Inledning

Såsom Alexander Wendt menar är realism och liberalism centrala perspektiv inom internationell politik. Dessa båda perspektiv har återkommande tävlat om att vara den ledande teorin inom internationella relationer (Wendt, 1992, s.391). Därav är det för min del naturligt att studera dessa två perspektiv närmare i denna uppgift. Inledningsvis kommer jag att beskriva de bägge teoriernas syn på internationell politik. Därefter kommer jag att problematisera hur terrorism har växt fram som ett allt större hot inom det moderna samhället och då lyfta fram hur dessa perspektiv argumenterar kring den globala utmaning som terrorism idag utgör i vår alltmer globaliserade värld.

Realism och liberalism inom internationell politik

Internationell politik kan spåras tillbaka till Westfaliska freden 1648. Det var efter denna fred som en stats suveränitet etablerades som en avgörande förutsättning för erkännande av stater (Heywood, 2011, s.5; Booth & Wheeler, 2008, s.23-24, 189-190). Realism och liberalism utmålas ofta som motpoler, där realismen står för egoism, makt och konflikt medan liberalism står för moral, fred och samarbete. För realismen är just statens suveränitet av största vikt där staterna är nyckelaktörer inom internationell politik. Realismen har ett statscentrerat perspektiv där staten är en oberoende och autonom enhet (Heywood, 2011, s.4-5, 12, 65; Brommesson & Ekengren, 2011, s.26). Detta innebär att enligt realismen är ordningen mellan staters relationer tämligen förutsägbar. Varje stat drivs av egenintresse. Internationell politik utgår således från att värna den egna statens säkerhet och dess vinster i förhållande till andra stater. Realismen menar att stater strävar efter att minimera sin osäkerhet och agerar utifrån rationella egenintressekalkyler (Brommesson & Ekengren, 2011, s.26). Heywood drar liknelse med ”biljardbolls-modellen” där varje stat liknas vid en biljardboll, där man kan förutse staternas rörelse efter att de har ”krockat” (dvs. interagerat) med varandra. Liksom en biljardboll som ges stor kraft kan flytta andra som innehar mindre kraft kan starka stater således påverka mindre starka staters självständighet (Heywood, 2011, s.6). Detta betyder att för realismen är statens egen säkerhet överordnad andra aspekter inom internationella relationer. ”För realister handlar global politik först och främst om makt och egenintresse” (Heywood, 2011, s.54).

Stater interagerar med varandra i ett sammanhang av anarki, där ingens befogenheter är större än den suveräna självständiga statens. En naturlig följd av detta tillstånd av anarki mellan stater i det internationella systemet är att ingen auktoritet kan bestämma över staterna. Enligt realismen måste stater säkra sin egen överlevnad, de måste ha system för självhjälp (Wendt, 1992, s.392). Stater kan endast lita till sina egna resurser för att säkra sin överlevnad. Heywood menar att när stater fungerar som slutna självhjälpssystem kommer en maktsökande stats ambition endast hindras av att andra stater har liknande ambitioner, vilket betyder att konflikt och krig är ofrånkomligt i internationella system. Det som hindrar konflikter och krig är att stater balanserar sin makt gentemot varandra. Staterna försöker således hålla tillbaka ambitioner av makt och hegemoni från andra stater. Relationer mellan stater präglas därmed av osäkerhet och misstanke (Heywood, 2011, s.8, 60). Detta beskrivs av Booth och Wheeler som ”säkerhetsdilemmat”. De beskriver detta som ett dilemma bestående av två nivåer. Dels dilemmat gällande tolkning av de motiv som en stat har med sitt agerande och dels dilemmat hur en stat ska reagera på en annan stats agerande. Hur beslutsfattare tex. tolkar en stats satsningar på utökad försvarsförmåga styr hur beslutfattarna väljer att agera på detta. Beslutsfattarna måste avgöra huruvida de ska reagera i avskräckande syfte eller om de ska förlita sig på att maktbalansen inte har blivit hotad (Booth & Wheeler, 2008, s.4-5).

