Rosenbad

Jag ska i denna artikel ge en förklaring till den senaste svenska regeringsbildningen utifrån den nyinstitutionella teorin. Liksom de flesta statsvetenskapliga teorier finns det även inom nyinstitutionalismen många olika inriktningar. Jag kommer att fokusera på två av dessa inriktningar, på den normativa institutionalismen och på rational choice-institutionalismen.

Den nyinstitutionella teorin kan ses som en reaktion mot individorienterade perspektiv inom statsvetenskapen, som en reaktion mot en individualistisk syn inom den politiska analysen. Nyinstitutionalismen anser att de individualistiska antagandena inte kan förklara den kollektiva sidan av politiken eller de värderingar som utgör samhället i stort. Därav spelar nyinstitutionalismen ned den individuella påverkan på politiken i stort. I centrum står istället organisationer och institutioner genom vilka individerna med sitt medlemskap i dessa institutioner skapar sina värderingar och därigenom bygger sina handlingar. Man menar att samhället är präglat av en kollektiv karaktär som styr viktiga politiska aktiviteter. Det är genom individernas tillhörighet i dessa institutioner som individuella handlingar kan förenas med grundläggande normativa premisser. (Peters, 2012:25).

Normativ institutionalism är den av inriktningarna inom nyinstitutionalismen som ligger närmast den ”gamla” institutionalismen och som således till stor del speglar den traditionella institutionalismens syn på institutioner och dess aktörer. Den normativa institutionalismen ger en sociologisk tolkning av institutioner där de menar att aktörers beteende inom institutionerna styrs av en ”logik av lämplighet”. Denna logik av lämplighet är central för den normativa institutionalismen och innebär att institutionernas struktur formar kollektiva regler som i sin tur konstituerar vad som är logiskt lämpligt beteende och som skapar ett kollektivt agerande inom institutionerna. Institutionerna formar på detta vis både aktörernas preferenser och aktörernas agerande. Den normativa institutionalismen menar således att de individuella preferenserna formas av aktörernas tillhörighet och engagemang i institutioner. Institutionerna fungerar därigenom som ”gjutform” för dess deltagare. Individerna socialiseras genom institutionerna och det är genom institutionerna som individerna får incitamenten att deltaga inom politiken och i det sociala livet i stort. Genom att analysera de institutionella strukturerna kan den politiska analysen därigenom ge värdefull information. (Peters, 2012:27).

Rational choice-institutionalismen intar å sin sida ett på många sätt motsatt synsätt. Detta då det grundläggande inom rational choice är den nyttomaximerade individen, vilket är ett synsätt som till stor del behållits även inom rational choice-institutionalismen. Men inom rational choice-institutionalismen erkänns också att det mesta av allt politiskt liv sker inom institutionerna och att hänsyn måste ges till de institutionella strukturerna och den roll som institutionerna har. (Peters, 2012:47). Däremot menar rational choice-institutionalismen, till skillnad från den normativa institutionalismen, att de individuella preferenserna inte formas av institutionerna utan att individernas preferenser är exogena och individuellt givna på förhand. Individers agerande ska förstås som att de inom gränserna för institutionerna försöker maximera sina individuella preferenser i ett resultat som syftar till att suboptimera den kollektiva nyttan. Detta innebär att inom rational choice-institutionalismen är det den individuella nyttomaximeringen som driver och motiverar individerna. Samtidigt menar rational choice-institutionalismen att rationella individer inser att deras mål bäst kan uppnås genom institutionellt agerande och att deras beteende därigenom formas av de institutionella strukturerna. (Peters, 2012:48-49). Fokus för analys inom rational choice-institutionalismen läggs på hur de individuella aktörerna och institutionerna interagerar för att skapa preferenser. För rational choice-institutionalismen är således institutioner system av regler och incitament för beteende som begränsar individernas handlingsutrymme i en sorts ”begränsad rationalitet”. Rationella individer inser dock att deras mål bäst kan uppnås inom institutionerna och kommer att anpassa sig till institutionernas struktur för att därigenom på bästa sätt försöka maximera sin egen nytta. (Peters, 2012:50-51).

Att den svenska regeringsbildningen skulle bli en utdragen process var egentligen väntat med tanke på att regeringsresultatet inte gav något av de sedan tidigare etablerade regerings-alternativen möjlighet att bilda regering. I princip samtliga partier hade gått till val på löften som inte gav något manöverutrymme vid detta valresultat. Alternativen som stod till buds för partierna var att antingen bryta den traditionella blockpolitiken eller att det bildades en regering som skulle bli beroende av Sverigedemokraterna. Ett tredje alternativ för partierna hade varit att benhårt stå fast vid sina vallöften och driva fram ett extraval. (DN, 2019).

Hur den svenska regeringsbildningen ska gå till är inskriven i regeringsformen (SFS 1974:152) vilket konstituerar att den sittande regeringens förtroende ska prövas senast 14 dagar efter ett riksdagsval. Faller den sittande regeringen i denna omröstning har sedan talmannen fyra försök på sig att få en statsminister godkänd av riksdagen, d.v.s. att minst hälften av riksdagsledamöterna tolererar statsministerkandidaten och inte röstar nej i statsministeromröstningen. Det är först efter att talmannens förslag till statsminister har röstats ned fyra gånger av riksdagen som talmannen kan utlysa extraval. Lyckas talmannen på något av sina fyra försök få en statsminister vald, får denna statsminister sedan möjlighet att bilda sin regering. Talmannen har därigenom en ytterst central och betydande roll för den svenska regeringsbildningen.

Betydelsen av vem som är talman i en regeringsbildning skiljer till viss del mellan synsätten hos den normativa institutionalismen och rational choice-institutionalismen. Medan den normativa institutionalismen ser att talmannens roll ska förhållas enligt de normer som konstitutionen anger vilket därmed förutsätter att talmannen agerar strikt och opartiskt. Inom rational choice-institutionalismens perspektiv ser man dock att det har betydelse vem som är talman då denna som individ förväntas agera på ett sätt som även maximerar dennes individuella nytta. Det blev också en viss strid i riksdagen efter valet gällande vilken som skulle väljas som ny talman. Regeringsformen (SFS 1974:152) konstituerar endast att riksdagen inom sig för varje valperiod ska välja en talman, men inte hur detta val ska genomföras. Istället är det främst praxis inom Riksdagen som gäller för hur en talman ska utses. Från Socialdemokratiskt håll har man tolkat denna praxis som att största parti ska tilldelas talmansposten medan man