Kan det komma något bra ur denna samhällskris som coronaviruset smittar världen med? Just nu känns det ytterst mörkt, dödstalen är höga och verkar nästintill stiga gränslöst, framförallt i USA, men även här i Sverige är utvecklingen oroande.
Detta är första delen av min påskkrönika, ni hittar andra delen här >>

I de länder där man agerat med hårda restriktioner och i princip stängt ned sina samhällen börjar otåligheten hos befolkningen bli påtaglig då det ännu inte verkar synas någon ände på denna nedsläckning. Att social distansering är effektivt mot covid19 står klart. Dock är inte alla i samhällena effektiva på social distansering. Dessvärre räcker det ju också att en liten grupp struntar i denna sociala distansering och de hygienkrav som ställs för att smittan ska kunna leva kvar länge i samhället. Troligtvis är det så att covid19 är något som vi måste lära oss att leva med även att förhoppningen visserligen är att en allt större andel av befolkningen med tiden kommer att uppnå viss immunitet mot viruset. Men människor i riskgrupper riskerar ju trots detta att behöva leva med en hög grad av social distansering och försiktighet fram tills det slutligen kommer att komma ett vaccin mot denna epidemi (vilket troligtvis ligger minst ett år bort).

Trots detta har vi nu flera länder där det pratas om att lätta på restriktionerna. Huruvida detta i nuläget är klokt är högst tveksamt. Att det är riskabelt att lyfta restriktioner för tidigt visar inte minst signaler från Kina där det nu kommer indikationer på att en andra våg av covid19-epidemin är i sin linda. Är så fallet lär denna andra våg fortsätta att spridas vidare till vår del av världen lagom till även länder i vår del av världen lyfter sina restriktioner. Insikten om detta scenario innebär att det ännu är långt ifrån möjligt att lyfta några restriktioner någonstans. Dock kan det förmodligen av helt andra skäl vara nödvändigt att lätta på restriktionerna i de länder som har gått hårdast fram. Sveriges statsepidemiolog, Anders Tegnell sa tidigt att det är svårt, om inte omöjligt, att hålla ett land nedsläckt under en längre period. Detta har han också säkerligen rätt i. I t.ex. Italien är redan idag tålamodet hos befolkning på många håll på bristningsgränsen. Och vad händer när desperationen i karantän blir så stor att folket bryter mot de restriktiva lagarna och på allvar börjar protestera mot sin instängning. Med tanke på att länder såsom Italien och Spanien (som är extra hårt drabbade) är just länder där befolkningen, för inte alltför länge sedan levde under ett annat styrelseskick än just demokrati är risken påtaglig att en alltför långdragen coronakris riskerar en våldsam folklig revolution.

Detta är en insikt som innebär att vi i Sverige ska vara glada att vi trots allt har en klok regering som lyssnar på våra expertmyndigheter, som trots massiv kritik fortsätter att bedriva det som de har vetenskaplig grund att framhålla som rekommendationer inför regeringens beslut och åtgärder, och att vår regering faktiskt lyssnar på våra expertmyndigheters rekommendationer. Den svenska mentalitet är också sådan att vi normalt tar ett stort egenansvar och i hög grad just lyssnar till och följer de rekommendationer som expertmyndigheter anvisar oss. Trots kritiken om den ”klena” nedsläckningen av Sverige i förhållande till många andra länder handlar det om strikta åtgärder som dessutom riskerar att bli långvarig. Men att vi ändå håller samhället öppet under visst egenansvar innebär att Sveriges uthållighet kommer att vara större än hos många andra länder. Detta borgar trots allt för att Sverige kommer att gå ur denna kris starkare än många andra länder.

Styrkan för vår del ligger i att det svenska samhällets basfunktioner ännu fungerar tämligen smärtfritt (även om det från många håll krävs remarkabla insatser). Dock är stora delar av näringslivet mer eller mindre utslaget. Extra hårt drabbat är besöksnäringen. Ska det finnas ett liv för dessa företag efter Corona måste samhället gå in med stora räddningspaket. Regeringen har också redan kommit med rekordstora satsningar i detta för att lindra de värsta effekterna av Corona. I nuläget räcker detta dock inte på långa vägar. Det privata näringslivet, som trots allt är det som normalt driver Sverige framåt behöver nya pengar, och det nu snarats, för att överhuvudtaget kunna övervintra denna kris.

Från visst politiskt håll hörs det krav om att arbetsgivaravgifterna nu ska slopas helt. Detta är en åtgärd som jag menar är missriktad då det trots allt finns en hel del företag som frodas och går bra i denna kris. Att även de vinnande företagen ska få miljarder i satsningar är att utnyttja skattebetalarnas insatser fel. Det behövs tvärtom riktade insatser och direkta insatser i form av rena pengar till företag inom de sektorer vars omsättning brutalt har minskat och i vissa fall helt har upphört. Att staten i detta satsar rekordstort är nödvändigt för att vi överhuvudtaget ska kunna komma tillbaka som en samlad nation igen. Förutsättningarna för att vi ska lyckas är dock goda. Den svenska statsekonomin var innan denna kris i ett osedvanligt bra skick. Det positiva i detta är också att det finns en samlad politiks vilja att lösa detta, även om vissa populistiska partiledare gör sitt för att just vara populister.

Sverige står inför en sällan skådad utmaning, vi är dock bra rustade, både ekonomiskt och genom att vi har en fungerande konstitution som innebär att politikerna fattar beslut utefter expertmyndigheternas rekommendationer. Detta borgar för att vi i slutändan kommer att klara denna kris bra!

Fortsätt gärna att läsa del två av denna påskkrönika här >>