Konflikt mellan stater är således ett naturtillstånd av anarki, ett naturtillstånd som Heywood kopplar tillbaka till Machiavelli och Hobbes teorier. De båda ger en pessimistisk syn på människans natur där de utgår från att människan i grunden är en egoistisk varelse som styrs av egenintresse. I naturtillståndet behöver människorna en suverän stat för att inte förgöra varandra då deras egenintresse innebär ett allas krig mot alla. De behöver den suveräna staten vars suveränitet egentligen inte går att ifrågasätta (Heywood, 2011, s.55). Således accepterar inte realister tanken att någon form av världsstat kan etableras. Likt hur Machiavelli argumenterade, enligt Heywood, finns det inga universella moraliska principer som styr hur stater agerar. Det politiska livet styrs av ofrånkomliga stridigheter som uppmuntrar dess politiska ledare att regera med grymhet och beräkning. Enligt realismen ska statens intresse sättas främst i internationella relationer. Etiska eller moraliska överväganden hör överhuvudtaget inte hemma inom internationell politik (Heywood, 2011, s.55, 57).

Såsom Heywood lyfter fram har liberalismen en betydligt positivare syn på människans natur än realismen. Visserligen ser även liberalismen människan som en självsökande individ men inom liberalismen ser man människorna som rationella varelser som vill nå utveckling. Liberalismen menar att människor styrs av övertygelsen att gemensamt samarbete är i allas intresse, att konflikter kan lösas genom diskussion och förhandlingar istället för genom upptrappad konflikt. Liberalismen argumenterar således mot användande av aggression och maktingripande (Heywood, 2011, s.56). Till skillnad från realismen, ser liberalismen att det finns fler aktörer inom den internationella politiken än enbart staterna och betonar internationella organisationers betydelse inom internationella relationer. Liberalismen är således positiv till internationella organisationer medan realismen snarare är skeptiskt då realismen ser internationella organisationer som ett hot mot staters makt och autonomi (Heywood, 2011, s.434, 437).

En grundsten inom liberalismen är betydelsen av interdependens, där relationer mellan stater kännetecknas av ömsesidigt beroende (Brommesson & Ekengren, 2011, s.123). Heywood lyfter även fram handel och samarbete mellan stater och mellan internationella organisationer som centralt för liberalismen. Genom ökat samarbete och ökad handel uppstår denna för liberalismen viktiga interdependens mellan de olika aktörerna inom den internationella politiken. Genom interdependens uppstår inte bara vinster såsom ekonomisk tillväxt, möjligheter öppnas även för att effektivt kunna hantera globala utmaningar såsom global uppvärmning, hindra spridning av massförstörelsevapen, hindra spridning av pandemier och andra globala utmaningar som i princip är omöjliga för enskilda stater att hantera på egen hand (Heywood, 2011, s.6, 12). Liberalismen präglas av en idealism som betonar värdet av moral och ideal  högre än staters suveränitet. Man ser möjligheter i att stärka det internationella samarbetet och genom detta kunna uppnå fred. Vidare menar liberalismen att det finns en universell etik som möjliggör införande av internationella lagar (Heywood, 2011, s.62). Liberalismen har således varit den mest drivande kraften i etablerandet av internationella institutioner såsom tex. FN och EU. FN startades tex. med ambitionen att säkra den kollektiva säkerheten för att i framtiden kunna lösa internationella konflikter med fredliga metoder (Heywood, 2011, s.62). Likaså är EU ett liberalt projekt som skulle skapa det som Heywood påpekar att Winston Churchill redan 1946 benämnde som ett ”United States of Europe”. Ett förenat Europa som skulle främja fred och frihandel. Bakom bildandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (ECSC) som sedermera utvecklades till EU, låg inte minst insikten i att det ”tyska problemet”, dvs problemet med ett alltför starkt Tyskland som hotar sin omgivning, endast kan lösas genom att integrera Tyskland i ett större europasystem. Motivet var att i liberalismens anda underlätta samarbete mellan staterna, och då framför allt mellan de båda ”stora” staterna i Europa, Tyskland och Frankrike, för att undvika fler världskrig (Heywood, 2011, s.494-495).

