Jag möter många som känner en stor uppgivenhet och förtvivlan inför samhällsutvecklingen som de menar går åt fel håll. Många är rent ut sagt förbannade för hur samhället har utvecklats. Jag har full förståelse för dessa känslor, vi har på tämligen kort tid gjort en stor förändring i samhället. Förändringen har varit både stor och skett snabbt varför det är förklarligt att det uppstår slitningar i samhället.
Från att ha varit ett i princip helt homogent samhälle har vi under ett fåtal år gått till att bli ett mångkulturellt samhälle. Detta må man ha skilda åsikter huruvida är bra eller inte, dock kan ingen påstå att samhället är det samma nu som det var för tex. tio år sedan.
Jag bor själv i ett litet samhälle med ca 1400 invånare. Jag har ingen exakt siffra men gissningsvis har vi förmodligen närmare 300 nyanlända placerade i detta samhälle och dess närhet. Det är en stor andel och det är självklart att detta innebär påfrestningar för acceptansen till samhällssystemet. Jag må vara invandringsvänlig men inte ens jag kan blunda för faktum, att samhället i princip har överskridit den acceptabla hastigheten i samhällsomvandlingen. Kulturskillnaderna är stora och när denna omvandling av samhället sammanfaller med en i övrigt djup ekonomisk kris för kommunen är det svårt för människor att se några positiva sidorna av denna utveckling.
I och med alla nyanlända har det dessutom uppstått en bostadsbrist i samhället. Vi, liksom stora delar av övriga Sverige, är i stort behov av att nya lägenheter byggs. Detta finns dock inte på den kommunala kartan då kommunens ekonomi helt enkelt inte är den bästa. Bostadsbristen innebär därmed en än större frustration hos befolkningen då den i princip omöjliggör att barnen till medborgarna i samhället kan skaffa sin första bostad här.
Det mest tråkiga med denna samhällsutveckling är att vi har nått därmed riskerar att få ett samhälle som består av ”vi eller dem”. När samhällsresurserna inte räcker till, eller rättare sagt när samhällsresurserna inte fördelas rätt, är en naturligt reaktion att man protesterar mot det man finner fel och orättvist. Arbetsmarknadspolitiken är ett tydligt område i detta där det finns de som reagerar negativt på förslag som skulle främja att vissa samhällsgrupper skulle ges möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden. Kritiker menar att detta innebär att andra grupper därmed skulle få det svårare att på egen hand ta sig in på arbetsmarknaden. Det blir därmed ett ”vi mot dem”-tänkande. Istället för att se det värdefulla med att alla ska kunna bidra med att själva tjäna sitt uppehälle och betala skatt ser man problem, då man menar att detta skulle kunna göra det svårare för de som står en nära, att nå framgång. Detta är en högst förståelig reaktion men samtidigt är det en ytterst beklaglig reaktion då det egentligen inte finns något motsatsförhållande i detta. Dessvärre är den överhängande risken att dessa reaktioner leder till en ytterligare tudelning av samhället varför samhället på allvar måste respektera och möta denna frustration.
Jag har inga snabba lösningar på dessa samhällsproblem. Dock är jag ytterst bekymrad till den frustration som växer och vart den kommer att ta oss. Vi måste på något sätt finna lösningar på dessa samhällsproblem. Vi politiker måste i detta våga ta till okonventionella metoder och våga satsa på vår kommun, och då även utanför centralorten. Vi kan nämligen inte spara oss ur denna frustration. Vi måste vara beredda på att ta ett ökat risktagande gällande tex. bostadsbyggande, vi måste tillsätta trygghetsskapande resurser. Vår kommun har i nuläget egentligen inte råd, men att inte göra detta kommer att kosta så mycket mer. Vi har helt enkelt inte råd att inte satsa. Det är en överlevnadsfråga för kommunen och för vårt samhälle!
Brister medborgarförtroendet är samhällskontraktet brutet och då faller vårt samhälle itu och vår välfärd kommer att vara ett minne blott. Vi måste vända dessa utmaningar och se till att de blir till en positiv utveckling. Vi kan betydligt bättre än vad vi hittills har uppnått. Framtiden ligger trots allt till vår fördel!
”I september under Centerpartiets stora partistämma i Falun fick Solleröbördiga Johanna Jönsson ta emot stående ovationer för Centerpartiets nya öppna integrations-, flyktings- och migrationspolitik. Ett program som hon ansvarat för.
Centerpartiet är kritisk över regeringens tuffare flyktingpolitik. De kommer därför inte ställa upp på regeringens ID-kontroller, tidsbegränsade uppehållstillstånd, medicinska åldersbestämning, högre försörjningskrav eller något annat som regeringen vill införa för att dämpa flyktingströmmen till Sverige.”