Jag ska i denna artikel ge en förklaring till den senaste svenska regeringsbildningen utifrån den nyinstitutionella teorin. Liksom de flesta statsvetenskapliga teorier finns det även inom nyinstitutionalismen många olika inriktningar. Jag kommer att fokusera på två av dessa inriktningar, på den normativa institutionalismen och på rational choice-institutionalismen.

Den nyinstitutionella teorin kan ses som en reaktion mot individorienterade perspektiv inom statsvetenskapen, som en reaktion mot en individualistisk syn inom den politiska analysen. Nyinstitutionalismen anser att de individualistiska antagandena inte kan förklara den kollektiva sidan av politiken eller de värderingar som utgör samhället i stort. Därav spelar nyinstitutionalismen ned den individuella påverkan på politiken i stort. I centrum står istället organisationer och institutioner genom vilka individerna med sitt medlemskap i dessa institutioner skapar sina värderingar och därigenom bygger sina handlingar. Man menar att samhället är präglat av en kollektiv karaktär som styr viktiga politiska aktiviteter. Det är genom individernas tillhörighet i dessa institutioner som individuella handlingar kan förenas med grundläggande normativa premisser. (Peters, 2012:25).

Normativ institutionalism är den av inriktningarna inom nyinstitutionalismen som ligger närmast den ”gamla” institutionalismen och som således till stor del speglar den traditionella institutionalismens syn på institutioner och dess aktörer. Den normativa institutionalismen ger en sociologisk tolkning av institutioner där de menar att aktörers beteende inom institutionerna styrs av en ”logik av lämplighet”. Denna logik av lämplighet är central för den normativa institutionalismen och innebär att institutionernas struktur formar kollektiva regler som i sin tur konstituerar vad som är logiskt lämpligt beteende och som skapar ett kollektivt agerande inom institutionerna. Institutionerna formar på detta vis både aktörernas preferenser och aktörernas agerande. Den normativa institutionalismen menar således att de individuella preferenserna formas av aktörernas tillhörighet och engagemang i institutioner. Institutionerna fungerar därigenom som ”gjutform” för dess deltagare. Individerna socialiseras genom institutionerna och det är genom institutionerna som individerna får incitamenten att deltaga inom politiken och i det sociala livet i stort. Genom att analysera de institutionella strukturerna kan den politiska analysen därigenom ge värdefull information. (Peters, 2012:27).

Rational choice-institutionalismen intar å sin sida ett på många sätt motsatt synsätt. Detta då det grundläggande inom rational choice är den nyttomaximerade individen, vilket är ett synsätt som till stor del behållits även inom rational choice-institutionalismen. Men inom rational choice-institutionalismen erkänns också att det mesta av allt politiskt liv sker inom institutionerna och att hänsyn måste ges till de institutionella strukturerna och den roll som institutionerna har. (Peters, 2012:47). Däremot menar rational choice-institutionalismen, till skillnad från den normativa institutionalismen, att de individuella preferenserna inte formas av institutionerna utan att individernas preferenser är exogena och individuellt givna på förhand. Individers agerande ska förstås som att de inom gränserna för institutionerna försöker maximera sina individuella preferenser i ett resultat som syftar till att suboptimera den kollektiva nyttan. Detta innebär att inom rational choice-institutionalismen är det den individuella nyttomaximeringen som driver och motiverar individerna. Samtidigt menar rational choice-institutionalismen att rationella individer inser att deras mål bäst kan uppnås genom institutionellt agerande och att deras beteende därigenom formas av de institutionella strukturerna. (Peters, 2012:48-49). Fokus för analys inom rational choice-institutionalismen läggs på hur de individuella aktörerna och institutionerna interagerar för att skapa preferenser. För rational choice-institutionalismen är således institutioner system av regler och incitament för beteende som begränsar individernas handlingsutrymme i en sorts ”begränsad rationalitet”. Rationella individer inser dock att deras mål bäst kan uppnås inom institutionerna och kommer att anpassa sig till institutionernas struktur för att därigenom på bästa sätt försöka maximera sin egen nytta. (Peters, 2012:50-51).

Att den svenska regeringsbildningen skulle bli en utdragen process var egentligen väntat med tanke på att regeringsresultatet inte gav något av de sedan tidigare etablerade regerings-alternativen möjlighet att bilda regering. I princip samtliga partier hade gått till val på löften som inte gav något manöverutrymme vid detta valresultat. Alternativen som stod till buds för partierna var att antingen bryta den traditionella blockpolitiken eller att det bildades en regering som skulle bli beroende av Sverigedemokraterna. Ett tredje alternativ för partierna hade varit att benhårt stå fast vid sina vallöften och driva fram ett extraval. (DN, 2019).