Den liberala andan kan dock gå för långt i sin vilja att sprida västvärldens liberala demokrati. Detta menar Mearsheimer som argumenterar om att USA och dess allierade i sina liberala ambitioner om ökad demokrati i Östeuropa gått bort sig i sin egen hegemoni. Liberalismen vill skapa interdependens med de östeuropeiska länderna med tanken att en universell liberal demokrati skapar fred. Då liberalismen dominerat den europeiska säkerhetspolitiken under 2000-talets första årtionden reflekterar man inte i väst över att NATO:s utvidgning österut provocerar och oroar Rysslands säkerhetspolitik. Därav har också spänningarna mellan väst och Ryssland vuxit betydligt under de senaste åren. Detta beror just på de skilda synsätten, att väst agerar enligt liberalismen där man vill promota den västerländska demokratin med ökat samarbete och interdependens för fred och trygghet. Ryssland däremot agerar med realismens synsätt. Ryssland ser till sin egen makt och säkerhet där de upplever liberalismen som ett hot mot den egna suveräniteten (Mearsheimer, 2014, s. 77-89).

Terrorism – en global utmaning

Trots att normaltillståndet inom den traditionella realismen är konflikt och oro, är fred och säkerhet ofta det primära inom internationell politik. Efterkrigstidens samhällsbygge har nämligen präglats utifrån liberalismens villkor och USA:s västerländska hegemoni (Heywood, 2011, s.287). Alla vill dock inte ha den sorts fred som liberalismen förordar. Krafter gör sig gällande, som med våld och terror utmanar denna västerländska liberalism som genom USA:s hegemoni har blivit en bild hos allmänheten av det som är ”rätt”. Detta våld och denna terror brukar benämnas terrorism. Men vad är då terrorism? En definition som Heywood hämtar från Goodin är att ”terrorism är en form av politiskt våld som försöker nå sina mål genom att skapa rädsla och oro”. Genom att skapa otrygghet och fruktan för eventuella framtida handlingar av förstörelse och död, utgör terrorism ett urskillningslöst hot som är svår att förutsäga. Terrorism riktar sig framförallt mot oskyldiga civila människor för att genom deras rädsla sätta press på staters regimer. Terrorism skiljer sig även från traditionell krigsföring på det sättet att terrororganisationer egentligen inte har några förutsättningar att vinna traditionella krig då de saknar styrkan att gå till öppen krigskonfrontation. Terrorism kan således sägas vara den ”svages vapen” (Heywood, 2011, s.283, 287).

Terrorism är dock inget nytt påfund. Handlingar som bör ses som terrorism har förekommit långt tillbaka i historien och förekom redan under romartiden. Terrorism som begrepp kommer dock från den franska revolutionen och dess ”skräckvälde” 1793-94. Under detta skräckvälde genomfördes massavrättningar av ”revolutionens fiende” (Heywood, 2011, s.283). Under slutet av 1800-talet användes terrorism för att väcka politisk medvetenhet med syfte att elda massorna till revolution mot överheten. På 1970-talet existerade anarkistiska terroristgrupper såsom västtyska Baader-Meinhoof, italienska Röda brigaderna och japanska Röda armen, som var aktiva med sprängdåd, kidnappningar och flygkapningar för att nå sina mål (Heywood, 2011, s.283).

Den 11/9 2001 förändrades attityden till hur man ska bekämpa terrorism. Detta datum kom att räknas som startdatum för ”den nya terrorismen”. 11/9 2001 tvingade terrorister två flygplan att krascha in i Word Trade Center i New York. Denna nya terrorism kom från terrororganisationer vars verksamhet var mobila och vars mål var att angripa västerländernas demokrati (Brommesson & Ekengren, 2011, s.10). Reaktionen efter 11/9-attackerna blev att USA förklarade ett ”krig mot terrorn”. USA valde att reagera på attackerna den 11/9 som att det var krigsattacker och inte terrorattacker. Genom att krig blev det enda sättet att bekämpa terrorn och att alla medel var tillåtna för att utrota terrorismen tog egenintresset överhand och lagarna åsidosattes (Booth, 2007, s.435). USA reagerade med realismens principer för ögonen. Terrorismens sågs som ett hot mot staten och hotade USA:s hegemoni. Enligt realismens principer ska hot mot staten undanröjas eller balanseras. I detta fall innebar det att USA drog i krig mot Afghanistan och dess talibanregim. 2003 utökades sedan detta ”krig mot terrorn” när USA gick in Irak för att störta dess ledare Saddam Hussein (Heywood, 2011, s.46, 48-49; Booth, 2007, s.310-311, 396).

