Stödet för Alliansregeringen är orubbat starkt vilket egentligen inte är svårt att förstå med tanke på hur väl Sverige har klarat sig genom den ekonomiska världskrisen. Den senaste opinionsundersökningen visar även på ett starkt stöd från rödgröna väljare för tilltron till Alliansregeringens förmåga att leda landet. Endast 30% av väljarna tror att de rödgröna skulle göra ett bättre jobb än vad Alliansen gör.

Det är i och för sig inte konstigt att så många rödgröna uppger att de saknar förtroende för de rödgrönas förmåga att leda landet och att de istället menar att alliansen är bättre byxad till detta, då de rödgrönas företrädare vill tillbaka till det förgångna istället för att se till nuet. När ens egna väljare misstror både dess ledare och dess regeringsduglighet borde ett uns av självkritik var självklar men inte i Mona Sahlins fall. Nej när Mona Sahlin skriver om sig själv liknar hon sig vid Branting, Erlander och Palme med en okritiskhet som förvånar och som inte klär henne speciellt väl. Mona Sahlin framhäver sig själv starkt och beskriver sig som att vara ledaren medan de övriga är redskap och betjänter skriver Samuel Edquist i Aftonbladet vilket inte är en speciellt smickrande bild men som väl befäster den stereotypa bilden av socialdemokratin.

När socialdemokratin blickar bakåt och lever i det förgångna ser Alliansen framåt. Allianssamarbetet är redan idag tight och välfungerade, ändå vill Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann se ytterligare en fördjupning av Alliansen. Visst, han har en poäng i att ett fördjupat samarbete skulle ge alla de ledande företrädarna ökade möjligheter att tala för helheten och därmed bättre kunna tala för hela regeringen på ett sätt som nu oftast bara Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gör. Det viktigaste är dock att vi får en Alliansseger den 19 september!

Bloggar: Magnus Andersson (C), Törnqvist Tänker och Ty(C)ker, Mina Moderata Karameller, Tokmoderaten, Svensk historia, Kent Persson (M)