Hur den svenska regeringsbildningen ska gå till är inskriven i regeringsformen (SFS 1974:152) vilket konstituerar att den sittande regeringens förtroende ska prövas senast 14 dagar efter ett riksdagsval. Faller den sittande regeringen i denna omröstning har sedan talmannen fyra försök på sig att få en statsminister godkänd av riksdagen, d.v.s. att minst hälften av riksdagsledamöterna tolererar statsministerkandidaten och inte röstar nej i statsministeromröstningen. Det är först efter att talmannens förslag till statsminister har röstats ned fyra gånger av riksdagen som talmannen kan utlysa extraval. Lyckas talmannen på något av sina fyra försök få en statsminister vald, får denna statsminister sedan möjlighet att bilda sin regering. Talmannen har därigenom en ytterst central och betydande roll för den svenska regeringsbildningen.

Betydelsen av vem som är talman i en regeringsbildning skiljer till viss del mellan synsätten hos den normativa institutionalismen och rational choice-institutionalismen. Medan den normativa institutionalismen ser att talmannens roll ska förhållas enligt de normer som konstitutionen anger vilket därmed förutsätter att talmannen agerar strikt och opartiskt. Inom rational choice-institutionalismens perspektiv ser man dock att det har betydelse vem som är talman då denna som individ förväntas agera på ett sätt som även maximerar dennes individuella nytta. Det blev också en viss strid i riksdagen efter valet gällande vilken som skulle väljas som ny talman. Regeringsformen (SFS 1974:152) konstituerar endast att riksdagen inom sig för varje valperiod ska välja en talman, men inte hur detta val ska genomföras. Istället är det främst praxis inom Riksdagen som gäller för hur en talman ska utses. Från Socialdemokratiskt håll har man tolkat denna praxis som att största parti ska tilldelas talmansposten medan man från borgligt håll menar att största regeringsalternativ ska utse talman. (Riksdagen, 2018). Att det blev strid om denna post förklaras således bäst genom rational choice-institutionalismen då det i deras perspektiv skulle kunna tänkas att den partikonstellation varifrån talmannen hämtas skulle kunna få en fördel i regeringsbildningen. Nu gick de borgliga partierna segrande ur denna talmansstrid och moderaten Andreas Norlén valdes till talman. (DN, 2018). Andreas Norléns insats som talman i denna regeringsbildning förklaras bäst av normativa institutionalismens perspektiv då hans arbete med att komma fram till en ny statsminister präglades av försiktighet och korrekthet utifrån gällande normer om opartiskhet. (Delling, 2018). Å andra sidan kan rational choice-institutionalismen se det som att Andreas Norléns ovilja att dra regerings-bildningen till ett extraval förklaras i att han därigenom skulle riskera gå miste om sin post som talman efter ett extraval (talmannen väljs nämligen inte per mandatperiod utan per valperiod). Den individuella nyttomaximeringen för talmannen låg därigenom i att undvika extraval. Bägge perspektiven bör dock kunna rikta viss kritik mot talmannens försiktighet som bidrog till den utdragna processen. Denna kritik handlar om att man kan se det som att talmannen i sin drivkraft i att undvika extraval gav över initiativkraften till de enskilda partiledarna vilket till viss del kan ses som att han gav bort sin institutionella påverkanskraft till andra institutionella strukturer såsom de enskilda partiernas partistrukturer.

Om det primära målet för talmannen framförallt handlade om att undvika extraval var förmodligen detta trots allt klokt agerat av talmannen, med tanke på det knepiga parlamentariska läget. Då en statsminister måste tolereras av majoriteten av riksdagsledamöterna hos de politiska partierna är det nämligen oundvikligt att det är de politiska partierna som står i centrum. Med en parlamentarisk situation som efter det senaste valet, handlar regeringsbildningen om förhandlingar mellan de olika partierna där de enskilda partiernas partistrukturer har stor inverkan på hur de kommer att agera. De politiska partierna utgör i sig organisationer och kan därigenom ses som olika institutioner som var för sig har sina egna strukturer att förhålla sig till. (Peters, 2012:149). Politiska partier har också väldigt olika mål och olika strukturella drivkrafter. Genom att se de politiska partierna som enskilda institutioner, med egna institutionella strukturer blir nyinstitutionalismen applicerbar som analysmodell. Dock skiljer det, beroende på vilken partistruktur de enskilda partierna har, vilken av de olika inriktningarna inom nyinstitutionalismen som ger bäst förklaringsmodell till partiernas agerande. Man kan här skilja mellan starkt ideologiska partier med en strikt normativ partistruktur och värderingar som styr partiers agerande och mellan så kallade valpartier som har färre interna normer att förhålla sig till och vars värderingar främst handlar om att vinna val. För analys av valpartiers agerande ger rational choice-institutionalismen bäst förklaring då valpartier ger mer möjlighet för individuella ledare att agera enligt vad som gynnar dem själva. Å andra sidan ger den normativa institutionalismen bättre förklaringar till agerande från de mer ideologiskt drivna partierna då deras partistruktur inte ger samma möjlighet till att individuella preferenser får genomslag. (Peters, 2012:149).