Trots att realismens egentligen inte accepterar andra aktörer inom den internationella politiken än stater, har man sedan 11/9-attackerna betraktat terrororganisationer på samma sätta som hot mot den suveräna staten från andra stater. Statens reaktion på terrorism måste därför bli ett orubbligt eliminerande av terrorhotet. Alla övriga moraliska aspekter är underordnat undanröjningen av terrorism (Heywood, 2011, s.287). Heywood använder begreppet ”smutsiga händer” med hänsyftning till att politiska ledare måste kunna ”smutsa ned sina händer” utan samvetskval i kampen mot terrorism. Realismen är således tämligen obekymrad huruvida bekämpandet av terrorism bryter mot de mänskliga rättigheterna. Till skillnad från realismen ser liberalismen att motiven bakom terrorism handlar om ideologi snarare än sökande efter makt. Terrorism ses som politiska eller religiösa krafter som drivs av en överdriven känsla av orättvisa och fientlighet som gör att de ser sitt eget våld som moraliskt riktigt. Terrorism är attack mot demokratin och mot de medborgliga rättigheterna, terrorism attackerar liberalismens öppenhet, det fria ordet och egentligen allt som liberalismen står för. Samtidigt menar liberalismen att man måste upprätthålla sin egen moral och upprätthålla de mänskliga rättigheterna i bekämpandet av terrorism (Heywood, 2011, s.258, 287, 299).

Tar man till metoder som strider mot mänskliga rättigheter spelar man terrorismen i händerna vilket blir kontraproduktivt. Överreaktioner och oproportionerliga insatser mot terrorismen riskerar att leda till att motsättningarna som ligger bakom motiven till terrorismen ökar. Det är också den kritik som har riktats mot USA. Kritikerna menar att ”kriget mot terrorn” har ökat terrorhotet (Booth 2005, s.57; Booth, 2007, s.414, 434).  Ur liberalismen synvinkel har övertramp gjorts mot de mänskliga rättigheterna i detta ”krig mot terrorn”. Att de mänskliga rättigheterna är universella och gällande för alla människor, innebär att all form av begränsning av de mänskliga rättigheterna är fel. Avsteg riskerar enbart att leda till avdemokratisering och främja auktoritära regimer. Liberalismen föredrar att använda ”mjuk makt” medan realismen vill använda ”hård makt” för att uppnå sina mål. ”Hård makt är användningen av tvång och betalning. Mjuk makt är förmågan att erhålla föredragna resultat genom attraktion” Nye, 2009, s.160) ”Mjuk makt” är bättre än hård menar liberalismen. Det är bättre att få motståndare att frivilligt acceptera normer och strävande än att tvinga till sig makt (Heywood, 2011, s. 18, 299). Militär styrka är nyckelfaktor för realismen medan liberalismen ser ekonomisk styrka som nyckelfaktor. Liberalismen vill dock helst verka genom de internationella institutionerna och därigenom gemensamt bekämpa terrorismen (Heywood, 2011, s.212, 244, 437).

