inte deras partiledare övertyga, varför kunde han inte bli en vinnare? För, givetvis är det ju så, att hade Ulf Kristersson ingett förtroende och potential som ledare så hade han kunnat övertyga både Liberalerna och Centerpartiet om ett annat ställningstagande än vad som nu blev fallet. Nej, Ulf Kristersson var ett misstag från Moderaterna, det var ett misstag att inte på ett övertygande sätt koppla bort Sverigedemokraterna.

När två av Alliansens partier inte vill ta tydligt avstånd från ett illiberalt parti som Sverigedemokraterna kan omöjligt de två liberala partierna av Alliansen ställa upp på en agenda som motarbetar liberalismen.

De som känner mig, de vet att jag definitivt har mitt hjärta åt höger. Jag har dock, efter Kristdemokraternas attacker mot Centerpartiet i valrörelsen och deras vurmande för Sverigedemokraterna tappat all respekt till detta parti. Likaledes gäller Moderaterna, deras partirepresentanters agitation på social media och deras extrema hat gör mig mörkrädd och framförallt besviken, då detta hat kommer från många moderater jag tidigare haft full respekt för.

Kampen mot främlingsfientlighet, kampen för att förhindra att historien upprepar sig är otroligt viktig. Just i denna kamp är Socialdemokraterna och Miljöpartiet en värdefull kraft. Därför så är dagens utfall bra. Framförallt med tanke på att den tillträdande regeringen kommer att genomföra mer centerpartistisk och liberal politik än vad som vi ens lyckades genomför under Reinfeldtregeringarna.

Frågan hänger dock kvar. Hur går vi vidare? Hur ska vi komma framåt, bortom denna bitterhet? Jag är dock positiv inför framtiden. Jag ser de fördelar i denna liberala reformagenda som den tillträdande regeringen nu förbundet sig att förverkliga. Min förhoppning är att vi nu kommer att sansa oss. Vi behöver definitivt inte ytterligare polarisering utan mer av samförstånd och just detta är den väg som dagens statsministeromröstning bör innebära.