Partiernas strukturer är således grundläggande för hur partier agerar, d.v.s. de olika strukturer som dessa institutioner (partier) har påverkar partiernas incitament till att söka kompromisser för att uppnå sina mål. De skiljer i graden av institutionalisering och i hur de genom sina interna regelverk och stadgar kontrollerar hur deras medlemmar uppträder. Vissa partier är helt ideologiskt styrda där partiet är viktigare än dess enskilda medlemmar medan andra enbart syftar till att just vinna val där det välkomnas att enskilda partimedlemmar driver individuell sakpolitik som ger röster. Det skiljer sig således betydligt mellan partierna i vilka olika mekanismer de använder för att integrera sig med sina potentiella medlemmar. (Peters, 2012:147). Partierna skiljer sig därigenom i sina beslutsprocesser och hur lätt det är för dess partiledning att göra överenskommelser som faller utanför det som partierna gått till val på. Vissa partier har ett underifrånperspektiv, d.v.s. att beslut ska förankras i gräsrotsnivån före beslut, medan andra partier har ett uppifrånperspektiv, d.v.s. att beslut förankras i gräsrotsnivån efter beslut. I förhandlingssituationer innebär ett underifrånperspektiv en begränsning i handlingsutrymme för partiledningen medan uppifrånperspektivet ger möjlighet för partiledningen att agera mer självständigt. Detta är skillnader i partistruktur som har påverkan i hur partierna agerar i regeringsförhandlingar, och som också påverkar vilken teoretisk inriktning som ger bäst förklaringsmodell.

Att de enskilda partierna själva har förståelse för hur den egna partistrukturen skiljer sig från andra partiers är nog så väsentligt för att nå framgångar i förhandlingar. I denna regeringsbildningsprocess var det framförallt två partiers partiledare, socialdemokraternas och moderaternas, som aspirerade på statsministerposten. Ingen av dessa kunde tänka sig acceptera en kompromiss som inte gav dem tillträde till statsministerposten. För Socialdemokraterna blev därigenom målet i regeringsförhandlingarna att nå en blocköverstigande överenskommelse medan målet för Moderaterna blev en blockbevarande överenskommelse som accepterade inflytande från Sverigedemokraterna. Detta ställningstagande från Socialdemokraterna och Moderaterna innebar att Centerpartiet gavs en tydlig vågmästarroll då deras röster (genom valresultatet) blev helt avgörande till vem som skulle bli statsminister. Denna vågmästarroll för Centerpartiet innebar att Centerpartiet blev tvingat att frångå något av sina vallöften om ett extraval skulle undvikas. Centerpartiet hade nämligen i valrörelsen gjort klart att de inte skulle släppa fram en regering som står i beroende av Sverigedemokraterna samtidigt som de gjort klart att de inte skulle släppa fram en Socialdemokratisk regering. (Lönegård, 2019). Det som slutligen avgjorde för Centerpartiets del står att finna i Centerpartiets partistruktur och interna beslutsprocess. Centerpartiets partistruktur ger nämligen inte parti-ledningen mandat att agera utan ett betydande stöd från gräsrotsnivån. I valrörelsen och även direkt efter valet hade Centerpartiet gjort Alliansen (C, M, KD, L) som sitt primära alternativ. Att man frångick detta berodde till stor del på just skillnaderna i partistrukturerna mellan allianspartierna. Det var bristande förståelse från allianspartierna att de skiljer i sina drivkrafter som blev det som slutligen avgjorde regeringsfrågan. Framförallt missbedömde den moderata partiledningen betydelsen av dessa skilda partistrukturer med tydlig skillnad i synen på värderingsfrågor, vilket kan förklara varför moderaterna inte gav större emfas åt avståndstagande till Sverigedemokraterna i förhandlingarna. Moderaternas partistruktur innebar helt enkelt att de inte insåg att en värderingsfråga kan stå över en partilednings beslut om att ingå i en regering. Värderingsfrågan var det som gjorde att Centerpartiet sa nej till moderatledaren som statsminister. Inom Centerpartiet kom man nämligen fram till att det moderata regeringsalternativet hade inneburit ett beroende från Sverigedemokraterna vilket Centerpartiet såg som omöjligt att stödja. Detta var ett beslut som den interna partistrukturen inom Centerpartiet kom fram till vilket den centerpartistiska partiledningen hade att förhålla sig till. Sammantaget är detta en förklaring som är förenlig med den normativa institutionalismen. I den normativa institutionalismen ser man främst till det kollektiva agerandet inom den egna institutionen. De finner därigenom en bättre förklaring än vad rational choice-institutionalismen gör till att Centerpartiet satte värderingsfrågorna före möjligheten till individuella ministerposter för partiledningen. Rational choice-institutionalismen har däremot svårighet i att förklara att den centerpartistiska partiledningen valde att ingå i uppgörelse där Centerpartiet hamnade utanför regeringsställning vilket innebar att partiledningens individuella nytta inte maximerades genom att uppnå personliga maktpositioner. Samtidigt ger rational choice-institutionalismen förklaring till att den moderata partiledarens ställningstagande då det ur dennes synvinkling var viktigare att bli statsminister än hålla samman alla fyra allianspartier. Likaså ger rational choice-institutionalismen förklaringar till varför Socialdemokraterna landade i betydande sakpolitiska eftergifter i förhållande till den socialdemokratiska ideologin då de därigenom erhöll stats-ministerposten, vilket maximerade den individuell nyttan inom den socialdemokratiska partiledningen.