Som Heywood beskriver var Al-Qaida, som var terrororganisationen bakom 11/9-attackerna, det primära målet för USA i detta ”krig mot terrorn”. Al-Qaidas ledare Osama bin Laden skulle sökas upp och fångas oavsett vad. Al-Qaida var en ny sorts terrororganisation som anpassat sig till It-tekniken. Med utstuderade självmordsattacker och samordnade sprängattacker mot en rad olika mål spred Al-Qaida sitt terrorbudskap. Genom tekniken lyckades Al-Qaida mobilisera sig som global terrororganisation och utgjorde således ett globalt hot mot alla som påverkades av USA:s hegemoni (Heywood, 2011, s.295). USA:s jakt på Obama bin Laden och Al-Qaida innebar en mängd maktutövningar från USA, inte minst upprättades en bas vid Guantánamobukten för att utan rättegång internera terroristmisstänkta. Fångarna på Guantánamobasen betraktades som terrorister utan rättigheter. Tortyr och andra inhumana metoder användes vilket USA motiverade med att det behövdes för att upprätthålla USA:s nationella säkerhet. Dvs. USA motiverade avstegen från FN:s konvention mot tortyr med realismens principer om att statens säkerhet är överordnat moraliska värderingar (Brown & Ainley, 2005, s. 213). I anti-terrorismens namn var således alla medel tillåtna. Detta har också USA blivit starkt kritiserat för, både från människorättsorganisationer och enskilda stater, inte minst från stater vars sympatier redan innan låg närmre terroristernas motiv än USA:s. USA:s förtroende har på allvar skadas av sättet de har bedrivit detta ”krig mot terrorn”. Inte minst har den amerikanska självbilden fått en ordentlig knäck då omfattande hat kommer till uttryck mot det amerikanska sättet att leva (Booth, 2007, s.292-296).

Slutsats

Realismens lösningar för att besegra denna nya terrorism har inte varit framgångsrik då fler extrema terrororganisationer har vuxit fram sedan ”kriget mot terrorn” startade. Nu är det ISIS som är den drivande terrororganisationen och som vuxit sig stark i mellanöstern, där de utropat ett eget kalifat. Inte heller har liberalismens principer lyckats vinna gehör för en framgångsrik linje mot denna terrorism.  Såsom Von Drehle menar har försöken att bekämpa ISIS på plats i mellanöstern misslyckats i den meningen att en regional katastrof har blivit ett reellt globalt hot genom ISIS:s mobila och internetstyrda verksamhet. Inte minst har efterspelen till bombdåden i Paris den 13/11 2015 visat att många av ISIS:s extremister bor i Europa. Detta innebär att det inte räcker att tillintetgöra ISIS i mellanöstern, ISIS kommer fortfarande finnas inne i det västerländska samhället. Hot om terror har blivit det nya normaltillståndet (Von Drehle m.fl, 2015, s.51, 53). Van Drehle menar att USA:s president Obama måste förmå världens ledare att sluta samman mot terrorismen –­ ”The good guys need a leader who sets before them a cause worth living for.” Terrorn måste besegras trots att det kommer att bli svårt (Von Drehle; m.fl., 2015, s.57).

Den framtida utmaningen blir säkerligen hur vi kan förena liberalismens och realismens principer. De mänskliga rättigheterna, internationellt samarbete och militär styrka är nödvändiga komponenter för att vinna kriget mot terrorn. Det är när dessa komponenter kombineras som kampen mot terrorismen kan bli effektiv.

 

 

Källförteckning

Litteratur:

Hewood, Andrew (2011) Global Politics. Första upplagan. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Brommesson, Douglas & Ekengren Ann-Marie (red.) (2011) Sverige i världen. Andra upplagan. Malmö: Gleerups utbildning.

Booth, Ken & Wheeler, Nicholas J (2008) The Security Dilemma: Fear, Cooperation and Trust in the World. Första upplagan. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Booth, Ken (2007) Theory of World Security. Första upplagan. Cambridge: Cambridge University Press.

Booth, Ken (2005) Critical Security Studies and World Politics. Första upplagan. Colorado: Lynne Rienner Publishers.

Brown, Chris & Ainsley, Kirsten (2005) Understanding International Relations. Tredje upplagan. New York: Palgrave Macmillan.

 

Artiklar:

Wendt, Alexander (1992) “Anarchy is what States Make of it: The Social Construction of Power Politics” International Organization, Vol. 46, No. 2, s. 391-425.

Mearsheimer, John (2014). “Why the Ukraine Crisis Is the West’s Fault”, Foreign Affairs, Vol. 93, No. 5, s. 77-89.

Nye, Joseph (2009). “Get Smart: Combining Hard and Soft Power”, Foreign Affairs, Vol. 88, No. 4, s. 160-163.

Von Drehle, David; Malsin, Jared; Newton-Small, Jay; Bajekal, Naina; Walt, Vivienne; Calabresi, Massimo; Thompson, Mark (2015) “Beating ISIS”, Time, Vol. 186, No. 22, s.48-57.