
Det slutbud som Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet i dag presenterat för Vänsterpartiet visar med all önskvärd tydlighet hur långt Centerpartiet är berett att sträcka sig för att Sverige ska få en ny regering med Magdalena Andersson som statsminister.
Sett ur ett centerpartistiskt perspektiv är det ett synnerligen generöst erbjudande. Personligen skulle jag vilja hävda att Centerpartiet nu har sträckt sig betydligt längre än vad många av oss centerpartister från början hade kunnat föreställa oss.
Det borde inte längre råda några som helst tvivel om Centerpartiets uppriktiga ambition att få denna regeringsbildning i mål.
Omfattande politiska eftergifter
Det startpaket som nu erbjuds Vänsterpartiet innehåller elva politiska reformområden. Bland annat handlar det om:
- Sänkta boendekostnader och ett nej till marknadshyror.
- En omfattande tandvårdsreform.
- Arbetstidsförkortning för skiftarbetande inom välfärden.
- Åtgärder för att pressa priserna för svenska hushåll.
- Ett arbete inom EU för att svenska elpriser ska gälla i Sverige.
- Förstärkt sjuk- och aktivitetsersättning.
- Steg mot en tredelad föräldraförsäkring.
- Säkrad lokal närvaro av Arbetsförmedlingen runt om i landet.
- Förstärkt stöd till våldsutsatta kvinnor och kvinnojourer.
- En straffbarhetsålder på 15 år och skärpta straff för rekrytering av barn till kriminalitet.
- Förändringar inom migrationspolitiken, bland annat ett skydd för permanenta uppehållstillstånd.
Flera av dessa reformer ligger förvisso väl i linje med Centerpartiets politik, medan andra innebär betydande eftergifter från Centerpartiets sida.
Det som gör erbjudandet särskilt generöst är att dessa reformer inte ska räknas av från det politiska inflytande som Vänsterpartiet erbjuds i kommande budgetförhandlingar. Detta är alltså vad Vänsterpartiet garanteras redan innan de fortsatta förhandlingarna tar vid.
Ett historiskt stort inflytande över regeringspolitiken
Men det stannar inte vid de sakpolitiska eftergifterna.
Vänsterpartiet erbjuds dessutom ett mycket långtgående inflytande över själva regeringsarbetet. Nooshi Dadgostar erbjuds en plats i ett inre kabinett tillsammans med de tre regeringspartiernas partiledare.
Vänsterpartiet erbjuds också ett eget samordningskansli i Statsrådsberedningen, ett eget budgetkansli på Finansdepartementet och en egen kommunikationsenhet. Såväl samordningskansliet som budgetkansliet föreslås ledas av statssekreterare från Vänsterpartiet.
Det är således inte fråga om ett traditionellt stödparti som står vid sidan av och förhandlar med regeringen vid enstaka tillfällen. Det handlar om ett parti som ges ett omfattande och kontinuerligt inflytande över regeringens politiska arbete, utan att för den skull inneha ministerposter.
Magdalena Andersson beskriver själv erbjudandet som det största inflytande som ett samarbetsparti till en regering någonsin har haft.
Att Centerpartiet är berett att medverka till en sådan lösning säger en hel del om hur angeläget partiet är om att få till stånd en regering med Magdalena Andersson som statsminister.
Att kompromissa är inte detsamma som att överge sina övertygelser
Centerpartiet var redan före valet kristallklart med att vi inte kommer att medverka till en regering där vare sig Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet ingår.
Det var ett tydligt besked till väljarna. Det är ett besked som vi har ett ansvar att stå fast vid även efter valet.
Att Centerpartiet trots betydande ideologiska skillnader nu är berett att ge Vänsterpartiet såväl omfattande sakpolitiska framgångar som ett långtgående inflytande över regeringsarbetet är ett uttryck för både kompromissvilja och ansvarstagande.
Men kompromissviljan kan inte vara ensidig.
Det kan inte vara Centerpartiets uppgift att successivt överge sina positioner medan Vänsterpartiet står orubbligt fast vid sina.
Varför skulle Vänsterpartiets röda linjer vara mer värda än Centerpartiets?
Sakpolitik eller ministerposter?
Det mest anmärkningsvärda är att Vänsterpartiets vice ordförande Ida Gabrielsson inom loppet av några minuter avvisade det erbjudande som Magdalena Andersson presenterade.
Vänsterpartiet har kritiserat sättet på vilket erbjudandet offentliggjordes och håller fast vid sitt krav på att ingå i regeringen. Men det förändrar inte innehållet i det mycket generösa erbjudande som nu ligger på bordet.
Jag har svårt att förstå hur ett parti som säger sig vilja förändra Sverige i en viss politisk riktning kan vara berett att avstå från så omfattande politiska framgångar och ett så betydande inflytande över regeringspolitiken därför att man inte erbjuds ministerposter.
Vad är egentligen viktigast – att få igenom sin politik eller att de egna partitopparna får ministerposter?
Politik borde i första hand handla om att åstadkomma förändringar i människors vardag, inte om vilka titlar enskilda politiker får.
Centerpartiet har gjort sin del – och mer därtill
Centerpartiet har genom de senaste veckornas förhandlingar visat att man är berett att ta ett betydande ansvar för att lösa den svenska regeringskrisen.
Vi har valt att gå vidare med Magdalena Anderssons regeringsalternativ. Vi har varit beredda att göra betydande sakpolitiska kompromisser. Vi har accepterat att Vänsterpartiet erbjuds ett historiskt långtgående inflytande över regeringsarbetet.
Vi har helt enkelt gjort allt – och lite till – för att Magdalena Andersson ska kunna bli Sveriges nästa statsminister, utan att för den skull bryta det tydliga löfte vi gav våra väljare före valet.
Nu måste också Vänsterpartiet visa att man är berett att ta ansvar för att en sådan regering ska kunna komma till stånd.
Om Vänsterpartiet väljer att tacka nej till detta erbjudande måste Centerpartiet rimligen börja överväga andra vägar framåt. Sverige kan inte befinna sig i ett politiskt vänteläge hur länge som helst.
Skulle möjligheten att bilda en regering med Magdalena Andersson som statsminister nu gå om intet, därför att Vänsterpartiet inte kan acceptera något annat än egna ministerposter, kan knappast någon med trovärdighet hävda att det beror på bristande kompromissvilja från Centerpartiets sida.
Centerpartiet har gjort allt som rimligen kan begäras av oss – och mer därtill. Nu är det upp till Vänsterpartiet att visa vad som väger tyngst: politiskt inflytande eller ministerposter.
Lämna en kommentar