Styrkorna i den normativa institutionalismens förklaringsmodell ligger i deras fokus på just det normativa, på hur individer inom institutionerna sätter ”systemet” främst. Inte minst här i Sverige är vi tämligen kända för vårt byråkratiska förhållningssätt och där det politiska arbetet sker inom institutionernas rådande system. Det är inte för inte som uttrycket ”In Sweden we have a system” har blivit känt. I Sverige är vanligtvis förväntningarna på aktörerna inom institutionerna såsom just den normativa institutionalismen teoretiserar, d.v.s. att aktörerna håller sig inom ramarna för institutionernas normer. Så är dock inte alltid fallet. Styrkorna i rational choice-institutionalismen ligger i att just kunna ge förklaringar till att det inte alltid fungerar så förutsägbart som den normativa institutionalismen förutsäger. Tvärtom är det ofta så att de individuella aktörerna inom institutionerna inte alltid agerar enligt den ”logik av lämplighet” som den normativa institutionalismen anger. Rational choice-institutionalismen menar tvärtom att rationella individer är egoistiska i sina handlingar, d.v.s. de menar att rationella individer försöker maximera sitt egenintresse inom institutionens ramar. Svagheten i bägge dessa underavdelningar till nyinstitutionalismen är att de på egen hand inte ger en allmängiltig förklaringsmodell. De har båda svårt att förklara varför vissa institutioner inte agerar enligt deras teori. Däremot kompletterar de varandra väl och ger tillsammans en värdefull förklaringsmodell för att, såsom här, förklara en komplicerad regeringsbildning.

Referenser:
Delling, H. (2018). Norlén måste bryta – och knuffa ner någon i vattnet. Svenska Dagbladet 28 oktober, 2018. https://www.svd.se/trycket-okar-pa-talmannen–anvand-pingvintricket/ [2019-02-08]

DN (2019). Tidslinje: 131 dagar som ledde fram till en ny regering.
https://www.dn.se/nyheter/politik/tidslinje-131-dagar-som-ledde-fram-till-en-ny-regering/ [2019-02-08]

DN (2018). Moderaten Andreas Norlén vald till talman. https://www.dn.se/nyheter/politik/alliansens-norlen-m-vald-till-talman/ [2019-02-08]

Lönegård, C. (2019). Mandatfällan: Så avgör C och L regeringens framtid. Svenska Dagbladet 9 januari, 2019. https://www.svd.se/mandatfallan-sa-avgor-c-och-l-regeringens-framtid/ [2019-02-08]

Peters, B. (2012). Institutional theory in political science: the new institutionalism. 3rd ed. London: Continuum.

Riksdagen (2018) Riksdagen väljer talman och vice talmän.
http://www.riksdagen.se/sv/valet-2018/riksdagen-valjer-talman-och-vice-talman/ [2019-02-08]