Muharrem Demirok

Som en numera någorlunda rutinerad almedalsbesökare (jag har inte missat en gång sedan 2012) så är själva Almedalsveckan en av årets höjdpunkter för min del. Det är en vecka som ger mig energi, även om det går åt osedvanlig stor energi att röra sig runt innanför Visbys ringmur denna vecka, allra helst när det är sådan extremvärme som det var i år. Min ambitiösa planering gällande vilka seminarium och aktiviteter jag ämnade att närvara vid höll inte på grund av värmen denna gång, men jag har ändå fått mig mycket till livs som jag kommer att bära med mig framåt. Almedalsveckan innebär möten och samtal och ger möjligheten att på riktigt integrera med makthavarna (även om deras tidschema oftast är smalt).

Almedalsveckan har förvisso stöpts om sedan pandemiåren, den har komprimerats, men den har även minskat i omfattning, både på gott och ont. Framför allt ligger minskningen i att mediabevakningen inte är lika stor nu som tidigare. När det var som störst hysteri hade samtliga större tidningsaktörer stora montrar med aktiviteter liksom att både TV4, SR och SVT körde direktsändningar under i stort sett hela Almedalsveckan. Efter pandemin är det numera bara Expressen och Dagens Industri som fortsatt satsar stort under Almedalsveckan. SR hade förvisso några event under veckan men dessa var förlagda till lokal en bra bit från själva Almedalen och med tanke på värmen var det inte aktuellt att traska de branta backarna upp till dessa event.

Nackdelen med att de flesta av mediahusen inte längre är närvarande under Almedalsveckan är att det blir betydligt färre framträdande av de olika partiernas partiledare. Tidigare kunde man under respektive partis dag följa dess partiledare i åtskilliga liveintervjuer och därigenom få bättre möjligheter att förstå deras intentioner.
För min del är ändå partiledartalen i Almedalsveckan de största höjdpunkterna under veckan. Jag brukar alltid närvara på plats under talen i Almedalen för att känna av stämningarna i publikleden. Jag har förvisso missat några enstaka tal under åren då Centerpartiet Gotland alltid arrangerar ett centermingel som jag inte vill missa.

Årets partiledartal var dock inte speciellt imponerande med ett par undantag.
• Jimmie Åkesson (SD) inledde med ett tämligen oinspirerat tal som framför allt får en att fundera på om han tröttnat och är på väg bort som partiledare. Talet var dock som vanligt Sverigefientligt då ambitionen är att tala illa om det Sverige som vi lever i.
• Muharrem Demiroks (C) tal var energiskt och gav en positiv energi. Jag är förvisso partisk här men Murre imponerar på mig med sin goda retorik och sin värme kring att vi måste ge människor möjlighet att lyckas i Sverige.
• Ulf Kristerssons (M) tal var mest att likna vid någon tjänstemannaredovisning från något regeringsdepartement. För min del var talet en gäspning.
• Magdalena Anderssons (S) tal var framförallt lågmält och inte något som gav stort engagemang. Hon bör nog steppa upp ett par steg och inse att hon är i opposition gentemot regeringen.
• Daniel Helldéns (MP) tal var sympatiskt men verklighetsfrånvänt. Det är tydligt att han är en storstadsmänniska som har noll koll på landsbygdens förutsättningar.
• Nooshi Dadgostar (V) gav ett habilt och intressant tal som andades stort självförtroende efter Vänsterpartiets oväntade bra valresultat i EU-valet. Som Centerpartist ger jag henne dock starkt minus till hennes lögner om vad Centerpartiet står för.
• Ebba Buschs (KD) tal var årets bästa tal sett till framförandet. Innehållsmässigt var det däremot svagare och strök snarast mot dubbelmoralens kännetecken då det tidigare har varit framförallt Ebba Busch själv som varit den som klivit över anständighetens gräns vad gäller debatton.
• Johan Persson (L) inledde sitt tal osedvanligt trött och oinspirerat. Noll energi och noll substans och egentligen helt utan några visioner för Sverige.